Även veterinärer kan drabbas av

Murphys Lag

FOTNOT: Bilden från operationssalen på Regionsjukhuset Strömsholm har inget samband med de beskrivna fallen. Det ingeppet gick perfekt och bilden ska bara ses som en allmän illustartion…)

Det finns tre olika situationer där även den allra enklaste behandling brukar gå helt åt skogen. Den första gruppen är kamraterna på arbetsplatsen, alltså personalens hundar. Vid ingrepp på våra egna djur, antingen det är en sköterskas hund eller en veterinärkollegas eller ekonomichefens, så inträffar de mest märkliga förvecklingar. Mer om det nedan.

Den andra kategorin – nästan lika självklart krånglande – är släktens djur; kusiner, svärföräldrar, svägerskor och så vidare. Tredje gruppen är de egna föräldrarnas vänner och/eller grannar. Den gruppen är den värsta av alla eftersom eventuella felgrepp även drabbar föräldrarna som en omvänd arvssynd.

Oftast handlar det om kirurgiska rutiningrepp som man gjort hundratals gånger och skulle kunna göra i sömnen med bästa handen i bandage. Men helt oväntat ser hela operationsområdet ut på ett totalt oväntat sätt eller också, och vanligast, så efterblöder djuret helt utan förklaring.

Här följer exempel från var och en av de tre olika grupperna.

Sköterskan Lena har en halvgammal boxerhane som på boxrars vis börjar få en och annan missprydande nybildning i huden. Någon är mörk och stor som en hasselnöt, en annan ser ut som en liten hudpåse på skaft och ytterligare en tredje som en fettklump med tunn hud och ett stort blodkärl på ytan.

Eftersom jag personligen inte är särskilt störd av litet åldersknölar och Linus själv inte bryr sig det minsta har vi aldrig ens talat om att operera honom. Men nu har Lena fått en ny granne som själv har en hel del hundar. Hon har även ganska många synpunkter i hundfrågor. Grannen vet ännu inte att Lena själv är sköterska på ett djursjukhus. Nu när vi ändå skall söva Linus för att rensa upp i hans tandkött vill Lena att vi passar på att ta bort knölarna. ”Bara för att slippa tjatet”.

Vi pratar muntert medan den ena nybildningen efter den andra hamnar i en burk för att sändas för vävnadsanalys. Sist kommer turen till den lilla skaftade hudpåsen. Där har det hänt något ovanligt. Svulsten har blivit alldeles röd och svullen och ser helt annorlunda ut efter rakning och steriltvätt, liksom större och argare.

Jag är fortfarande ung och min inre varningsklocka för mastceller plingar ännu inte. Utan att tveka lägger jag ett mandelformat snitt runt tumören, lyfter den från underlaget och kapar förbindelsen med underhuden. Sätter snabbt en klämma på blodkärlen, knyter av och syr ihop. Det blöder rakt genom stygnen. Jag syr ytterligare en rad. Det blöder. Jag syr över ett tryckbandage. Det blöder…

Den här typen av tumör kallas mastcellstumör. Den utsöndrar ämnen som vidgar blodkärlen, orsakar klåda och påverkar blodets koagulationsförmåga. Patienten måste förberedas på särskilt sätt för att inte blöda.

Vem ringer klockan tre på morgonen? Pulsen är redan på topp när jag rycker åt mig telefonen. Ingen ringer mitt i natten om det inte är något verkligt allvarligt. Min första tanke är att någon förälder insjuknat.

–Det är Shamsi. Hon är så seg efter ingreppet, berättar kusin Alex. Tempen är låg och hon är blek i munnen. Föregående dag har jag opererat bort Shamsis livmoder på min privatpraktik för att hon skall få slippa sina täta och långa löpningar.

Min kusin är brandman så han har säkert gjort en bra medicinsk bedömning. Vi vet båda att något måste göras omedelbart.

Tiken är blek och svag och har troligen en invärtes blödning. Igår kunde Alex inte tänka sig att lämna in tiken på djursjukhus eftersom hon både lider av cellskräck och har allmänt klena nerver. Men nu är situationen annorlunda.

–Men hur mycket blöder hon då?

–Inte en droppe på ytan, svarar Alex. Men hon ser så bukig ut. Kan det ligga blod inuti magen?

