Diagnosen är: Inflamation i TUGGMUSKLERNA
En inflammation i tuggmusklerna är smärtsam för hunden – men kan hållas under kontroll med lämpliga mediciner.
 De tuggmuskler som angrips är markerade med gröna pilar.
SÖNDAG. JULIA VAKNAR i gryningen och sträcker belåtet på hela sig. Mamma och pappa skall ha sovmorgon och hon och Wolfi får gå upp tidigt och titta på Narnia på video. Julia slår upp täcket, kastar glatt benen över sängkanten och sticker fötterna i varma tofflor. Hon och Wolfi skall äta bullar och kakor tillsammans framför teven.
Hon sveper in sig i mysrock och smyger ner för trappen.
På köksbänken står en termos med choklad. Hon ställer den bredvid sin blå mugg på en bricka. Så väljer hon en riktig bamse av pappas kanelbullar och låter handen dyka ner i kakburken. Tar först fem pepparkakor som hon fått lov till.
Åsså en extra åt Wolfi. Just när hon skall sjunka ner i den mjuka soffan:
Wolfi, var är han nånstans? När hon ställer brickan på bordet framför teven vet hon att något är på tok. Den stora schäfern som sover under trappen är inte där. Han som jämt brukar komma och möta henne när hon stiger upp.
Wolfi ligger på sin plats. Han hör Julia stöka men han törs inte resa sig. Hela kroppen kokar. Hans huvud pulserar av smärta, vid tinningarna är det värst. Wolfis ögon känns som vore de fulla av jord och de går inte att stänga. Käkarna spänner och värker.
Julia böjer sig in under trappen. Han vill inte vara otrevlig men när hon sträcker fram handen för att klappa honom på huvudet måste han morra varnande.
Dunkar ursäktande ett par slag med svansen. Det känns som om huvudet skall springa sönder.
– Pappa, pappa, ropar Julia. Wolfi har fått ont i munnen igen!
Hennes röst kan etsa glas.
Wolfi stönar tungt. Nu känns det som om huvudet skall spricka.
Tuggmuskelinflammation
Wolfi har en ovanlig, autoimmun muskelsjukdom. Den drabbar de stora tuggmusklerna och kan även angripa muskler runt ögonen, de som riktar blicken.
Äldre termer, eosinofil myosit och tuggmuskelmyosit, används än idag, men immunmedierad myosit är mer riktigt.
Myosit betyder muskelinflammation (av grekiskans myos, muskel och – itis, inflammation).
En eosinofil är en cell ur immunförsvaret med vissa uppgifter i kroppen och som man tidigare ansåg viktig vid inflammation i tuggmusklerna. Idag vet vi att det är en bestämd antikropp som angriper ett protein som finns i just dessa muskler.
Hundar av alla raser, i alla åldrar och av båda könen kan drabbas, dock är myositen mest vanlig hos schäfern.
Autoimmun
Ordet autoimmun härleds ur grekiskans autos (själv, samma) och latinets immunis (här: som hör till immunförsvaret). Styrkor ur immunförsvaret kretsar ständigt i alla delar av kroppen.
Nyckelord för dessa är ”egen” och ”främmande”. De känner igen de celler, substanser och vävnader som hör till den egna kroppen och de kan skilja dem från sådant som är främmande. Det egna tolereras, det främmande avvisas.
 En ung schäfer med immunmedierad myosit. Både tuggmusklerna och ögats muskler är angripna, därav den stirrande blicken.
Autoimmunitet innebär att immunförsvaret helt eller delvis tappat sin förmåga att skilja eget från främmande. Det kan börja som en felaktig prägling av immunceller så att de inte känner igen en viss typ av egen vävnad – i Wolfis fall vissa av ansiktets muskler. Just de immuncellerna ser då felaktigt två tuggmuskler som främmande, masseter och temporalis.
Celler med den felaktiga informationen kan ligga i dvala i åratal för att senare väckas av att något, kanske en akut sjukdom, ett stresstillstånd eller en hormonell förändring, mobiliserat immunförsvaret.
Lagret av immunceller aktiveras då, både de välartade och de felaktiga. De felaktiga går till anfall mot tuggmusklerna. Vad som utlöser en autoimmun reaktion är ofta oklart.
Symtom
Symtomen vid akut tuggmuskelmyosit är tydliga: hunden är svullen över tinningarna och ögonen kan stå ut. Ansiktet ömmar och den har ont och ofta feber.
Hunden vill/kan/törs inte öppna munnen självmant och reagerar med kraftig smärta om man försöker lirka upp den. Med hunden sövd kan man se att spottkörtlar och tonsiller är svullna.
Om behandling inte sätts in i den akuta fasen avtar symtomen efter några veckor för att sedan övergå i en obotlig och kronisk fas med upprepade återfall. Svullnaden i musklerna går ner, muskelmassan förtvinar och ersätts med bindväv.
Rörligheten går förlorad och munnen fixeras i halvöppet läge. Hunden kan varken öppna eller stänga den helt.
När musklerna över tinningarna förtvinar ändras huvudformen. Hjässan blir toppig med en markerad mittås och ögonen sjunker in.
Alternativa sjukdomar
Andra sjukdomar kan ge liknande akuta symtom och man måste göra en grundlig undersökning för att utesluta dem innan man sätter in behandling. Hit hör inflammation i ögonhålans salivkörtel, tandböld och, inte helt sällsynt, en pinne som kilats fast mellan överkäkens tänder.
Hos vissa små terrier finns en inflammation i käken som ger snarlika symtom.
I andra länder, ja även här, måste man tänka på att symtom från munnen kan vara tecken på rabies.
Behandling
Autoimmun sjukdom i akut fas behandlas med stora doser kortison, ju förr desto bättre. Vid akut myosit ger man gärna en första dos som injektion.
Effekten av den sprutan kan vara dramatisk:
ibland piggnar hunden till redan under hemvägen. Det har hänt att ägaren ringt en timme efter besöket och frågat om man kan sluta med medicinen för hunden blev bra direkt. Det kan man inte. Symtomen släcks av medicin men hunden är inte frisk. Behandling med kortison i lämplig dos bör pågå i flera veckor. Efter hand trappas den ner under noggrann övervakning. Vanligen ges lång behandling med låg dos.
Om hunden ”går ner sig” av kortisonet kombinerar man med annan medicin och sänker dosen.
Framtiden
Varje veterinär ser ganska få patienter med den här myositen. Man kan lätt tro att alla fall utvecklas exakt så som de man själv hanterat.
Uppfattningarna om sjukdomens utveckling går därför isär. Vissa anser att myositen är kronisk och obotlig men går att hålla under kontroll med mediciner. Andra har behandlat ett akut fall under bara en kort tid utan återfall.
Skillnaden ligger här inte i behandlingen utan i att själva sjukdomen är olika djupt rotad. Själv har jag hittills inte sett någon hund som fått rätt diagnos i akut stadium och som behandlats rätt utveckla kroniska besvär.
Viktigt är – som alltid vid kronisk sjukdom – att veterinär och djurägare samarbetar långsiktigt om patienten.
För Hundsport.se: Vet. BERIT WALLIN-HÅKANSSON |
