Varför äter hundar GRÄS?

Späd kvickrot och maskrosor hör till vårens primörer.

Jag drar in luft genom näsan och kniper ihop läpparna. Invärtes tar jag mig för pannan och stönar över ålderdomens olidliga okunnighet. Själv har jag varit veterinär i fyra år och står på toppen av kunnande och självförtroende.

Senare skall jag lära mig att just vid den tidpunkten är en ung veterinär som allra farligast. Hon eller han har sett de flesta enkla fall ett par gånger och även rätt många av de ovanliga. Alltså tror man sig kunna allt som finns att kunna och känner sig dessutom ganska erfaren.

Senare skall det visa sig att det finns ett oändligt antal variationer på de flesta krämpor; att banala symtom kan vara tecken på obotlig sjukdom och tvärt om: en förmodat dödsdömd hund ”reser sig och tar sin bädd och går”. Tassar ut världen för att leva ytterligare åtta år i bästa hälsa. Man blir luttrad med tiden. Och mer ödmjuk.

Min uppfostran förbjuder mig att tala om för mormor att hundar inte alls kan spå väder och att de inte äter gräs för att det håller på att bli lågtryck. Det är förresten inte bara uppfostran. Jag är inte helt säker på varför de gör så. Faktum är att än i denna dag är det nog ingen som vet säkert varför en viss hund äter gräs.

Som ung besserwisser är jag dock fast övertygad om att det beror på att de har ont i halsen. De har fel på sina tonsiller som måste avlägsnas så fort som möjligt. Så har jag nämligen fått lära mig på Kungliga Veterinärhögskolan. Ännu några år senare har jag tagit bort ett antal tonsiller som i de flesta fall förklarats helt friska av patologerna och – du gissade det: ingen hund slutade att äta gräs mer än under de få dagar som det tog för såren att läkas i halsen.

Här följer några egna observationer med tillägg av vad den veterinära litteraturen har att erbjuda i ämnet ”äta gräs”.

Kvickrot och maskros

När hundar systematiskt äter sådant som inte ingår in den naturliga dieten och inte har något näringsvärde talar man om pica eller pervers aptit. De kan få smak på allt möjligt från metaller till sand eller den egna avföringen eller, som nämnts, gräs eller andra växter.

Trots att hunden är en köttätare har den till skillnad från en del andra rovdjur även smakceller för söta smaker. Det är alltså normalt att en hund själv plockar bär och frukter om den kommer åt. Den gillar helt enkelt smaken.

Hundar som är fullständigt friska äter gräs. Aptiten på grässtrån är i allmänhet störst på våren. Är det sötman hos den späda grönskan som lockar eller är det bara nyhetens behag efter en lång gråtråkig vinter då bara torkad förna funnits att tillgå? Hursomhelst brukar aptiten på grönt vara som bäst då gräsen är späda. Det är särskilt gräs av arten kvickrot som hunden väljer att äta.

Kvickrot ser ut som en minivariant av bladvass men blir bara meterhög. Den har långa, spjutformade blad som viker sig lätt i en markerad längsgående mittnerv. Bladen är håriga både på översidan och undersidan och har skarpa kanter. Kvickrot äts av helt friska hundar. Det tycks även finnas ett inslag av socialt ätande utan konkurrens. Hundar som kunde ha slitit varandra i stycken över en korvbit kan beta kvickrot sida vid sida med det fredligaste uttryck av samförstånd.

Hos katter fyller gräsätande den funktionen att gräset retar i magen så att katten spyr upp hopbakade hårbollar av pälshår som den svalt när den slickat sin päls. Hundar kräks också av kvickrot. Kanske är aptiten på gräs en kvarleva från en tillvaro för flera tusen år sedan då hela byten inklusive skinn och ben stod på menyn. Magen kunde behöva bli av med det osmältbara via kräkning. Kanske är gräskräkning en återstod från livet som urhund.

Förutom kvickroten brukar de tidiga maskrosknopparna ha viss dragningskraft på hundar. De är ju även ätliga för oss människor om vi kan fördra besk smak. Stekta i smör med litet honung lär de vara delikata. Den här skribenten har under sextio år som hundägare aldrig sett en hund kräkas av maskrosor. Varefter våren övergår i sommar verkar det som om hundars intresse för maskrosor avtar.

