Diagnosen är: Kejsarsnitt
–Femton TUSEN kronor! Uppfödaren spärrar upp ögonen och stirrar misstroget på den knorrande högen valpar i en vit frottékorg på Djursjukhusets kassadisk. Jag ryggar tillbaka. För en sekund ser det ut som om hon tänkte fösa dem mot mig och säga ”tack, då får det allt vara…”.
 |
 |
| Kejsarsnitt. Fosterhinnorna (med röda blodkärl) är ännu inte öppnade. |
|
Efter den natt sköterskan och jag tillbringat med hennes galna tik vill vi inget hellre än att få fallet avslutat. Nattvaket susar som sockerdricka i kroppen och kejsarsnittets olika vätskor, flytning, fostervatten och blod, har krupit djupt in i porerna. Vi vill duscha och gå hem. En lång, strilande dusch där man sover lutad mot väggen medan hetvattnet flödar.
Dåligt humör
Tiken är av en ras som borde dödskallemärkas. Hon och ombudet väntar i ett poliklinikrum. Skallet börjar så fort jag går mot rummet. Det ökar i kraft och styrka ju närmre jag kommer. Stegras till ett vrål.
Jag kikar in genom det runda kajutafönstret i dörren. Tillbaka stirrar en vilt skällande tik av kolossalformat. Hon står på bakbenen med uppspärrade ögon, kolsvart i blick och med blottad tandrad. Nosen gör märken på fönsterglaset.
Det blir inte lätt att hjälpa den här madamen att valpa. Hon tänker vakta rummet. Inte släppa in någon. Kopplet slutar i handen på en vag och blek flicka i avig klädsel som vinkar åt mig att komma in. Nja, här inträder nog bara den som låtit allt hopp fara. Nog är yrket ett kall men så offervillig är jag inte. I stället lägger jag en lämplig munkorg utanför dörren och ringer till flickans mobil.
–Sköterskan och jag väntar i rummet intill. Sätt på henne munkorgen och kom dit med henne. Då träder hon in i vårt ”revir” i stället för tvärtom.
Vi hoppar över detaljerna. Nu står tiken på undersökningsbordet. Hon mullrar från djupet av sin arga själ. Hela baken är sölig av seg vätska som ser ut som spenatsoppa. Hon har haft svaga värkar till och från under sexton timmar men ingen valp har kommit. Den vaga flickan visste inte vad hon skulle göra för mamma var på jobbet. Den gröna flytningen är ett säkert tecken på att moderkakorna håller på att lossna. Valparnas är liv i fara om de inte redan är döda. Med tanke på tikens svåra humör är det en lättnad att hon är ett så klockrent fall för kejsarsnitt. Bara tanken på att göra en röntgen- eller ultraljudsundersökning får svetten att tränga fram på överläppen. Alla olika medicinska åtgärder i form av dropp och sprutor kan jämföras med att sticka huvudet i lejonets gap.
–Vi sätter en nål och premar henne här på rummet, bestämmer jag. ”Sen ringer jag din mamma och förklarar”. Sköterskan öppnar munnen men stänger den igen när hon möter min blick. Tiken mullrar. Jag sticker själv permanentkanylen i ena frambenets ven och sprutar själv in det lugnande medlet, premedicineringen.
Därmed är ansvaret bara mitt.Jag har brutit mot tre, fyra eller fem av djursjukhusets regler: behandlat utan att konsultera ägaren, gett medicinen i blodbanan i stället för i en muskel och börjat söva utan att ens lyssna på hundens hjärta. Vad skulle jag ha gjort om hon hade blåsljud? Uppskjutit operationen i väntan på hjärtutredning?
Operation
”Mia, det fanns faktiskt inget annat val”, säger jag till sköterskan; urskuldar mig medan hon klipper och tvättar Bastas buk. ”Vi hade bara denna enda chans att få henne sövd. Man kan inte alltid följa reglerna. Valparna måste ut.” Jag pratar på medan jag skrubbar händer, underarmar och armbågar.
En stund senare sitter jag med Bastas livmoder i mina händer. Hos en kvinna är livmodern formad som ett litet päron, en liten enrummare som kan rymma ett eller flera barn. En tiks livmoder är formad som bokstaven Y. En äggstock sitter vid vardera övre ände. Nedre änden mynnar mot fostervägarna. De båda halvorna av klykan kallas för livmoderhorn eller förkortat bara för horn.
I varje horn ligger valparna på rad. I en perfekt värld matas de ut från varannan sida under förlossningen. Bastas livmoder är proppfull. Varje valp har sin egen moderkaka som sitter som en badring runt magen. Moderkakorna kan anas som en mörk kontur genom livmoderväggen.
