Sår i tassen

Kottar och småsten borrar sig in i trampdynorna. Jag rycker upp fötterna och går upp på tå men sticker mig ändå på små spetsiga kvistar och tallbarr. Jag går barfota årets första dag på stranden och rör mig som en förstoppad anka.

Jag avundas Rosso som skuttar runt på lätta settertassar. Löpan går ner i vattnet, upp på klipporna, ner i den lilla sandiga viken och i en vid sväng upp i tallbacken. Den röda pälsen gnistrar och böljar i solen. Plötsligt tvärstannar han med stel blick. Han har hittat en skatt, kommit fram till grillplatsen. Där ligger helgens sopor i drivor, slängda huller om buller. Det sotiga grillgallret minglar med flottiga tompåsar, plasttråg, avgnagda revben och hopklämda ölburkar. Samt det sedvanliga glaskrosset, toppat med en taggig flaskhalva.

–PLATS, tjuter jag. Till bådas vår förvåning faller Rosso ihop som skjuten. Lättad kopplar jag honom. Det är inte roligt att komma hem med en skadad tass. Att gå barfota kan ha sina risker även för en hund. Populära picknickplatser är farliga för hundars fötter.

Trampdynan
Tassen har två typer av hud. Trampdynorna har en grå, grov och hårlös hudtyp. De är tjocka och obändiga som en sula och fungerar just som sådan. Resten av tassen har helt vanlig hud som även bildar simhud mellan tårna. Simhud är inte en struktur som bara finns hos badande hundar. Den finns hos alla hundar oberoende av ras och storlek.

Ett sår som går så djupt in i en trampdyna att den rosavita, gryniga underhuden sticker fram bör sys ihop, gärna så snabbt som möjligt och helst inom åtta timmar. När man syr en trampdyna använder man ofta två olika varianter av stygn. Det ena är ett litet kort stygn som man sätter tätt för att ge exakt passning av sårkanterna. Det andra är stort och djupt och sys med en grövre tråd för att ge bra hållfasthet. Stygnen behöver sitta minst en månad, ofta längre.

Ett sår i en trampdyna läker långsamt. Läkningen försvåras av att hunden belastar såret i varje steg. Minsta åverkan på stygn och sårkanter kan ytterligare hämma läkningen, särskilt om tassen blir våt. Allra sämst läker det om hunden kommer åt att slicka.

Om man låter bli att sy ett sår i trampdynan eller om det sydda såret spricker upp bildas en särskild typ av förhårdnad i sårkanterna. Sådana hårda kanter är besvärliga. De kliar så att hunden vill fnatta eller slicka.

Ju mer den bearbetar såret desto sämre läker det. En bit upp på frambenets baksida finns en liten trampdyna som sällan har kontakt med marken utom möjligen när hunden kasar nerför en sluttning eller tvärbromsar i djup sand. Även när den dynan skadas läker den sakta men läkningen gynnas av att den trampdynan inte bär någon vikt.

Simhuden
Simhuden består av två tunna hudlager som har en tjockare förstärkning längst fram, ett stumt kantband som består av extra hård och seg vävnad. Två huvudtyper av skador förekommer. Den ena är ett litet kort insnitt som bara skårar den sega vävnaden i framkanten, ofta bara en halv centimeter kort. Den andra är ett betydligt djupare snitt som fortsätter förbi förstärkningen. Det klyver simhunden i hela tåns längd, ända till roten.

Trots skillnaden i storlek kräver både den mindre och den större skadan lång läkning. Stygnen måste vanligen sitta upp till sex veckor. När hela simhuden är uppslitsad väljer man många gånger att sy var sida för sig. Efter en sådan sutur kommer de två tårna att sakna simhud för all framtid. När simhuden skadas hos en kapplöpningshund försöker man i stället återställa det ursprungliga utseendet. Det ger bättre stadga åt foten på kapplöpningsbanan.

Sticksår
En uppstickande kvist, ett avbrutet vasstrå, en glasbit eller en spik kan sticka hål i huden och skada viktiga strukturer på undersidan av hundens tass. Ofta upptäcker man skadan när det bildas en blodfläck i hundens fotspår. När man vänder upp fotsulan ser man litet rött kladd i pälsen. Man måste klippa bort håret mellan tårna för att bedöma storlek och djup hos ett sådant sår. Ibland måste man vidga såret kirurgiskt för att avgöra om senor är skadade.

