Diagnosen är: Testikelproblem

Från vänster ses ett antal olika testikeltumörer: Sertolicellstumör, seminom och leydig celltumör. Till höger: En normal testikel.

Vi på jourmottagningen är förvarnade om att en hangarhund från Flottiljen har råkat ut för något akut problem med pungen. En hangarhund är ett levande mordvapen även när han är helt frisk. Hans uppgift är att bevaka flygplan i tomma hangarer och att angripa direkt om han träffar på någon person. Hans träning har lärt honom att människor är elaka och farliga och att han skall anfalla utan att fråga.

Jag är ung och i bra form, men han är både arg och snabb. Han kommer inte att låta mig undersöka någon kroppsdel över huvud taget, allra minst den blåsvullna pungen. Liv och prestige står på spel. Mina handflator kladdar. Något tjockt klistrar ihop svalget.

”Grindar och blåsrör, eller hur?”, kraxar jag vädjande till sköterskan.

Inträngd i ett hörn med hjälp av flyttbara järngrindar är han chanslös. Jag blåser iväg en spruta genom röret av aluminium, laddad med en rejäl dos lugnande medel. Jag prickar inte någon hundförare av misstag utan det tar rätt i hundrumpan som det är tänkt. En stund senare sover Texas på golvet som en störtad ängel. För säkerhets skull har jag satt en bastant munkorg på den stora nosen. Jag undersöker pungen som är stor och hård som en grapefrukt och som nu börjar skifta färg från blått till lilasvart.

”Den här måste nog bort”, förklarar jag för den militär som jag tror för befälet. Hans ansikte stelnar och han kniper omedvetet ihop sina egna ben.

På operationsbordet är även en arg och lurvig schäfer liten och skyddslös. Bakre halvan av Texas buk är rakad och blänker av tvättsprit. Jag arrangerar de gröna operationstygerna i ruterform runt den svullna pungen och lägger ett beslutsamt snitt rakt in i det lilasvarta. En abnormt svullen testikel tränger ut genom hudsåret.

”Har dom verkligen sparkat honom”, hinner jag tänka innan jag ser vad det är för fel och skäms över tanken. Testikelomvridning. En testikel har snurrat runt i pungen. De stora blodkärlen och sädesledaren har snott sig runt varandra och stängt av blodflödet. Blod kommer in till testikeln men inte ut därifrån och då svullnar den tills den nästan brister. Texas testikel är förstörd och smärtsam och måste opereras bort.

Ingreppet går exakt likadant till som en vanlig kastration även om snittet blir större för att få ut den svullna stenen. Texas känner inget under operationen; hela ingreppet sker i full narkos. Före, under och efter sövningen får han lugnande och smärtstillande medel. Först när han är sövd klipper man och operationstvättar.

I dag kastrerar nog de flesta veterinärer hanhundar via ett kort längdsnitt framför pungen. Båda testiklarna tas bort genom samma yttre snitt, först den ena och sen den andra. Varje testikel har en muskel och flera stora blodkärl som måste knytas av med kraftiga knutar som dessutom förankras – sys fast – så att de inte kan glida. Om en knut skulle lossna uppstår en kraftig blödning som kan bli livshotande. Huden sys med några små stygn som tas bort efter ett par veckor.

Efter operationen hålls hunden i strikt vila och hindras från att slicka på såret. Behovet av smärtlindring bedöms från fall till fall. Han skall förstås inte ha för ont men helst inte heller vara helt smärtfri. En liten känning från såret gör att han rör sig försiktigt och det underlättar läkningen.

Omvriden testikel är ett ovanligt fall med kraftiga symtom som genast botas med akut kastration. Det finns många andra och mer vanliga medicinska skäl att kastrera en hanhund. En vanlig anledning till kastration är förstorad prostatakörtel som drabbar medelålders hanar. Prostata bildar ett sekret som skall tömmas med sädesvätska vid parning, men de flesta hanhundar lever i påtvingad avhållsamhet. Problemen uppstår särskilt när det finns tikar i närheten och kan förvärras av infektion via urinvägarna. Körteln växer och det ger trög och smärtsam avföring, gula flytningar och blödning från förhuden. Sjukdomen brukar botas helt och snabbt av kastration.

Det kan uppstå olika typer av tumörer i testiklarna, ofta godartade men ibland mer eller mindre elakartade. De ger helt olika symtom beroende på vilken vävnad i testiklarna som de utgår från. Mest dramatisk är Sertolicellstumör som ger hanhunden ett feminint utseende med knubbiga höfter och håravfall. Först uppstår kala fläckar på ryggen och sidorna och sen brer håravfallet ut sig över en större yta tills stora delar av kroppen saknar hår. När en sådan tumör tas bort kommer pälsen tillbaka snabbt.

Perinealbråck, framfall vid sidan av analöppningen, är en ganska ovanlig diagnos med symtom som liknar dem vid prostatabesvär. Bråcket står under inflytande av det manliga könshormonet testosteron som främst bildas i testiklarna. Perinealbråck förekommer därför bara hos hanhundar. Avföringen blir trög och smärtsam och när hunden krystar buktar det bredvid tarmöppningen. När bråcket opereras kastrerar man hunden för att minska risken för återfall.

Det är enkelt att undersöka testiklarna på en hanhund även om båda parter, undersökaren och offret, kan uppleva det som lätt genant. Vissa hanar kan dessutom vara litet nödbedda. Den som vet hur testiklarna skall kännas normalt kan lätt hitta förändringar innan de ger några andra yttre symtom.

Den ena testikeln hänger normalt litet lägre än den andra men båda är lika stora. De skall vara oömma och fritt rörliga i förhållande till varandra och till pungens hud. De kan flyttas uppåt någon eller ett par centimeter och sjunker tillbaka när man släpper dem. Konsistensen och formen skall vara som ett halvmoget plommon. Framsidan är helt slät men på undersidan kan man känna bitestikelns svans och sen följa bitestikeln längs testikelns baksida. Alla knölar eller oregelbundenheter i testiklarna bör undersökas av veterinär.