Kan man ge hunden ben?

–Skroven ger vi till hundarna. Lägg tillbaka dom i påsen.
Vi har avslutat picknicken i hagen. Gunilla skakar bort våra smulor och alla viker ihop sina filtar. Jag plockar tillbaka rester och sopor i korgarna. Det här händer på en tid då vi inte har en aning om gödfåglarnas sorgliga livsöde utan glatt äter vår grillade kyckling i det gröna. Vi är många och har stoppat i oss sex stycken.

–Skroven? Till hundarna? Jag tänker just sträcka fram det veterinära pekfingret och börja berätta om alla F:en. Men jag hejdar mig innan grodorna börjat hoppa ur munnen. Jag är en nybörjare på veterinärhögskolan medan Gunilla är en legitimerad veterinär. Vem är jag att sticka upp? Gunilla är dessutom en erfaren uppfödare och brukar veta vad hon gör. Mina kunskaper kommer från Svenskt Hundlexikon och Handbok för Hundägare. Jag fäller ner raggen. Frågar i stället försiktigt.

–Men är det inte farligt för hundarna? Jag trodde kycklingben kunde sticka hål på tarmen. Fågelben är ju ett av de farliga F:en.

De olika f:en.
Av gammal tradition har man avrått från att ge hundar ben som börjar på bokstaven f: fläsk, får, fisk och fågel. Liksom alla tumregler har den rekommendationen undantag. I vissa delar är den numera helt omodern. Beträffande fläskben, alltså ben från slaktsvin, och ben från får gäller regeln inte längre. Båda djurslagen slaktas som mycket unga, när skelettet är mjukt och broskigt. Med undantag för kotlettben (nedan) kan hundar med rejäla tänder och bra käkar mycket väl få gnaga på ben från både gris och lamm, till exempel ett skinkben eller benet från en lammstek. Det går snabbt för hunden att skava bort köttet och de broskiga benändarna. Man måste vara påpasslig och ta bort benet när det är rensat, innan hunden börjar knäcka rörbenen. De är svårsmälta och kan bilda vassa flisor.

Varning för kotlettben
Man bör däremot aldrig ge hundar ben från kotletter eller karré från något djurslag, varken tamdjur eller vilt. De styckdelarna innehåller kotkroppar från ryggraden som är kroppens allra hårdaste benbitar. En dubbelkotlett brukar innehålla en hel kotkropp medan en enkel fläskkotlett från gris innehåller en halv. De flesta hundar kan lätt gnaga bort alla de små utstickande benbitarna på kotletten men själva kotan rår de inte på. Den benbiten har dessvärre sådan storlek att hunden kan svälja den hel. I värsta fall fastnar kotan redan i matstrupen. Där kan den ge mycket allvarliga skador. Med bättre tur kan kotan nå magsäcken. Där bryts den i allra bästa fall ner av magsaften. Men det är stor risk att kotan bara ligger i magen en kort tid. Då är den bara är smält till hälften när den matas ut i tarmen. Oberoende av hundens storlek blir det nästan säkert tvärstopp när kotan kommer ut i tunntarmen.

Inte ensam
Kött från gamla grisar och äldre får säljs sällan i butik utan det mals ner i chark. Skulle ett sådant djur ändå stå på menyn bör inga av benen ges till hunden. Deras ben är hårda och kan splittras. Bitarna blir både långa och spetsiga och får knivskarpa kanter. Man bör vara försiktig även med ben från vilt; rådjur, älg och vildsvin såvida man inte vet absolut säkert att de kommer från ett helt ungt djur. Annars är det bäst att slänga benen. Återigen bör man hålla ett öga på hunden när den äter på ben och ta bort dem när de är avätna. Skulle du ha en hund som inte lämnar ifrån sig en dyrgrip frivilligt bör du nog inte ge den ben. Likaså bör du se till att inte små barn sticker fram händerna till en hund som gnager på ett läckert ben. Den kan bli mer djurisk än vanligt.

