 Vaccin
–Achktaaa! Achktaaa! Ni få inte komma näva fö han är alldelef nyvaccinevad!
Traktens skräck, en ärrad, men i grunden snäll, boxerhane kommer släntrande med sin drömska matte i släptåg.
–Fe opp! Det är faaalickkt”.
Jag gastar som en nötskrika mellan gluggarna i tandraden medan jag trasslar upp min lilla valp från gräsmattan. Jag är sex år. Mor är ute i trädgården i ett huj och hjälper till.
När hundar vaccinerades i Sverige på 1950-talet var vaccinet levande och inte helt under kontroll. Det gavs bara en gång, när hunden var liten valp, och sen räckte det hela livet. Den som hade en nyvaccinerad hund måste hålla den isolerad ett par veckor eftersom den kunde sprida smitta. Valpen kunde själv bli ganska sjuk av sprutan.
I huset bredvid vårt bodde en pudel som hade ticks i ansiktet och det berodde på att den fått virus på hjärnan av vaccinet. När den blev ivrig eller upprörd blev det värre, då ryckte det i hela huvudet.
Tiden går
Med tiden blev vaccinerna tamare. Under en lång period var det främst avdödat vaccin som användes. Det var inte bara tamt utan helt dött och därför blev immuniteten inte så långvarig. Man måste spruta hunden varje eller vartannat år. Det var krångligt för djurägarna, men det var en bra och säker inkomst för veterinärerna.
Man kan immunisera ett djur med döda virus och även med så döda ämnen som frystorkad mjölk och sojapulver. Döda virus är kraftlösa och förökar sig inte i hunden. För att stimulera immunförsvaret har dött vaccin en tillsats, ett adjuvans. Det kan vara aluminiumhydroxid, mineralolja eller en bakterie, som ruskar igång immunreaktionen.
Ett avdödat vaccin som användes länge i Sverige innehöll adjuvans som gav stora, ömma svullnader i nackskinnet, ibland så stora att de fick dräneras kirurgiskt. Hundägarna och hundarna var måttligt förtjusta, men den svenska försäljaren lyckades övertyga oss veterinärer om att det var ett bra tecken ”för då visste man ju att vaccinet verkligen hade tagit”. Man tar sig för pannan, eller hur?
Moderna levande vacciner
Vacciner delas in i tre grupper. Den första kallar man för basvacciner. Som ordet antyder ger de en grundläggande immunitet som man anser att alla hundar skall ha. I dag finns inget dött basvaccin i Sverige utan de vacciner som används är levande, men modifierade med metoder som inte bara gör dem tama utan även koppelvana om man kan uttrycka sig så.
Basvaccin ger skydd mot valpsjuka, smittsam leverinflammation (HCC) och parvovirusinfektion. Det är livshotande virusinfektioner som alla är mycket smittsamma. Dessa tre vira har alla god förmåga att bita sig fast i miljön; valpsjuka överlever i några veckor, HCC i många månader och parvovirus upp till ett år. Valpsjuka smittar inte bara hundar utan det kan även gå över till mink och säl, möjligen kan smittan gå i motsatt riktning också. HCC kan smitta både vilda hunddjur, rävar och vissa djur i zoologiska parker. Även parvovirus kan smitta vilda hunddjur, inklusive varg.
Basvaccin
De tre levande vira i basvaccinet är behandlade så att de förökar sig i hunden och ger immunförsvaret en rejäl stimulans utan att orsaka sjukdom. De vita blodkropparna, enheter i immunförsvaret, påverkas av vaccinationen och det kan göra hunden mer mottaglig för annan sjukdom.
Vaccinationen har två syften. Dels skall den skydda den vaccinerade hunden och dels skall den hindra att de allvarliga smittorna sprids. För att ge gott skydd bör man först ge två sprutor med tre till fyra veckors mellanrum från cirka åtta veckors ålder.
Valpvaccinationen har bäst effekt om inte mamma-tiken är vaccinerad nyligen. Då är valpen fri från passiv immunitet, så vaccinet kan inte brytas ner av antikroppar från modern. I stället sätter det full fart på valpens eget immunförsvar.
