En liten lyxpryl, ju mindre desto bättre…

–Nej, lilla Fadde. Du ska inte följa med matte till Åre. Dess tar av honom mössan och tomtedräkten. Hon är ganska nöjd med lilla Fadde. Ju mindre, desto bättre. Han är hennes andra minihund, köpt ur en Skoda i hörnet mellan Vasagatan och Stora gatan.
Första hunden, Fedde Laj, var inte riktigt frisk. Han fick konstiga kramper och dessutom blev han alldeles för stor. Honom fick Djursjukhuset ta hand om.

MEN NU MÅSTE hon iväg, klappar den lilla hunden med fingertopparna och ger honom en plutande puss på nosen. Fadde drar ett djupt andetag.
Matskålen innehåller foder för flera dagar och den stora toa-brickan är full med kattsand. Dess tänker vara borta i flera dagar.

Modedrabbade ungdomar betalar fantasisummor för valpar av blandad dvärgras som smygs in över landets gränser och säljs anonymt. De är födda i Öst - långt bortom parasitmedel, vaccin och genetisk hälsokontroll, allt sådant som är självklart för en seriös svensk uppfödare.
Väl i Sverige föds en del av valparna upp på sardiner och salta jordnötter och kläs i löjliga kläder för att matcha klänning och sandaler. Inte helt oväntat hamnar vissa av dessa knattar, uttorkade och utmärglade, på djursjukhus med livet hängande på en skör tråd.

Vid tjugofem kilos vikt har en hund optimal storlek för arten. Skelettets format och vikt, nervtrådarnas längd, hjärtats storlek och kraft, blodkärlsträdet; alla dessa står i balans med varandra.
Man kan inte ostraffat minska storleken till en femtedel utan att det uppstår problem. Utgå från vikten hos en slank kvinna på, säg, sextio kilo. Dela med fem och du får en liten minidam på tolv kilo.
Eller tänk dig fyra personer som spelar tennis, men inte på en vanlig tennisplan. I stället är de hopträngda i garaget.

Proportionerad dvärgväxt (nanosomia primordialis) orsakas vanligen av hormonfel, onormal ämnesomsättning, felaktig näringsbalans eller av fel i arvsmassan.
En ärftlig defekt i storleksregleringen, som kan ha uppstått som spontan mutation, har legat till grund för uppkomsten av många dvärghundsraser, till exempel dvärgpudel, dvärgschnauzer och dvärgtax. De sistnämnda är även kondrodystrofa (oproportionerliga) dvärgar. Alla dessa former av dvärgväxt betraktas nu som normala tillstånd och har blivit grunden till egna raser.

Ju mindre en hundras är desto svårare är den att föda upp. Att avla på dvärghundar kan vara lika svårt som att spela tennis i garaget. Det som fungerar på den normalstora ytan/volymen skall skalas ner och fungera trots den mindre storleken. Det blir lätt trångt och plottrigt. Det lilla formatet ökar risken för olika hälsoproblem.
I stället för ”tennis” måste man hitta en hunduppfödningens motsvarighet till bordtennis.

En fontanell är en öppen fog mellan skallens ben. Sådana öppningar är normala hos spädbarn. Hundvalpar har däremot inte fontaneller, inte ens som nyfödda. De förekommer sällsynt i de flesta raser men i högre frekvens hos exempelvis chihuahua och andra dvärgraser med äppelformig skalle såsom kinesisk nakenhund, papillon och yorkshireterrier.
Fontanellen sitter oftast mitt uppe på hjässan, men det kan även finnas fontaneller bakom öronen och i nacken. Skallbenet skyddar hjärnan. I en fontanell saknas det skyddet så en stöt mot huvudet kan träffa rakt på hjärnan och ge livshotande men. Hundraser med fontaneller och stor skallkupol drabbas oftare än andra av vattenskalle.

Vattenskalle är en utvecklingsrubbning i hjärnan. En onormal ansamling av vätska i hjärnans hålrum trycker på vävnaden så att hjärnan förtvinar. Oftast uppträder vattenskalle hos valpar av brakycefala (kortskalliga) raser som har kupolformigt skalltak, högt stop och öppna fontaneller.
En valp med det här felet är ofta mentalt avtrubbad och har inlärningsproblem. Den kan fastna i märkliga tvångsrörelser som kan övergå i besvär med att samordna rörelserna och även i regelrätta kramper. Valpen har ofta hög panna, onormal ögonställning, ologisk pupillstorlek och synstörning.

Patellaluxation eller ”glappande knäskålar” är inte ovanlig hos de mindre hundraserna. Patella är knäskålen. Med luxation menar man att en del av skelettet hamnat ur led.
Dvärghundarna har den variant av patellaluxation som gör att knäskålen glider inåt. I ett lindrigt fall kan hunden vara symtomfri eller också kan felet visa sig genom att den lägger in enstaka hoppsasteg under gång. I ett svårare fall skuttar hunden långa sträckor på tre ben med ett bakben uppdraget under magen. I allra värsta fall låser sig knät i böjställning så att hunden inte kan sträcka ut benet över huvud taget.

Legg-Perthes sjukdom är döpt efter två av de läkare som först beskrev sjukdomen hos människor. Den drabbar inte bara barn, utan även växande hundar av små raser från cirka fyra till åtta månaders ålder. I samband med könsmognaden angriper sjukdomen flera olika delar av skelettet, men de synliga symtomen kommer framför allt från lårbenets ledkula.
Liksom vid knäfel visar sig höftbesvär som hälta och smärta från bakbenet. För att skilja mellan höftont och knäont kan man behöva hjälp av en veterinär.

Flera dvärgraser, särskilt de med oproportionerlig dvärgväxt, kan råka ut för att en eller flera ryggkotor utvecklas felaktigt. Kotorna blir kilformiga så att överdelen (kotbågen) är normalt lång medan nedre delen (kotkroppen) är förkortad.
Inom veterinärmedicinen kallas den – egentligen felaktigt – för hemivertebra (halv kota). Inuti kotorna ligger ryggmärgen med alla kroppens nervceller, elektriska ledningar, som bland annat styr lemmarnas rörelser. Avbrott på dessa ledningar kan leda till svåra symtom från benen, bakkroppen eller de inre organen.

Svenska uppfödare av dvärgraser är rätt medvetna om de beskrivna krämporna och många kan göra enkla undersökningar själva. De kan hitta fontaneller och känna igen en vattenskalle och de lägger märke till onormala bakbensrörelser. De flesta är seriösa och arbetar för att inte föra sådana anlag vidare.
Flera av deras rasklubbar kräver att avelsdjuren ska gå igenom kontroll av, till exempel, hjärta, knän eller ögon. Detta är knappast prioriterat bland hundsmugglare.
Se upp för att köpa valpar på postorder eller i gathörnen. Lokalt producerat är rent allmänt i ropet just nu. Den som vill skaffa sin första dvärghund bör självklart gynna en seriös svensk uppfödare, och även sig själv, genom att ”köpa svenskt”.

Diagnoserna som nämns ovan förekommer även hos många andra raser. Flera av dem kommer att beskrivas i den här artikelserien framöver.