Buller och bång

Det finns en situation där växtätande hos hundar verkligen tycks fylla en funktion. Många hundägare har upplevt följande. Just när människa och hund borde somna in för natten, hunden i bästa fall i sin egen korg, börjar det pipa och gurgla i hundens mage. Det låter som när man pressar gas och vätska genom ett mjukt och smalt rör och det är precis vad som händer. Hundens mage och tarmar är upprörda och gasfyllda. Gas och tarminnehåll rusar genom tunntarmen, rätar ut krökarna och passerar med rasande fart. Det låter som om hunden svalt sin pipleksak.

I den här stunden försöker man som matte att lägga sig på andra sidan och hoppas att det går över snabbt så att hunden somnar. Men hunden blir allt mer orolig, slickar sig om munnen, smackar och ser besvärad ut. Innan man vet ordet av står den och krafsar uppfordrande med klorna på tröskeln. Som det står i skräckromanerna: den verkar som driven av en osynlig kraft.

Om hunden ätit något olämplig eller det gurglar i magen av annat skäl är likgiltigt. Den SKALL ut och den SKALL äta ogräs. Här är det inte fråga om något socialt småplockande med kvickrot utan här ryker växterna i trädgårdsgången i flygande fläng, rycks upp med rot och allt och slukas hela, inklusive de sandiga rötterna.

Även den starkaste plåtmage lär protestera mot en sådan nattlig måltid. Magsäcken vänder sig ut och in och lämnar tillbaka en sörja bestående av osmälta ogrässtjälkar, löddrig och seg magsaft och ett stänk av galla från tolvfingertarmen.

Medan en muttrande hundägare i morgonrock lyfter bort slemmiga spyor och skrubbar mattor – galla ger svåra fläckar – lufsar hunden lättad tillbaka till sovplatsen, sjunker ner med en belåten suck och svävar till drömmarnas land med den tystaste av magar.

Förklaringarna

Enligt skribentens bästa kunskap saknas vetenskapliga förklaringar till detta nattliga oskick. Men att det finns en fysisk bakgrund och inte är en fix idé hos hunden säger sunt förnuft. Även en hund vill sova på natten.

Veterinärens vanligaste förklaring är att hunden lider av magkatarr eller möjligen har ont i halsen. Om inte hundars halsar har annorlunda känsel än människans lär var och en som själv haft halsbesvär vilja avfärda ont-i-halsen-förklaringen. Det absolut sista man vill göra när tonsillerna tränger ihop svalget är att svälja någonting som är större och kantigare än saliv. Att äta gräs eller ogräs måste vara som att borsta den svidande strupen med flaskborste. Den dieten kräver robusta och intakta slemhinnor.

Däremot är magkatarr en mer plausibel förklaring, liksom sura uppstötningar eller överproduktion av magsaft eller en kombination av dessa. Hos människor ger magkatarr hungersug i magen och livliga tarmrörelser. Hundar med magkänning kan även slicka ett golv från vägg till vägg på ett maniskt sätt. En del väljer att slicka på en ullmatta, andra slickar på parketten.

Naturligtvis kan varje lindrigt symtom vara det allra första tecknet på sjukdom så om hunden tacklar av och förlorar i allmän kondition och/eller den nattliga perversa aptiten kvarstår bör den genomgå en ordentlig undersökning. Diagnosen magkatarr kan ställas ganska enkelt och sjukdomen kan och bör behandlas

Vid mer sporadiska symtom kan man fundera igenom hundens matvanor och livsstil eller om vissa händelser kan förknippas med den nattliga ovanan. Det är till exempel olämpligt att hunden först får en hård motionstur och sen avslutar dagen med en stunds ekorrjakt i trädgården just före läggdags.

En gammal huskur är att ge en skiva rostat bröd eller en liten skorpa till natten, vad som passar bäst efter smak och kaloribehov. Kuren kan fungera och har räddat nattsömnen åt många fler än den här skribenten.

Däremot kan man vara fortsatt skeptisk till hundars förmåga att spå väder. Men visst har gamla människor en märklig förmåga att få rätt? Nästa dag manglar mormor och jag lakan i stora stenmangeln. Jag vevar, hon lägger i, drar och viker. Sen skall vi krusa örngottens knytband och lägga prydligt i det stora linneskåpet.

–Nej, säger mormor mitt i tvätten. Nu får du gå ut och ta in de sista lakanen från linan. För precis nu börjar det regna.

AV BERIT WALLIN HÅKANSSON, TEXT & FOTO