När din hund blir sövd

Inom veterinärmedicinen använder vi ofta lugnande medel (sedering) eller söver ner en hund för en undersökning eller ett ingrepp (narkos). Sedering minskar eller blockerar stimulansen av hjärnan så att hunden förblir vid medvetande men är lugn. Ofta påverkas muskelkraften så att den bara kan stå med svårighet eller inte kan resa sig alls. Sedering kan kombineras med smärtlindrande medel för enkla kirurgiska ingrepp.
Vi lämnar nu de sederande medlen. Den här texten handlar om sövning, narkos, den metod som används för de större ingreppen. Ordet narkos härleds ur ett grekiskt ord för bedövning men narkos innebär idag att man ger hunden ett kemiskt medel som gör den medvetslös och okänslig för smärta.

När man söver
Det är inte ovanligt att ägaren är orolig när hunden skall sövas och opereras. Tack och lov är rädslan för att hunden skall kollapsa under operationen inte särskilt motiverad numera. Vi räknar med att ett djur av tiotusen dör oförklarligt vid sövning, samma risk som när du själv blir sövd på lasarettet. Trots det skall man ha respekt för varje narkos. Flera av de aktuella medlen är potentiellt dödliga gifter.
Kanske vill du som är hundägare veta litet om vad det är som händer med din hund där bakom operationsavdelningens frostade svängdörr. Till att börja med skall du veta att alla gamla dåliga narkostyper är borta och att nya moderna metoder och medel gör att vi numera har bra kontroll över varje moment av en sövning.
Proceduren varierar förstås mellan olika kliniker och sjukhus i landet. Nersövningen beskrivs här som den går till vid operationer på skribentens arbetsplats. Som avslutning följer några ord om efterförloppet, uppvaknandet ur narkosen. Men först litet historik.

Det var sämre förr
För trettio år sedan sövdes de flesta hundar, åtminstone på mindre kliniker, med narkosmedel som sprutades direkt i blodbanan. Beroende på ingreppets längd valde man ett långverkande eller ett medellångt verkande medel. Om effekten trots det var för kort gav man extra doser under pågående ingrepp.
Nackdelen med den sortens mediciner var att de ansamlades i hundens kroppsfett, inklusive fettet i ryggmärg och nervbanor. Därifrån utsöndrades de ytterst långsamt. Ju fler gånger man injicerade desto längre blev sömnen. Resultatet kunde bli en mycket lång och inte helt riskfri eftersömn. Ämnesomsättningen sjönk och hunden fick onormalt låg kroppstemperatur. Särskilt för vinthundar, som ju ofta saknar fettdepåer, kunde en sövning vara direkt livsfarlig. Bland tävlande greyhounds förekom det att hundar aldrig vaknade upp. Först sov hunden ett par dygn och till sist dog den utan att ha återfått medvetandet.

Gasnarkos
Vid samma tidpunkt kom gasnarkosen som en stor nyhet och vann terräng snabbt. Det började på de stora djursjukhusen och sen följde privata mottagningar efter. Stora kostnader är förknippade med denna narkostyp både avseende säkerhet och utrustning. Medlet är flytande när det fylls i speciella förgasare och övergår då lätt i gasform. Därför måste man arbeta i dragskåp, på arbetsbänkar med kraftigt utsug där man ser sina händer röra sig bakom en glasruta.
Vid narkosen kopplas förgasaren till hunden via ett andningsrör i luftstrupen. I röret blandas gasen med inandningsluft och extra syre. Narkosgasen utgör ett par procent av den luft som når lungorna. Med varje andetag drar hunden i sig en lagom dos av den sövande gasen. Utandningsluften passerar ett renande filter som ändrar färg till illande lila efter hand som det mättas med förbrukad gas. Men innan man kan ”lägga hunden på gas”, som är det gängse uttrycket, måste den förstås vara medvetslös, sövd.

Premedicinering
Cirka en halv, timme före induktionen (nedan) får hunden sin individuellt utvalda premedicinering, ett eller flera sederande preparat som gör att den inte upplever något obehag när den hissas upp på sövningsbordet för att få en permanentkanyl placerad i frambenet. En permanentkanyl är ett cirka fem centimeter långt plaströr som sluter tätt runt en nål. Nålen är aningen längre än röret så att den sticker ut genom änden. Permanentkanylen sticks in i en ven, ett blodkärl på väg mot hjärtat. När röret är på plats drar man ut den styva nålen. Kvar blir det mjuka röret som är anslutet till flera så kallade infarter (med betoning på stavelsen fart). De passar för att ansluta nålen till injektionssprutor och droppslangar.

