2010-11-24

Arbetar på Regions Djursjukhuset i Strömsholm. Berit är en av Sveriges främsta specialister på ögonsjukdomar. I sina artiklar beskriver hon, ofta i en kåserande form, olika sjukdomar som hunden kan drabbas av...

Allt material på Hundsport.se är upphovsrättsskyddat och alla rättigheter är förbehållna.

[Tack för lån av bilderna till:
Kruuse Sv. AB]

Rävskabben, sarcoptes

–Dödskalle, blixt och spiral, f-n och h-e och ett fett utropstecken. Så dramatiskt skulle jag ha uttryckt mig i pratbubblan på en tecknad serie. Vid dammen ligger fjädrar och dun, resterna av en ankas kamp för livet.
–En, två, tre, fyra, fem, sex... rabblar jag. En, två, tre fyra...
En unge saknas. Mina fina ankor, en efter en, försvinner mitt på ljusa dagen. Ilskan är både primitiv och aggressiv.

Typiska skabbförändringar i huden. I övre vänstra hörnet ses skabbdjurets livscykel. Honan lägger ägg. Larven blir till nymf innan den utvecklas till ett skabbdjur.

–JAG VET VAD du heter och var du bor, hotar jag sammanbitet.
Rävhonan har ett gryt bara femtio meter bakom ladan. Den lätta hagelbössan och lämpliga skott finns till hands.
–Nästa gång kommer Bettan Beretta och tar dig.
Några dagar senare lyfter jag blicken från datorn. Såg jag en rörelse i ögonvrån? Jodå. Nu är hon, dubbla dödkallar och blixtar, på väg mot ankhuset igen!
När jag ser närmre på den ömkliga figuren som stolpar förbi bara ett par meter bort krymper min ilska. Gången är hopkurad och ostadig. Blicken är frånvarande. Hon är eländigt mager. Förutom en tuss päls på huvud och tassar är hon helt naken. Huden är mörk och full av beläggningar och infekterade sår. Svansen är gles och spretig som en sliten flaskborste.
Räven upptäcker mig, tar ett snedsteg och tappar balansen. Hon har skabb och håller på att gå under.

Vilda djur
Rävskabben, sarcoptes, tog sig an Sverige för cirka trettio år sedan. Smittan marscherade raskt från norr till söder, först bland de vilda djuren och sedan bland hundarna. Den lade under sig hundratals mil på några få år.
Den som främst hjälpte till med smittspridningen var rödräven. Med sin täta population och sitt stora antal bildade rävarna en obruten, levande kedja på vilken skabbsmittan vandrade.
Andra vilda djur än räven kan också få rävskabb: lo, fjällräv och varg. Men för dem är hotet individuellt. De är så få till antalet att de inte har betydelse som smittspridare.
Skabben dödar många rävar. Klådan är intensiv och en smittad räv tappar lusten för jakt. Den ligger i gryt hela dagarna och kliar av sig all sin päls. När pälsen är borta stryker den med av stress, avkylning och näringsbrist.

Hundar
Efter hand som smittan blev rejält etablerad bland rävarna drogs tamhunden in i kedjan och fick skabb genom indirekt smitta.
Pälstussar av skabbsmittade rävar, som fastnat i buskar och snår, hamnade på hundar som rastades i skog och mark. Sjuka rävar tappade sin skygghet och traskade in på gårdar och villatomter, sov i hundkojor och tappade pälstussar i rosrabatterna, så att även sällskapshundar drabbades.
Snart spreds rävskabben även direkt från hund till hund. Direktsmitta var då den viktigaste och kortaste vägen mellan hundar.
Hundar med rävskabb får numera diagnos och behandling snabbt och smittar inte ner andra. I dag är det återigen indirekt smitta, från räv till hund, som är mest vanlig.

Symtom
Hos en hund med stor skabbinvasion följer skadorna på huden ett mönster. Benen, buken, armbågarna och öronlapparna är predilektionsplatser. Med predilektionsplats menas de kroppsytor som är särskilt utsatta, i detta fall för att skabben föredrar dem.
Skabbskador med vanvettig klåda, kala fläckar och narig hud på öronkanterna, buken och benen var typiska hos de tidiga fallen. Då var vi veterinärer ännu ovana vid diagnosen och krypen hann flytta ut och bosätta sig i lugn och ro över hela hunden. Numera ser man inte så många fall med den klassiska utbredningen. Klådan kan börja var som helst på kroppen.

