Knäoperation – stort ingrepp, god prognos

Tiden går sakta för den som väntar. Lina går hemma och oroar sig. Hennes saluki har fått en skada i knät och blir opererad.

Bakbenets anatomi. Knäleden är markerad med svart pil.

Lina vaknar ur mardrömmen med ett ryck. Natten har varit lång och orolig. Munnen smakar klister, hon har sockerdricka i hjärnan och sand i ögonen. Shamis fåtölj gapar tom och hans koppel hänger övergivet i hallen.

I drömmarna har tusen fasor drabbat hennes vackra saluki; allt från att fel knä opererats till att nerver blivit avskurna av misstag eller att han aldrig vaknat ur narkosen.

Och mycket, mycket annat...

Vad gör man en morgon när hunden är på sjukhus och hela ens jag och hela ens dag är inriktade på telefonen som skall ringa?

–Jag ringer och frågar hur han mår.

Hon lyfter telefonen men ångrar sig. Klockan är halv fem på morgonen.

På operationsavdelningen
Han har ingen aning om att han snart skall genomgå en rätt stor operation. Shami känner inga sorger. Han flyter på moln av lugnande medel och skall snart sövas.

Genom rusets dimmor hörs svaga ljud. Det rustas i operations-salen. Många små stålbord rullas in. Marja läser mot sin lista och ser till att det är rätt instrument. Hon går igenom monitorer och maskiner, kontrollerar att det finns gas till narkosen, prövar apparatens ventiler och ansluter en lagom stor andningsblåsa, lämplig för 22 kilo saluki.

I ett annat rum har Lars ritat och mätt på Shamis röntgenbilder. Vinkeln i underbenet skall ändras med 20 grader. Han har opererat många knän och ser fram emot det här ingreppet. En färsk korsbandsskada hos en hund som kommit direkt till sjukhus har riktigt goda chanser att lyckas till 100 procent. Han kommer att göra Shami frisk.

Veckan och dagen börjar bra. Lina borstar tänderna. Hon gnuggar alldeles för hårt och tandköttet blöder. I spegeln möter hon sin egen oroliga blick i rödsprängda ögon. Hon kontrollerar att telefonen ligger i badrocksfickan. Varför ringer den inte? Batteriet är laddat och displayen lyser.

–Nä, det är nog ingen idé att ringa till sjukhuset än. Klockan är halv nio.

Titthål
Shamis knäoperation består av två moment. Han har gått igenom det första, en diagnostisk artroskopi. Det är en undersökning genom ett så kallat ”titthål”. Förvånande nog ser man mer av leden genom artroskopet än om man skär upp hela leden och man kommer även åt att arbeta där inne. Med små instrument kan man skrapa, fnatta och hyvla bort förstörda delar. Sen syr man ihop titthålet. Det är den enda del av operationen som görs inne i själva knäleden.

Litet teori
Tibiaplatån hos hundar sluttar bakåt (se röntgenbilder här intill). Det gör att lårbenets rullkammar glider i nerförsbacke på platån när hunden går. Samma belastning i vartenda steg – ständigt neråt och bakåt.

Den rörelsen tar på främre korsbandet som just har som uppgift att hindra bakåtglidning. Om korsbandet är skört och slitet eller om kraften är alltför stor går korsbandet av. Själva tänket, som det heter numera, bakom TPLO är att om platån inte lutar så försvinner det arbete som korsbandet gör. Alltså rätar man helt enkelt upp tibiaplatån, tar bort backen och hunden klarar sig lika bra utan korsband.

Ingreppet, TPLO, görs på underbenet, helt utanför leden. Bokstäverna TPLO står för ”tibial plateau levelling osteotomy”. Osteotomi innebär att man sågar av benet, i detta fall för att kunna ändra tibiaplatåns (tibial plateau) lutning (level).

Bilderna här intill visar hur det ser ut före och efter operation. Före ingreppet mäter man vinkeln och beräknar den nya, önskade vinkeln. Efteråt kontrollerar man med ny röntgen att det blev som beräknat.

Två "typer" av patienter
Hälften av de hundar som opereras med TPLO är sådana som inte blivit bra efter annan operation eller som är så stora och tunga att de inte kan bli bra med andra metoder.

Andra hälften är sådana som har färska skador; framför allt arbetande hundar, brukshundar, jakthundar och andra hundar som utsätts för kraftig belastning på bakbenen.

Hälften av patienterna är rottweiler. Andra vanliga raser är newfoundlandshund och landseer, berner sennenhund, hundar av mastiffraserna, golden- och labrador retriever samt boxer.

Operationen
Lina borstar tänderna för tredje gången. Rutinerna är helt förvirrade. Hon är hemma från jobbet en vanlig måndag bara för att få oroa sig i fred. Hon vandrar mellan badrummet och köket med telefonen i handen. Tänker på Shami. Frukosten står halväten. Håret är på ända och kläderna kliar.

-Nu då? Skall hon slå en signal till sjuhuset och fråga hur det går? Minutvisaren kryper fram och timvisaren har stannat. Klockan är halv tio.

Shami är sövd och operationsfältet är rakat, steriltvättat och indukat. Lars lägger ett snitt i huden och arbetar sig ner mot benpipan strax nedom knäleden. Instrument packas upp, räcks över, han tar emot, använder och räcker tillbaka.

Först sågar han av benet med en halvrund såg och sen roterar han benen i såglinjen. Han gör inte roteringen på fri hand utan han fäster delarna i en öppen metallram, ett precisionsinstrument som ger honom full kontroll. Han finjusterar läget med hjälp av skruvar i ramen tills benen ligger i exakt rätt vinkel. Där låser han ramen medan han skruvar fast en metallplatta ovanför och nedanför såglinjen. Plattan fixerar bendelarna permanent. Så tar han bort metallramen och syr ihop såret. Han är en van kirurg och ingreppet tar bara en dryg timme. Klockan är halv elva.

Efteråt
Shami stannar på sjukhuset några dagar och får sårvård och smärtlindring. Lugnande medel ges om det behövs. Återhämtningen i hemmet tar cirka åtta veckor och består av vila och vissa enkla övningar för ökad rörlighet. Ett rehabiliteringsprogram hos sjukgymnast, kanske med arbete i varmt vatten, kan göra underverk för stela muskler.

Telefonsignalen skär som en kniv genom tystnaden. Lina stirrar på telefonen. Vad väntar henne nu? Hjärtat galopperar medan hjärnan stannar. Signal efter signal går fram innan hon förmår sig att trycka på knappen med gröna luren och hålla telefonen mot örat.

–Hej, det är Lars från Djursjukhuset. Shami har blivit opererad. Allt har gått bra.
Lars berättar lugnt och metodiskt om ingreppet. Linas huvud har lossnat och flyter fritt i luften. Hon hör knappt ett ord och förstår ännu mindre.

–Har jag förstått rätt, kraxar hon till sist med bruten röst. Kommer han att klara sig?
Hon ser förvånat på telefonen. Kinderna är varma och våta. Samtalet är visst över. Hon får ringa när hon lugnat ner sig och höra hur det har gått.

För Hundsport.se: Vet. BERIT WALLIN-HÅKANSSON