Hundsport.se   Annons | Bayer HealthCare | Annons
fre 2 maj 2008
Aktuellt nr...
Ledaren
"Wilseledare"
Länsklubbar
Agilityhundar
Brukshundar
Lydnadshundar
Hundkapp
Freestyle
Junior handling
Hundungdom
Bragdhundar
Artikel-Bank
Rad-annonser
Veterinären berättar...
När hunden åker kana

Analsäckarna, som sitter under hundens svansrot, har en social betydelse – men de kan även ställa till besvär.

”God dag”
Hundar hälsar som bekant varken med ord eller med handslag utan genom att sniffa varandra under svansen. För att finna förklaringen till denna kufiska vana får vi gå tillbaka till tidernas morgon.
Innan människan tog befäl över hundaveln såg väl alla hundar ungefär likadana ut, grå och med ett varglikt ansikte. Hundsläktet har dålig syn och hundar kan inte, på utseendet, skilja mellan två så snarlika individer. De ser dåligt men de har i stället ett prima luktsinne. Och varje hund är finurligt nog försedd med en personlig ”parfym”.
Arten har följdriktigt utvecklat en ritual där man använder sitt goda luktsinne för att känna igen motpartens typiska doft.

Personlig doft
Men varför luktar de just i baken? Jo, den unika doften kommer från analsäckarna. Mer om analsäckarna följer nedan.
Här räcker det att tala om att de sitter under svansroten och bildar ett flytande innehåll som ger varje hund en egen lukt. Doftämnet finns i liten mängd även på hundens avföring.

 
Bild laddas...
[BILDEN] En normal analsäck, vid den vänstra röda pilen och en brusten analböld, ses vid den gröna pilen till höger.

 

Under en vanlig promenad kan därför exempelvis Jocke hur enkelt som helst avläsa vem som redan varit ute och gått, genom att nosa på högarna längs med vägen.

Även katter
Det är inte bara hundar som har analsäckar. Även katter har dem, men de används inte för doftmarkering. Katter har sin parfym i huvudet, inte i baken, och doftstämplar i stället med öronbasen.
En hund och en katt kan ha svårt att hälsa vettigt på varandra: katten försöker gnugga sina öron mot hunden i en gest som hunden inte alls förstår. Hunden däremot vill nosa katten i ändan, ett uppförande som vissa katter anser ytterst oförskämt.

Andra djur
Grävlingen är också en art som använder sina analsäckar. Djuren i en klan gnuggar bakarna mot varandra så att alla får samma doft. De lär även kunna gnugga sig mot snälla människor som de vill göra till ”hedersgrävlingar”.
Bävergäll, förr viktigt inom folkmedicinen, är bäverns speciella analsäcksinnehåll. Även skunkens stank kommer från analsäckarna som den tömmer i försvar.
Skunkstank är med rätta känd och fruktad. Den som en gång känt den glömmer den aldrig.

Analsäckarna
Alla hundar har analsäckar, en på var sida om anus. De har form och storlek som en kaffeböna på högkant och tömmer sig via en kort gång. Om man ser tarmöppningen som en urtavla mynnar gångarna vid ”klockan åtta” och ”klockan fyra”.
Analsäckarna bildar ett fränt sekret som luktar rutten getost eller gammal sill. Sekretet är flytande och tjockt som gräddfil. Några droppar av det töms ut när hunden har avföring och lämnar hundens doft på högen.
De flesta hundar får symtom från sina analsäckar någon gång i livet. Vanligaste diagnoserna är överfyllnad, inpackning, inflammation eller böld. Gränserna mellan dem är flytande och de kan övergå i varandra.

Åka kana
Det mest typiska tecknet på irritation från analsäckarna är att hunden åker kana på backen; den trycker ner ändan och drar sig fram med frambenen.
Vissa hundar går med svansen inklämd mot skinkorna, andra slickar och fnattar under svansroten. De som inte når ända till sin stjärt kan bita och slicka i ljumsken eller på låret.