Livscykeln
Med livscykel menas en arts livsmönster. Hela livscykeln hos sarcoptes utspelas på hunden, i huden. Honan lägger ägg som kläcks till larver. Larverna går igenom en fas som nymf innan de blir adulta, mogna, skabbdjur.
Under alla stadierna kryper de omkring i sina gångar i huden och ger en intensiv klåda. Engelska namnet ”itch mite” berättar allt man behöver veta om sarcoptes.
Kliar man hunden just där det finns en skabb-gömma utlöser man en klådreflex. Hunden krafsar med baktassen i luften som för att hjälpa till att klia. Klådreflex vid beröring av öronkanterna anses vara ett patognomoniskt symtom på rävskabb. Med patognomoniskt menar man att symtomet är helt typiskt för just en viss sjukdom.

Diagnos
Om du misstänker att din hund har rävskabb kan du själv pröva att utlösa en klådreflex. Bläddra igenom pälsen tills du hittar en röd blemma eller en sönderkliad hudyta. Pilla försiktigt med fingernageln på förändringen och se om hunden börjar slå takten med baktassen. Även hundar som har klåda av andra skäl kan reagera med klådreflex.
För att bekräfta diagnosen rävskabb kan en veterinär ta ett skrapprov från huden. Hon använder en skarp engångskniv och skrapar på den kliande plitan tills det tränger upp blod ur hudytan. Hunden brukar njuta av provtagningen som kliar skönt och inte gör ont alls.
Det avskrapade materialet blandas i olja och undersöks i mikroskop. Hittar man ett skabbdjur eller ett ägg så är diagnosen klar.

Blodprov
Det händer att man inte hittar något kryp trots upprepade skrapningar. Man kan då ta ett blodprov och låta laboratoriet göra en analys avseende antikroppar mot rävskabb.
Antikroppar är immunförsvarets minne av de strider som det utkämpat. Om hunden har antikroppar mot rävskabb kan det antingen tyda på en pågående invasion eller också kan de dröja kvar efter ett angrepp som hunden har gått igenom tidigare.
Mängden antikroppar anges som titer. Titern talar om hur mycket man kan späda blodet och ändå hitta antikroppar. 1:10 betyder att man spätt blodet tio gånger medan 1:1600 betyder att man spätt det sextonhundra gånger.
Hög titer ger en starkare misstanke om aktiv process än en låg, men titern vid två tidpunkter – stigande titer eller fallande titer – ger mer information än ett enstaka prov.

Bedömning
Diagnostisk intuition är en viktig egenskap för en veterinär. Man kombinerar helt enkelt det djurägaren berättar med de aktuella symtomen och med det man tidigare sett och upplevt under åren. Så väger man in det man läst, lärt på seminarier eller hört av någon kollega över en öl.
Allt detta sker momentant och på en undermedveten nivå. Rävskabb är en diagnos som är som klippt och skuren för att tillämpa diagnostisk intuition. I vissa fall kan den ersätta både skrapprov och blodprov.

Behandling
Förr badades hundar mot rävskabb med receptbelagda ohyremedel. Dessa medel kunde, efter bara ett par indränkningar, förvandla en perfekt utställningspäls till utseendet hos en välkokt raggsocka med lukt av terpentin.
Numera är behandlingen enklare. Veterinären skriver ut ett receptbelagt spot-on-preparat. Här hjälper inte de medel som används mot fästingar utan det behövs starkare medicin. Undantagsvis ges injektion eller tabletter.
I hemmet gör man en enklare sanering. Skabbdjuren lever bara några dagar utanför hunden så i ett större hem stänger man helt enkelt bort hunden från de rum där den kan undvaras.
Golven där hunden vistas skuras. Sovplats(er), bilfällar och smittade liggplatser rengörs. Kör dem i tvättmaskin, vädra, lufta, häng ut i solen eller tryck ner i frysboxen beroende på format och materialets tolerans.

Smittad?
Risken att en hund blir smittad är dosrelaterad. Det betyder att en hund som varit i lång och nära kroppskontakt med en skabbsmittad hund troligen också är smittad och bör behandlas.
Om kontakten däremot bara varit nos mot nos i koppel kan man gärna avvakta. Risken för direkt smitta i den situationen är inte stor eftersom skabbdjuren bor i gångar i huden.
Risken för indirekt smitta bedöms på liknande sätt. Om en smittad räv traskat genom trädgården eller finns på trakten kontrollerar man sina hundar noga och avvaktar eventuella symtom.
Tiden från smitta till symtom varierar från några veckor till någon månad. Men inom biologin finns det även undantagsfall, så både längre och kortare kan förekomma. Som vanligt kommer man långt med sunt förnuft när man bedömer risken för att den egna hunden har blivit smittad.