Fiskben
Idag är kanske regeln om att inte utfodra hundar med fiskben den som känns mest antik. I de flesta familjer kommer fisken i fyrkantiga paket från butikens frysdisk, panerad och klar. Alternativt är fisken filéad och skuren i skivor eller inlagd i lag i en glasburk. Bara enstaka entusiaster får tag i hela salta sillar ur trätunna eller serverar hemfångad gädda. Skulle du höra till dessa ovanliga grupper så är det nog ändå osannolikt att du skulle ge hunden fiskskroven. Men för fullständighetens skull upprepar jag det gamla rådet. Självklart skall man inte ge hundar de stora ryggbenen från filead fisk. De innehåller ingen näring utan består bara av stora och vassa ben som riskerar att fastna.

På kokhönans tid
Det var länge sedan kokt höns med ris och currysås var svensk husmanskost. Såsen var blekgrön, milt kryddad och hade inte sett äkta indisk curry ens på vykort. Kokhönan var någons åldriga trotjänare med ett långt liv bakom sig. Hon kokades tills köttet ramlade av benen. Hon var så gammal att hon hade kritvita och hårda ben som kunde splittras till smala stoppnålar.

Beträffande modern fågel kan de flesta hundar med friska tänder klara av att knäcka de mjuka kycklingbenen. De kommer från broilers som är fem till åtta veckor gamla när de slaktas. Man kan bryta av sådana ben med bara händerna. Friska hundar med bra tänder klarar dem bra.

Kyckling får inte ges rå till hundar utan skall ha blivit ordentligt upphettad eftersom den kan innehålla bakterier som ger magsjuka. När det gäller skrov från andra fåglar får man bedöma från fall till fall om benen är mjuka nog.

Önskebenet
Den enda gång under fyrtio år som veterinär som den här skribenten träffat på en hund med besvär av fågelben hade symtomen ett ovanligt förlopp. En trettonårig terrier hade fått litet svårt att svälja efter en kräkning ett par veckor tidigare. Hon var pigg och lyckades få i sig både mat och vatten trots att hon var uppenbart besvärad när hon svalde och hon harklade mer än vanligt när hon drog i kopplet.

Den kliniska undersökningen tydde på något problem högt uppe i svalget. Tiken sövdes eftersom hon aldrig i livet skulle låta en veterinär titta in i munnen utan världskrig. Hennes ovanliga besvär orsakades av ett fågelben. Hon hade kräkts så olyckligt att det som kallas önskebenet fastnat bakom hennes gomsegel.

Ge inte ben
Hundar med dålig matsmältning är inga kandidater för någon större benmåltid. Vissa bör inte serveras ben över huvud taget. Hundar som inte tål fett bör inte få vissa typer ben. Deras mage kan reagera negativt på den feta benmärgen. Gamla hundar får svårare att smälta ben med tiden även om de tålt dem bra i ungdomen. Särskilt försiktig bör man vara med hundar av de kroppstyper som ger ökad risk för förstoppning. Exempel på sådana raser är drever och skotsk terrier. Framför allt är det hanhundar med en stor prostata som är i farozonen. Hos dem är tarmens passage genom bäckenet redan förträngd så de klarar inte att bajsa ut tätt packade benbitar.

Säkraste benen
Uppsågade rörben och stora ledknotor från vuxna nötkreatur och älgar är lämpliga för de allra flesta. Hundar älskar dem och de kan vanligen ges utan risk. De flesta lyckas inte gnaga bort minsta lilla bit av de benen. Om de ges råa ger de tänderna bra tuggmotion samtidigt som smala vävnadstrådar rensar hundens tänder på samma sätt som tandtråd. Den mjuka, feta märgen inuti benen är full av näring och kan behöva skopas ut så inte hunden blir lös i magen.

När vi kommer tillbaka till gården möts vi av två glänsande svarta dobermanntikar. De klipper litet med näsvingarna, fångar vittringen och kör ner sina långa nosar i min korg med matrester.

–Hit! Sitt!
Gunilla sätter hundarna. Nackarna är strama och öronen spetsade medan hon tömmer upp resterna på gräsmattan.
–Var så god, viskar hon och pekar. Sen går det fort. Med ett ”glaff” har hundarna svalt alla sex kycklingskroven.