Induktion
Den inledande fasen av sövningen kallas
induktion. Den börjar med att man sprutar in en stötdos av ett ultrakortverkande medel via permaqnentkanylen. Medlet skall ges snabbt in i blodbanan i en effektiv mängd. Den första dosen baseras på kroppsvikt,
allmän kondition, ras och ålder samt på om hunden är påverkad av sjukdom. Efter stötdosen fyller man på efter behov och tolerans medan man kontrollerar att vissa bestämda reflexer släcks ut i tur och ordning. För den fortsatta beskrivningen av sövningen behöver begreppet reflex förklaras.
Om du av misstag lägger handen på en het spisplatta dras den tillbaka reflexmässigt. Då klarar du dig i bästa fall med mindre brännskada. En reaktion från ryggmärgen har utlöst en pilsnabb rörelse utan att först be dig och hjärnan om lov. Reflexer kapar beslutsvägen och skyddar mot skador som kunnat uppstå om impulsen hade gått den långa vägen, först till hjärnan – som behöver en stund för bearbetning – och sedan tillbaka med besked om lämplig åtgärd. Under den tiden hade din handflata förkolnat. Reflexer skyddar oss när vi är vakna. Men vid kirurgiska ingrepp utgör de ett hinder. Syftet med en narkos är att göra patienten så smärtfri att inga reflexer utlöses. Vägen dit går via medvetslöshet.

Utan reflexer
Hunden skall ligga helt orörlig och slak på sida, käkarna skall vara slappa och reflexen att blinka när man vidrör ögonlocken skall vara borta. Även svalgreflexen skall vara utsläckt, den som gör att man ulkar hos tandläkaren när man håller på att drunkna i sköljvatten.
Vid exakt rätt tidpunkt spärrar man upp hundens mun och för ner andningsröret, ”tuben” på fackspråk, i svalget. Tuben passerar genom struphuvudet, förs in mellan stämbanden och placeras i luftstrupen. Den del av tuben som hamnar djupast i strupen omges av en ”cuff”, en yttre uppblåsbar manschett som man fyller med luft. Därigenom tätar man mellan luftröret och tuben så att inte narkosgas läcker ut. Cuffen hindrar också att magsaft hamnar i vrångstrupen om hunden skulle kräkas.
I ytterligt få undantagsfall ”maskar man ner” en hund. Det betyder att man söver den helt och enbart med gas via en så
kallad öppen mask. Hunden får andas in gasen genom en trattliknande konstruktion som hålls fast över nosen. Metoden används främst till hundvalpar och som undantag på någon mycket liten eller svårt försvagad hund.
En vuxen hund låter sig nämligen inte maskas ner hur som helst. Den kämpar emot och kan bli rädd. Panik vid insomnandet är förödande för det fortsatta narkosförloppet. Den höjer hjärtverksamheten och blodtrycket och nivån av stresshormoner stiger i blodet. Allt sådant är negativt för en sövd hund. En öppen mask läcker dessutom ut gas som kan hamna i kirurgens eller sköterskans lungor och göra dem omtöcknade. Man är alltså noga med att arbeta vid ett kraftigt utsug.

Den sövda hunden
När hunden är i full narkos, tuben är ansluten till gasen och sövningen släckt ut alla reflexer utom den spontana andningen ansluter man sin kontrollutrustning. Det kan vara en tungklämma som mäter pulsen och syremättnaden i blodet. Det kan vara en avläsare som mäter koldioxidhalten i utandningsluften eller ett instrument som ritar ett kontinuerligt EKG och en andningskurva eller det kan vara en temperaturmätare. Alla hundar ansluts inte till alla apparater utan de används efter behov.
Först därefter vidtar klippning av operationsområdet. Man klipper med bred marginal runt det tilltänka kirurgiska snittet. Pälsen klipps ända in till huden och sen vidtar en noggrann förberedande operationstvätt. Efter den läggs hunden över på en bår, rullas in i operationssalen, flyttas över på operationsbordet och färdigtvättas för ingreppet.
Under operationen är vissa moment mer smärtsamma än andra och utlöser reflexer. Det parerar man genom att reglera narkosdjupet med en ökning eller minskning av mängden gas i andningsluften. Mot slutet av ingreppet, medan man syr ihop huden, är hunden bara ytligt sövd.

Uppvaknandet
Den sövda hunden förs till en särskild uppvakningsavdelning där den ligger varmt och mjukt och är övertäckt med filt eller täcke. Tuben lämnas kvar i svalget tills
reflexerna börjar komma tillbaka. Den dras ut först när hunden har kontroll över sina sväljrörelser. Permanentkanylen sitter också kvar för den händelse att man behöver tillföra någon mer medicin. Först när hunden fått tillbaka sin muskelstyrka, kan stå på benen och gå själv tas kanylen bort ur venen. Efter en stunds eftersömn får hunden gå vidare till sin vårdavdelning eller lämnas ut till ägaren för vård i hemmet.
En hund bör vila ett par dagar efter en sövning. Dessutom tillkommer ofta särskild konvalescens beroende på vilket ingrepp hunden gått igenom. –Jaha. Ja den ja. Jorå, det gick enligt planerna. Nu sköter uppvakningen om resten.