Insektsbehandling

–God natt lilla gumman. Glöm inte nätet i morron bitti! Mor sträcker en solbrun arm mot taket. Medan hon sprayar snurrar hon sakta ett helt varv. Det fräser och pyser ur den stora rödgula flaskan. Det blir dimmigt under taket och ur dimman störtar yra flugor i spiral och landar på golvet med ett dött klick. DDT är jättebra mot insekter.

Inte glömmer jag nätet. Jag är åtta år och nybakad Simborgare. Jag kan simma två hundra meter och får ro ut och ta upp fisknätet alldeles själv. Jag hostar litet av sprayen. Sen somnar jag som en sten.

Än idag lever vi med följderna av det överdrivna bruket av DDT på 1950-talet. Man lyckades inte utrota farliga insekter som man hade hoppats. I stället blev en hel massa kryp resistenta och de lever nu med DDT som en del av den normala livsluften. DDT blev ett dödligt hot mot andra djur i vår närmiljö. Ju högre ställning de hade i näringskedjan desto större var risken för förgiftning. Kemikalien är fettlöslig och anrikas i kroppsfettet hos vilda djur. Havsörn och säl kunde inte fortplanta sig. Även efter att DDT blivit förbjudet tar det tid för naturen att återhämta sig. Över femtio år senare finns det DDT i fisk.

Alla gör det
Fortfarande används massor av insektsgifter. Hästar behandlas mot knott, bromsar, fästingar och flugor flera gånger per sommar. Hundar får små kemiska klickar på ryggen med jämna mellanrum. Många inne/utekatter får också en klutt ohyremedel i pälsen. Kor och får behandlas mot fästing och lusfluga. Var och varannan hund och katt har ett kemiskt sommarhalsband med ohyremedel. Vad har vi lärt oss av DDT-katastrofen? Har risken för resistenta insekter försvunnit? Eller gömmer vi oss bakom de berömda skygglapparna?

Alla har dem
Om vi avstår från insektsmedel kommer många hundar att bli sjuka av fästingsmittor. Risken är inte liten. Den är ganska stor. Både Borrelia och Anaplasma, den smitta vi förr kallade Ehrlichia, är utbredda. Hela Götaland, Svealand och Norrlands kustland är tätt befolkat med smittande fästingar. Ingen annan del av landet går heller helt säker.

Fästingarna förflyttar sig som fripassagerare på rådjur, smågnagare och fåglar. Särskilt de flyttande fåglarna kan sprida fästingar med alla tänkbara smittor i stort sett vart som helst. Upp till fyrtio procent av våra vanliga fästingar, Ixodes ricinus, bär på Borrelia idag. I Småland har nittiofem procent av betesdjuren varit i kontakt med Anaplasma.

De är smittade
Visst skall vi dra ut de fästingar vi hittar på våra hundar. Lirka ut dem sakta och försiktigt för att inte klämma in deras smittade maginnehåll i hunden. Men: Du har inte en chans att skydda din hund mot smitta bara genom att plocka bort fästingar eller borsta igenom pälsen. Det är de kryp som det inte går att hitta och plocka bort som är farligast. Nymfen, ett av fästingens förstadier, är den mest effektiva smittspridaren. Det finns betydligt fler nymfer än fästingar. De är så små att det är nästan omöjligt att hitta dem. När de sugit blod är de knappt så stora som det här o:et och när de inte ätit är de små som punkten efter den här meningen.

Hundvärlden ropar efter vaccin mot både Borrelia och Anaplasma men det är svårt att göra vaccin mot bakteriesjuk-domar. För närvarande kan inget sådant skymtas vid horisonten.

Naturens under?
Hur är det då med naturmedel? Är de mindre farliga? Men ändå lika effektiva? Eller kanske ännu bättre? Det finns inget alls som tyder på att det skulle vara svårare för insekter att utveckla resistens mot kemiska ämnen från växtsaft än mot andra medel. Till syvende och sist kommer allt från första början faktiskt från naturen.