Överfyllnad
Om analsäckens mynning är igensvullen, eller om innehållet är onormalt tjockt och klimpigt försvåras den normala tömningen. Analsäckarna blir överfyllda och spända och hunden blir irriterad där bak.
Är man observant på symtomen kan man få hjälp av veterinär som tömmer ut innehållet innan det gått över i inflammation eller böld.
Behandlingen kan oftast göras utan bedövning. Man tar en analsäck åt gången mellan tummen och pekfingret och pressar ihop den med ett speciellt handgrepp så att den töms helt. Ofta spolar och sköljer man sen med ett desinfektionsmedel som sprutas in via en trubbig nål, en så kallad knappkanyl.

Inpackning
Vid inpackning är innehållet i analsäckarna mer trögflytande än normalt. Det kan vara grynigt som bredbar leverpastej. I ovanliga fall är det så tjockt att när man pressar ihop analsäcken kommer det ut ur mynningen som en seg pelare.
Symtomen vid inpackning är ofta mindre tydliga eftersom besvären smyger sig på hunden. Analsäckarna töjer sig och kan bli dubbelt så stora som normalt.
Inpackade analsäckar behandlas i princip som ovan men behandlingen kan vara mer besvärlig för hunden eftersom innehållet måste pressas ut med större kraft. Ofta ges lugnande och smärtstillande medel före behandlingen.

Inflammation
Inflammation i analsäckarna uppstår antingen akut eller som delsymtom vid överfyllnad eller inpackning. Vid inflammation är området svullet, rött och ömt.
Symtomen är mer intensiva och hunden kan vara rädd om baken och värja sig mot hantering. Behandlingen är också här tömning och spolning som gärna upprepas efter någon vecka. Lugnande och smärtlindring behövs ofta vid behandlingen.

Böld
En inflammation som inte behandlas kan snabbt förvandlas till böld. Hur det känns att ha en böld i baken kan var och en lätt tänka sig.
Böld kan också uppstå utan förvarning, som följd av överfyllnad eller inpackning. Ofta är det först när en böld bildats som man upptäcker att en hund har benägenhet för inpackning av analsäckarna. En böld måste öppnas och rensas upp och kan sen kräva flera behandlingar.
Ofta understöder man den lokala behandlingen med lämpligt antibiotikum i form av tabletter.

Kroniker
De allra flesta hundar behandlas för besvär från analsäckarna en eller ett par gånger under livet. Vissa kan rent av behöva en årlig ”rundsmörjning” där bak för att hålla sig fräscha.
Ett mindre antal hundar får besvär flera gången om året. Dem hjälper man bäst genom att helt enkelt operera bort analsäckarna. Operationen är enkel för hunden som sover under ingreppet och görs enligt min mening alldeles för sällan.
Läkningstiden är cirka tio dagar och besvären kommer aldrig tillbaka eftersom de krånglande körtlarna är borttagna.

Missförstånd
Varenda veterinär har minst fem och ända upp till tio idiotiska historier med följande innehåll:
En djurägare ringer upp kliniken och berättar att hunden kanar på baken. Telefonisten ställer snabbt diagnosen ”analsäcksbesvär”. Hundägaren tolkar ordet fel och sen följer tusen förvecklingar som baseras på att hon/han tror att diagnosen stavas med ”e” och ”x” där det egentligen skall vara ”äck” och – ja, tänk dig resten själv.
De är både fåniga och pinsamma så jag ska skona Hundsports läsare ifrån dem...
Berit Wallin
Veterinär Berit Wallin-Håkansson arbetar på Regions Djursjukhuset i Strömsholm.
Berit är en av Sveriges främsta specialister på ögonsjukdomar.
I sina artiklar beskriver hon, ofta i en kåserande form, olika sjukdomar som hunden kan drabbas av...


[Fotografi från:
Kruuse Sv. AB]






"Det mest typiska tecknet på irritation från analsäckarna är att hunden åker kana på backen; den trycker ner ändan och drar sig fram med frambenen"



För Hundsport.se: Vet. BERIT WALLIN-HÅKANSSON

Upphovsrättsskyddat
HUNDSPORT Box 201 36, 161 02 Bromma. Besök: Ranhammarsv. 4.
TEL: 08-80 85 65 | FAX: 08-80 85 95 |
E-POST: hundsport@swipnet.se
Huvud-lankar...
Ga upp... HUNDSPORT. Box 201 36. 161 02 Bromma. Tel: 08-80 85 65. Fax: 08-80 85 95.
Copyright: Sv. Kennelklubbens tidskrift HUNDSPORT. Alla rättigheter förbehållna.