Man räknar inte med att en valp är immunkompetent förrän vid sex månaders ålder. Därför ger man en påfyllning, en booster, när hunden är cirka ett år gammal. Sedan är det förmodligen fullt tillräckligt att vaccinera hunden med basvaccin vart tredje eller vart fjärde år ett par gånger.
Idealiskt är att varje hund får vaccin efter sitt eget behov, baserat på tidigare sprutor, ålder, kondition och livsstil. Vissa äldre hundar kan man avstå från att vaccinera och i stället eventuellt analysera ett blodprov avseende antikroppar. Om det finns sådana har vaccinet fortfarande effekt.
Kennelhosta
I vissa situationer kan man ge så kallat tilläggsvaccin för att få immunitet mot andra sjukdomar, till exempel kennelhosta. Kennelhosta kan orsakas dels av ett virus som påminner om HCC-virus och dels av parainfluensa- och herpesvirus. Många anser även att en vanlig luftvägsbakterie, Bordetella, kan ge kennelhosta, ensamt eller i kombination med de nämnda vira. Basvaccin ger skydd mot det HCC-lika viruset.
I skrivande stund kan svenska hundar bara vaccineras ”extra” mot parainfluensa. Ett kombinerat vaccin mot parainfluensa och Bordetella som dryps i nosen finns att få på licens och lär vara på väg mot den allmänna marknaden.
En nackdel med vaccinet mot kennelhosta är att skyddet både är ofullständigt och kortvarigt. Det fyller knappast någon funktion för hundar som lever ett stillsamt liv med få kontakter. Men vid ett högt smittryck, till exempel på utställning, på hundpensionat eller på kurser kan det ha en plats. Ibland är det ett krav för att hunden skall få delta. Risken för eventuella biverkningar får vägas mot fördelarna.
Rabies för resan
Vid resa i utlandet måste man följa de regler som gäller i respektive land. Som regel finns krav på vaccination mot rabies och de speciella svenska reglerna för återresa kräver lång framförhållning. Först skall hunden vaccineras en eller - ännu hellre - ett par gånger och sen skall ett blodprov tas som visar att den har blivit immun. Efter det krävs omvaccination varje eller vart tredje år beroende på vilket vaccin man väljer.
Rabiesvaccin ger mer biverkningar än basvaccin, så ur den synpunkten är tre års intervall att föredra. Men det händer att hundägare fastnar i tullen till ett land där personalen bara vet att rabiesvaccin skall ges varje år och inte känner till ”treårsvaccinet”. Då kan det bli riktigt besvärligt. Man får återigen väga risker mot chanser. Rabiesvaccin är avdödat och kan ge lokal svullnad på grund av tillsatt adjuvans (ovan).
Undvik leptospira
Vaccin mot leptospiros, sjukdomar orsakade av leptospira-organismen, är det vaccin som ger flest biverkningar och dessutom de mest allvarliga, särskilt hos dvärghundar.
Värdet av vaccination mot Leptospira diskuteras. Det finns nämligen många olika varianter, serovarer, av organismen och de kan vara mycket lokalt förekommande. Det idealiska vore att vaccinera mot den serovar som finns just på den plats man skall besöka men så skräddarsydda vacciner finns inte.
I stället är rekommendationen att man vaccinerar mot Leptospira bara om man skall till en ort med konstaterade problem och då ger man bara vaccin till hundar som är i riskzonen genom sin livsstil, alltså de som springer och rotar mycket i naturen.
Undantag
För att en hund skall få delta i Svenska Kennelklubbens sammankomster krävs att den minst är vaccinerad med basvaccin och du får gärna vaccinera även mot kennelhosta. Om du har en hund som av någon anledning inte kan eller bör vaccineras kan du få dispens från vaccination om du kan visa med blodprov att hunden har antikroppar.
Vaccination är inte helt ofarlig utan kan ge biverkningar av många slag. De diskuteras på annan plats i den här tidningen.
För Hundsport.se: Vet. BERIT WALLIN-HÅKANSSON |