Jo, det är fullt möjligt att en vinthund som har så slank kropp faktiskt kan ändra form i buklinjen om det blöder inuti. Jag ber Alex bära tiken till bilen och åka omedelbart. Själv ringer jag på djursjukhusets hemligaste nummer. Givarblod och operationspersonal skall finnas på plats, lovar jourhavande.

Sen sitter jag i sängen med uppspärrade ögon och går igenom varje detalj av ingreppet; rannsakar de olika handgreppen. Operationen var snabb och enkel eftersom en vinthund saknar bukfett. Har en knut ändå glidit av från ett stort blodkärl? Jag skäms och är jätterädd, tvingar mig att inte slänga mig i bilen och störta in och hjälpa till. Det skulle kännas bra för samvetet men den medicinska nyttan är obefintlig. Jouren är helt kapabel att klara en buköppning.

Ett par timmar senare ringer jourhavande upp mig, konfunderad. Alla knutar satt på plats men buken var full av blod som inte levrat sig. Det blödde fortfarande. Sjukhuset har gott om blod och transfusion pågår som bör rädda Shamsis liv.

Det visar sig senare att Shamsi har von Willebrands sjukdom, en ärftlig variant av blödarsjuka.

De första exemplen handlar om en personalhund och en släktings hund. Det tredje exemplet rör en föräldragranne. Birgitta Bergman är en jättekänd uppfödare av en ras med vit pälsfärg. Det har just blivit obligatoriskt att ID-märka alla hundar som föds efter ett visst datum. Tatuering i örat är den metod som används vid den här tidpunkten.

Många uppfödare är skeptiska för att inte säga kritiska. De tror att öronen skall skrynkla sig, vägra resa sig alternativt vägra vika sig eller deformeras på något annat sätt eller att de märkta hundarna skall få psykiska men av den omilda behandlingen.

Jag är fortfarande så ung att jag tror att man kan påverka människor med fakta och sunt förnuft, att de gärna vill veta hur det egentligen är. Så när far berättar om att hans granne Birgitta inte vill märka sina valpar tar jag tag i ärendet via telefonluren.

Det är inte så lätt att påverka personer som sett en cykla på trehjuling i blöjor och följt en genom tonåren med plåsterlappar på knäna. Bilden av veterinären som barn lever kvar fast man fyllt fyrtio…

Jag pratar länge med Birgitta om olika märktänger, om den lilla tången för kattöron som fungerar så bra på små valpar. Jag berättar om vilka olika lugnande medel som kan ges och avslutar med att erbjuda en rabatterad märkning av de sju veckor gamla valparna. Birgitta slår till och passar även på och märka alla sina vuxna hundar.

–Kör försiktigt nu när det snöar! Vi kanske ses i helgen.

Jag är lättad när jag vinkar av en korg full med valpar och en rad vuxna hundar, vinglande efter sina lugnande sprutor. Små gröna bokstäver i alla vänsteröron och inga incidenter över huvud taget. Puttrande av stolthet börjar jag packa ihop för att stänga kliniken över jul och nyår och åka hem och kinesa hos föräldrarna.

–Birgitta Bergman vill tala med dig under helgen!

Far har samma bistra ton som när man luktade rök efter skolan eller glömt smeta bort läppstiftet. Men jag sveps in i julfirandet med släkten och blir inte påmind förrän följande dag.

Då tar jag med en julmätt tax och går på promenad, rundan där man passerar Bergmans tomt. Kanske kopplar jag hunden i en snödriva utanför och tittar in. Framme vid Birgittas grind ser jag förödelsen.

På trädgårdsgången sitter fem före detta vita hundar som är helt nedsmetade med grön tatueringsfärg, värst på vänster sida. Helt gröna på kinderna där de sparkat ömsom på örat och ömsom mot kinden. Grönt i snödrivorna där de skrubbat sig mot snökokor. Gröna tassmärken på trädgårdsgången. Hur det ser ut inne i det julpyntade huset vill jag inte veta. Troligen går det i grönt.

–God, grön jul!

Eller vad säger man? Jag kan inte komma på något bra och vet att tillfället inte är väl valt för lustigheter. Jag smyger snopet vidare på promenaden.