Diagnosen är: Kan inte kissa

Struvitsten i urinblåsan på en hanhund. Den blå pilen pekar på urinröret. Den gröna pilen pekar på prostata. Röda pilar pekar på urinblåsans kraftigt förtjockade vägg. (Tack till Kruuse Svenska AB för bilden.)

Banjo ligger på rygg på operationsbordet under ett ljusblått papperslakan. Som första ingrepp har jag rensat hans urinblåsa från hundratals små stenar. I teorin kan det verka enkelt att pilla ut småsten ur ett utrymme av form och storlek som en hopfallen ballong. I verkligheten är det både tids- och tålamodskrävande. De nittio första stenarna hittar man lätt.

Men de tio sista slinker ut och in i urinröret. Man spolar tillbaka dem men de slinker ut igen, man spolar tillbaka och de slinker ut, gång på gång. Man pillar igenom varje litet veck i urinblåsan tio gånger men den elfte stöter fingret ändå på en liten, liten sten. Det tar tid och prövar tålamodet men till sist är det äntligen tomt. Banjos operation har tagit en dryg timme från första insnittet till hudsuturen på buken.

Som andra ingrepp får Banjo en uretrafistel. Uretra är urinröret, förbindelsen mellan urinblåsan och yttervärlden. Hos en medelstor hane har röret samma tvärmått som den smala sortens sugrör. Fisteln är en konstgjord öppning som fungerar som reservutgång för urinen när en sten fastnat eller hotar att fastna inne i penisbenet, den benskida som omger hundens urinrör.

Fisteln gör att urinen kan komma ut bakom penisroten när det är stopp den normala vägen. Att skapa fisteln är den pilligaste delen av operationen och därför den roligaste. Först gäller det att lägga snittet på exakt rätt ställe. Annars får jag kämpa mot en sårblödning som aldrig tycks ta slut. Sen skall jag dissekera fram en tillräckligt lång del av urinröret, under samma ständiga blödningshot. Till sist skall jag klyva röret på längden. Som avslutning skall dess slemhinna sys mot huden med pyttesmå stygn och med exakt rätt fasthet i sömmen.

Uretrafistel är ett ingrepp som passar en feg kirurg med mycket tålamod, som den här skribenten.

Stenar i urinvägarna nöter på urinblåsans skyddande slemskikt. De retar slemhinnan och ger skavsår i blåsväggen. Den skadade blåsväggen förtjockas med tiden och det gör att den lättare blir angripen av de bakterier som normalt finns i urinvägarna och runt anus. Hunden slickar gärna i området och hjälper på så sätt till med spridningen. Det finns ett mycket starkt samband mellan bakteriell blåskatarr och vissa typer av stenar.

Blåskatarr visar sig som täta urinträngningar. Hunden kräver täta rastningar och när den väl är ute kissar den många gånger och utan föregående val av kissplats. Den kan ha en mimik som om den kissade taggtråd. Urinen kan vara blodig och lukta övermogen frukt eller ruttna ägg.

Den som rastar en hanhund i koppel kan knappast missa att hunden fått stopp i urinvägarna. Han gör resultatlösa benlyft eller försöker stå på alla fyra och kissa men ändå kommer ingen urinstråle. Totalstopp kräver omedelbar åtgärd. En mindre mottagning kan sakna resurser för att ta hand om den här typen av fall. Kontakta därför en veterinär per telefon som kan ge besked om var du snabbt får hjälp.

Stoppet kan föregås av en period med blåskatarr och ”halvstopp”. Då kan hunden ännu kissa men det går långsamt och strålen är svag. Den som är mindre insatt kan ta den dåliga strålen som ett tecken på förstorad prostata, som hos män. Den förklaringen är felaktig. Förstorad prostata ger inte urintäppa hos hanhundar.

Vi människor bildar oftast urinsten i njurarna. Men njursten är ovanlig hos hundar. I stället har nittioåtta procent av fallen blåssten, urinstenar som bildas i urinblåsan. Ungefär en hund av ett- till tvåhundra råkar ut för urinsten. En tredjedel är tikar och två tredjedelar är hanhundar. Sannolikt bildas det lika ofta stenar hos tikar som hos hanhundar men tikarna har ett mycket kortare och vidare urinrör. Därför kan en medelstor tik kissa ut en sten så stor som en mandel.

Den typiska urinstenspatienten är medelålders och överviktig och – som nämnts – hanhund men finns en stor åldersvariation. Det finns en viss rasdisposition för urinsten (nedan).

De flesta veterinärer får inte se en enda tik med urinstopp under hela sitt yrkesliv. I stället visar tikarna tecken på blåskatarr; de kissar ofta, urinen luktar äckligt, den är grumlig och kan innehålla blod. Hos en medelstor tik har urinblåsan samma storlek som en knuten kvinnonäve. Den kan vara fylld till hälften med tätt packade stenar men ändå visar tiken bara lindriga symtom. Därför bör man göra en veterinär kontroll avseende urinsten om en tik har återkommande symtom på urinvägsinfektion. Urinvägarna undersöks med ultraljud eller röntgen, ibland båda delarna. Tillsammans med analys av blod- och urinprov får man all nödvändig information för att bekräfta eller utesluta diagnosen urinsten.

Det finns olika typer av urinstenar. I ungefär hälften av fallen består de av fosfat och kallas struvit-stenar efter Struve, en rysk diplomat (!). De stenarna är ofta så stora att behandlingen inleds med operation. Sedan förebygger man återfall genom att ge hunden ett balanserat foder. Fodret skall ha låg proteinhalt och ge rätt surhetsgrad i urinen. Sådant foder kan ibland rent av lösa upp stenar i urinblåsan. Det finns ett mycket starkt samband mellan bakteriell blåskatarr och struvitstenar. Rasdispositionen för just denna stentyp är inte stark. Hundar av alla raser kan drabbas.

Den kemiska sammansättningen av urinstenar analyseras numera rutinmässigt i samband med operation. Resultatet av analysen är avgörande för prognos och behandling.

Enligt en amerikansk epidemiologisk studie råkar vissa raser oftare ut för urinsten än andra. Det gäller raserna amerikansk cocker spaniel, basset hound, dalmatiner, pekingese, pudel, schnauzer, små terriers och tax. Däremot är raserna boxer, chow-chow, collie, old english sheepdog, pomeranian (dvärgspets), rottweiler och schäfer relativt förskonade. Hundar av de raserna får sällan urinsten.

Vissa stentyper har en starkt ärftlig bakgrund, till exempel oxalat- och uratstenar hos dalmatiner och oxalatsten hos raserna dvärgschnauzer, lhasa apso, pudel, shih tzu och yorkshireterrier.

Cystinsten orsakas av en ovanlig ärftlig defekt i kroppens hantering av aminosyran cystin. Den X-kromosombundna nedärvningen gör att den stentypen nästan bara drabbar hanhundar. Utsatta raser i andra länder är basenji, basset, irländsk terrier och tax.

Sköterskan lägger ner vår nyopererade Banjo på sida och baddar rent runt de nya fisteln. Jag släpper ner använda nålar och knivblad i en gul plastbehållare, kränger av mig handskarna och lindar ihop engångsrocken. Med ena handen rullar jag ut bordet med instrument. I den andra håller jag provröret med Banjos stenar som skall skickas för analys.

Utanför operationssalen stöter jag ihop med en Berömd Ortoped som också kränger av sig sin skyddsrock. Hon har säkert utfört något större kirurgiskt hjältedåd.

Själv är jag i många bemärkelser en Mycket Liten kirurg. Mina bästa operatoner utspelar sig på en yta så stor som ett frimärke.