Diagnosen är PERINEALBRÅCK
Frodo kröker rygg, klämmer fram litet fränt stinkande avföring, går framåt i krystställning och pressar ut ytterligare en liten klick. Så tar han några steg på raka ben. Står en stund med krum rygg. Slår ett slag med svansen. En hård korv passerar till sist. Han rätar på sig och faller i en lättad trav.
Men snart trycker det på där bak igen. Han drar ett djupt andetag, ställer sig till rätta och slår ner ändan. Den tröga magen dominerar hela promenaden. Ja, hela hans liv
 |
 |
| Trög avföring kan vara ett tecken på perinealbråck. Hunden på bilden vill dock vara anonym. |
 |
DE TYPISKA SYMTOMEN vid perinealbråck är trög avföring och hårda, resultatlösa krystningar. Under svansroten, vid sidan av analöppningen, ses en utbuktning som kan öka och minska i storlek och som syns särskilt tydligt när hunden krystar.
Bråckets delar
Bråck uppstår när någon struktur slinker ut mellan omgivande vävnader. De får namn efter lokalisation: navelbråck, ljumskbråck, diafragmabråck. Vid perinealbråck är det muskler i perineum, bäckenbotten, som glider isär så att det bildas en glipa, en bråckport.
Bråckporten finns vanligen mellan analöppningens försvagade slutmuskel och lyftmuskel. Bråckinnehållet ligger under huden i en bråcksäck. När man öppnar bråcksäcken kirurgiskt hittar man i tur och ordning sega hinnor, hårda fettklumpar, vätska och en eller flera slyngor av ändtarmen. Prostata, urinblåsa och/eller någon del av tunntarmen kan också slinka ut i bråcksäcken.
Hundar med sådana bråck är i livsfara och måste opereras akut.
Hanar av vissa raser
Patienter med perinealbråck är medelålders eller äldre. Unga hundar drabbas nästan aldrig. Det finns en tydlig könsövervikt: av 169 hundar med ett sådant bråck var 167 hanar och två var tikar. Båda tikarna var av schäferras och de hade bråck som följdsymtom till annan sjukdom.
Rasfördelningen är ojämn. Många av fallen är schäfrar eller sammantagna collie/sheltie eller gråhund/jämthund. I de raserna förekommer perinealbråck oftare än i andra raser, cirka ett fall per tusen registrerade hundar, en promille. Rasen bichon frisé har oväntat många fall, två promille.
I de flesta raser av snarlik typ och storlek finns bara enstaka fall eller inget fall alls.
I vissa raser är perinealbråck mycket ovanligt, exempelvis hos golden, flat coated och labrador retriever och hos båda varianterna av cocker spaniel. Trots att alla har höga registreringssiffror finns ingen av dem med bland de 169 fallen.
Hormoner
Perinealbråck uppstår om vissa muskler är onormalt svaga. Man har misstänkt att storleken och kraften hos musklerna i bäckenbotten skulle påverkas av något könshormon. Men forskare som har vägt dessa muskler har inte hittat något samband mellan vikten och nivån av honligt eller hanligt hormon.
I stället förklaras den hanliga dominansen bland bråckfallen med att många hanhundar har en förändrad prostata. Det kan vara en godartad förstoring, en inflammation, en cysta eller en kombination av dessa.
När prostata växer pressar den ihop ändtarmen och gör avföringen trög. Trög avföring kräver hårda krystningar som belastar musklerna i perineum och då ökar risken för bråck. Stor prostata höjer också trycket i bukhålan och även det belastar bäckenbotten.
Operation
Kirurgisk behandling är i särklass vanligast. Om bråcket är dubbelsidigt opererar man en sida åt gången med ett par månaders mellanrum. Man återför bråckinnehållet till sin normala plats och stänger bråckporten.
Äldre metoder gav många återfall både på kort och på lång sikt. Numera har metodiken förfinats så att man gör en finurlig förflyttning av en särskilt seg muskel från sittbenets översida. Resultaten har förbättrats rejält och numera är risken för återfall bara fem procent.
Utöver ingreppet i själva bråcket kastrerar man hunden. På några veckor krymper prostata hos en kastrerad hund och det inre trycket i bukhålan minskar. Hundar som inte kastreras har tredubbel återfallsrisk. Risken för bråck på andra sidan påverkas däremot inte.
Ingreppet
Operationen har moment där ett felgrepp kan ge rätt stora problem. Stort tålamod hos kirurgen och goda nerver underlättar. Tålamodet sätts på prov när man - millimeter för millimeter - skrapar loss en muskel från sittbenets översida, helst utan att köra den vassa skrapan i handen.
De goda nerverna behövs när man skall fästa den lossade muskeln runt ett vävnadsband med tre, fyra stygn med hjälp av en jättestor, böjd nål. Tre otrevligheter kan inträffa. Gör man stygnet för stort skadar man ischiasnerven. Sticker man på fel ställe kan man träffa en pulsåder och få en faslig blödning.
Dessa två komplikationer är tack och lov ovanliga. För att undvika dem sticker man nämligen in pekfingret i vävnadernas mörker och möter nålspetsen med fingertoppen. Då inträffar den tredje komplikationen som är i särklass vanligast: man sticker sig Så In I Norden i fingret. I bästa fall bara en gång per hund, i värsta fall tre till fyra gånger.
Medicinsk behandling
Om hunden inte kan opereras under några som helst omständigheter får man ta till dietära och medicinska metoder. Det fungerar i ett fåtal, väl utvalda fall. Den hund som kan komma i fråga för icke-kirurgisk behandling måste uppfylla tre kriterier. Han skall bara ha besvär då och då. Besvären skall vara lindriga. Bråcket skall vara mycket litet.
Behandlingen inleds med en hormonspruta som krymper prostata. Hunden utfodras flera gånger per dag och rastas ofta.
Fodret skall vara fiberrikt och ge stora volymer mjuk avföring. Antingen ger man ett extra fiberrikt färdigfoder eller också kompletterar man det vanliga fodret med lätt kokt riven vitkål eller morot. Eventuell gasbildning brukar gå över. Man kan även ge tillskott av väl uppblött havrekli eller vetekli eller bådadera. Effekten är individuell. Bulkbildande laxermedel smörjer tarmen och ökar volymen hos avföringen. De kan köpas receptfritt på apotek.
Behandlingen botar naturligtvis inte bråcket men den kan minska besvären och bromsa utvecklingen.
Glad svans
Dansare och ryttare gör muskelövningar som ger stark bäckenbotten. Svansviftande hundar får också liknande träning. Det har visats av forskare som har undersökt längden och vikten hos musklerna i bäckenbotten hos corgis.
De fann att musklerna är mindre utvecklade hos hundar med kort svans än hos dem med lång. Den som inte har någon svans att vifta med får svagare perineum. Den som viftar med en tung svans blir stark i bäckenbotten.
Din egen hund kommer knappast att få perinealbråck om den använder svansen för litet. Men det kan väl inte skada om du lägger in ett par extra rejäla svansviftningar i den dagliga träningen? För säkerhets skull...
För Hundsport.se: Vet. BERIT WALLIN-HÅKANSSON |