På undersidan av varje tå finns två böjsenor, en ytlig och en djup. De håller ihop hundens fot så att inte tårna spretar och de gör att hunden kan ta spänntag i marken när den gräver med sina framtassar. Om båda böjsenor på en tå är avskurna pekar tåspetsen och klon rakt upp i luften. Vid en mindre senskada känns tån kraftlös när man böjer upp klon. Jämför med samma tå på andra tassen.

En senskada sys med särskilt material, gärna en tråd med hullingar som hjälper kirurgen att foga ihop senan exakt kant i kant i stället för omlott. Efter reparationen måste tån avlastas medan senan läker, en lång period som kan vara påfrestande för både hund och ägare. Hunden måste hållas i strikt vila annars skaver och krånglar bandaget.

Bandage
Själva ordet tassbandage får rullgardinen att gå ner för många djurägare, inklusive skribenten. I den bästa av världar sätter man på hunden ett välformat bandage, skyddar det mot fukt och väta under promenader, hindrar hunden från att slicka och bita samt byter på tassen var tredje dag. I verkligheten är hunden olidligt kittlig mellan tårna.

Det behövs tre personer för att hålla tassen medan man lirkar in bomull mellan alla tårna. Alternativt kasar hela bandaget ner och sitter som en fingertuta redan när hunden kommer hem från veterinären. På morgonen möter du en tom skyddstratt – utan hund – i tamburen, en behändigt avdragen bandagefot i hundens säng och hunden själv kurande och tjurande under köksbordet. Tassen är surslemmig av saliv och rosenröd mellan tårna.

Sköta ett bandage
Innerst består ett klassiskt tassbandage av bomullsremsor dels mellan alla tårna, dels framför den stora trampdynan och dels under eventuell sporre. Runt detta sveper du ett eller två lager av tunn bomull och fixerar sen det hela med gasbinda i flera varv som överlappar varandra.

Ett par varv med bandagetejp håller ihop det hela. Det finns många bra modeller av skor och stövlar att köpa. De skall bara skydda bandaget utomhus. Inne måste det andas och får inte packas in i tätt material.

Vad du än tycker om tassbandage är det bara att bita ihop och sköta både sår och bandage så gott du kan. Övning ger färdighet. Efter några dagar har du inte längre fem tummar mitt i handen utan fingrarna blir smidiga och börjar förstå sitt jobb.

Bandaget måste sitta bekvämt, får inte strypa blodflödet, lukta illa eller irritera. I så fall: ta av det och bedöm vad som fattas. Blev bandaget blött? Byt genast till ett torrt. Kan hunden inte vara stilla? Håll den stilla i alla fall. Försök!

Inomhus kan en hund med enkelt sår i tassen vara utan bandage OM den BÅDE har krage runt nacken OCH inte når att slicka i tassen. Husdamm utgör ingen infektionsrisk i ett operationssår.

Fotsvamp
Hundar av vissa raser svettas rikligt mellan tårna. När en sådan svettfot bandageras kan balansen mellan svampar och bakterier på huden rubbas, vanligen till svampens fördel.

En del hundar har överkänslig hud som är särskilt känslig för kontakt med svamp och dess olika slaggprodukter. Det gör att huden rodnar, blir svullen och kliar. Hunden svarar med att fnatta och slicka på bandaget så att det blir blött rakt igenom. Den våtvarma miljön gynnar svampväxten och då ökar klådan och rodnaden ännu mer.

För att slippa svampväxt bör man klippa bort all päls mellan tårna, tvätta rent och torka ordentligt. Ett par omläggningar med kortisonsalva och svampdödande medel kan lugna huden. Ett sårpuder kan försvåra återväxt av svamp. Man bör byta bandage och tvätta ofta.

No hoof – no horse, pekpinnar en gammal brittisk fras. Man måste sköta hästens hovar och ha väl anpassade skor. Kan den inte gå på fötterna är den oduglig. I någon mån gäller samma sak för såriga tassar; om de inte läker bra fungerar inte hunden.

Friska tassar kräver däremot sällan någon skötsel alls. Friska tassar behöver varken hudkräm eller speciella fotbad. Sådana påfund skapar fler problem än de löser.