Jag räknar automatiskt: en, två, tre….elva och tolv. Varje livmoderhorn är så långt och tjockt som en av mina egna armar. Jag suckar djupt och väljer mellan kejsarsnittets generalplan A och reservplan B. Plan A innebär att man gör ett enda snitt på Y-skaftet och matar ut alla valparna genom det. Plan B innebär att man först öppnar det ena hornet och tar ut den sidans valpar och sen gör man samma ingrepp i det andra hornet.
Haken är att det tar längre tid. De här valparnas moderkakor har redan börjat lossna. Det behöver gå fort. En hornförsedd tanke spirar i hjärnan och säger att det vore kanske ganska skönt för världen att slippa de här tolv små Bastorna. Förskräckt inför blotta tanken och som för att bevisa att jag gör allt för kunden bestämmer jag mig för plan A: ut med valparna så fort som möjligt!
Jag fyller bakre buken med kompresser för att samla upp eventuellt läckande fostervatten, lägger ett litet snitt i livmoderväggen och sticker in ett sugande instrument som sörplar ut så mycket av spenatsoppan som möjligt. Sen vidgar jag snittet och börjar mata ut den första valpen.
Den hänger i min hand som en rutten aubergine. Jag lämnar den till Mia som torkar av den hastigt, ser till att andningsvägarna är fria och lägger den i en tygkorg för att genast ta emot nästa. Och nästa.Och nästa. Snart är korgen full av slappa valpar och det bara fyra valpar kvar, två i vardera hornet.
Jag börjar massera nästa valp mot snittet där den skall få möta yttervärlden. I tankarna väljer jag tråd och stygn för att sy ihop bukväggen. Då spricker hela livmoderhornet.
Ut ramlar valpen, ja, inte bara den utan även kompisen i samma horn. Visserligen lätt och behändigt men i en kaskad av söligt fostervatten, vatten som sipprar vidare ner i buken trots de skyddande kompresserna. ”Man kan kasta in hatten”, hinner jag tänka – ett klassiskt citat i veterinärkretsar som vi får återkomma till en annan gång.
Så stor är revan i livmodern. Frasandet är öronbedövande när Mia packar upp den ena sterila handduken efter den andra ur cellofan och jag sveper in det läckande livmoderhornet.
–Ut med valparna, ropar en inre röst och jag hugger in på valparna i det andra hornet. Då spricker det hornet också och scenen upprepas.
Klart till sist
Timmar senare har jag sytt ihop alla de långa revorna i livmodern, tvättat alla bukorganen noga i ljummen koksaltlösning och sprutat penicillin i tikens blodbanor för att skydda henne mot blodförgiftning. Ett försök att övertyga ägaren per telefon om att livmodern bör tas bort eftersom den är så tunn och skadad misslyckas. Bastas avelsvärde får absolut inte äventyras, anser hon.
Eftersom jag inte kan garantera att det blir livshotande komplikationer väljer uppfödaren att satsa på att rädda livmodern. Basta skall få många fler fina valpar och spås en lysande avelskarriär. Detta besked får mig att knipa ihop tänderna så det knakar i käkarna. Jag har andra kriterier på vad som är en lämplig avelstik, särskilt när det gäller temperament och valpningsförmåga.
Att sy ihop buken blir en lång och ensam uppgift. Normalt är det den bästa stunden på ett kejsarsnitt: valparna muttrar sakta i en bädd och vi för ett stillsamt och förtroligt samtal medan nålen löper genom vävnaderna. I natt står Mia vid en kuvös i ett anslutande rum och jobbar med de slöa auberginerna.
Till sist är det klart. Jag knäpper upp klämmorna som hållit fast skyddande tyger vid sårkanterna, ändrar inställningarna på narkosapparaten till uppvaknande, drar av mig rock och handskar. Mia triumferar vid kuvösen. Hon har fått liv i ALLA tolv valparna. Jag vet inte om jag skall gratulera eller beklaga.
Tio, tjugo, trettio fyrtio. Valparna är värda ett sexsiffrigt belopp. Jag har inte särskilt dåligt samvete när jag räknar samman alla kostnader för nattens ingrepp.Och då har jag ändå inte tagit betalt för att hela djursjukhuset badar i spenatsoppa eller för allt bäddmaterial hon slet i bitar eller för de femtio skor och den hylla som hon slet ner på sin vingliga väg ut från operationsavdelningen. Dessutom tror jag mig förstå att debiteringen till största delen kommer att täckas av Bastas försäkring och kosta ägaren totalt ett par tusenlappar.
För Hundsport.se: Vet. BERIT WALLIN-HÅKANSSON |