Naturmedlen har den nackdelen att de inte är standardiserade. Du vet aldrig om din hund får på sig för mycket eller för litet av den aktiva substansen eller om den får något alls. Du vet inte ens om det finns någon aktiv substans i preparatet. Den stora fördelen med registrerade läkemedel är att de verkligen innehåller det som påstås och det i exakt den mängd som anges. De har dessutom gått igenom prövningar som visar en god effekt och en låg frekvens av biverkningar.

Du har däremot ingen aning om vad den aktiva substansen heter i en citronstinn dekokt som du handlar i en naturbutik eller hur mycket effekt den har mot insekter. Om biverkningar vet du inget alls.

Må dåligt av medicin
Det finns internetsajter där allmänheten diskuterar olika fästingmedels för- och nackdelar och dessvärre även skrämmer upp varandra för biverkningar. För sådana förekommer helt klart. Det finns inget enda läkemedel som är helt biverkningsfritt.

Tillsammans med vaccin hör fästingmedel till de mest använda preparaten för djur. I hemmen utför hundägare hundratusentals behandlingar per år. Ju fler djur som behandlas desto större är risken att någon får biverkningar. Det vanligaste symtomet är hudirritation som uppstår i nära anslutning till att hunden fått sin pipett i pälsen eller sitt halsband runt nacken. Badar man bort medlet respektive tar av halsbandet och sköljer så läker hudskadan vanligen snabbt. Även neurologiska symtom med trötthet förekommer men är sällsynta. Yrsel och nervryckningar kan också ses ibland. De spontanläker vanligen efter åtgärd. I vissa raser finns dock en ärftlig överkänslighet mot vissa preparat som då kan ge livshotande reaktioner.

För och emot
Vid all användning av läkemedel måste man väga nytta mot risker. Hur farligt är det att bli sjuk av fästingsmitta jämfört med risken för biverkningar av medicin? På ett djursjukhus i Mälardalen ställer man diagnosen fästingsmitta fem till sex gånger per dag under högsäsong. Flera av de sjuka hundarna mår riktigt dåligt och måste skrivas in för behandling på vård-avdelning. Många blir bra men det kan ta lång tid. En del hundar blir aldrig mer friska.

Det är lätt att göra ett tankefel när man väger för- och nackdelar med fästingmedel. Man känner sig trygg när man avstår från behandling och man slipper ju onekligen biverkningarna. Men samtidigt väljer man att utsätta hunden för en rejält ökad smittrisk. Så vitt skribenten vet har ingen hund hittills skrivits in på det nämnda djursjukhuset för vård av biverkningar från fästingmedel. De gånger hundar mår dåligt tycks det läka av med gängse behandling i hemmet. Hundarna kommer sällan till veterinär.

Resistens
Fipronil, permetrin, milbemycin, moxidektin, avermektin och allt vad de olika substanserna heter; är de helt ofarliga för miljön? Bidrar vi själva till att göra dem skadliga? Genom att inte sköta våra medicineringar till punkt och pricka. Genom att småskvätta med fel intervall på våra djur. Kan det vara vårt eget fel att resistenta kryp får en chans att föröka sig i godan ro?
Om ett av de här preparaten berättar den amerikanska reklamen att det kryper ända ner i hundens talgkörtlar. Därifrån stiger det upp i småpustar och håller hunden lagom impregnerad med bekämpningsmedel. Det väcker tanken: kan det finnas ett samband mellan den typen av medicin och de allt svårare fallen av hudkvalster som numera uppträder i hela valpkullar. Ras efter ras drabbas som tidigare ansetts vara ”genetiskt skyddade”.

Hjälp av proffs
Det är brukligt att avsluta en artikel med en sammanfattning och slutsats. Men som läsaren märker byter tråden färg i den här texten, diskussionen hoppar mellan rött och grönt; för och emot; faror för miljön och faran för våra hundar. I likhet med de diskussioner som nu förs mellan bakteriologer över hela världen om resistenta bakterier är det kanske dags för proffsen, parasitologerna, att reda ut åt oss om insektsmedel för hundar kan skapa skadlig resistens.