Hundälskarna

–Ja se veterinär, det skulle jag aldrig kunna bli. Och inte min man heller. En oskyldig kommentar kan det tyckas. Men i det vana veterinärörat skorrar en varningsklocka. Matte sänker sig tungt i besöksfåtöljen. Husse pillar på hörapparaten, trampar litet och slår sig ner bredvid.

Redan första repliken, som den här ovan i inledningen, kan varsla om vilket samtal som väntar. Bakom den vänliga upptakten kan det dölja sig ovanligt tjockhudade och lomhörda typer. Ägare som älskar ihjäl sin hund och som är så uppfyllda av sin egen välvilja att de varken kan eller vill se vilket jobbigt liv de utsätter sin stackars hund för.

”Vi kan inte se ett djur lida”
–Jaså, varför inte, frågar jag, känner mig skenhelig eftersom jag redan tror mig veta svaret. Det beror inte på att de inte kom in på Högskolan eller på att de redan är pensionärer.

Jag lyfter upp femton kilo hund på bordet och börjar en diskret undersökning medan jag lyssnar på djurägarnas svar med ett halvt öra.

–Nej ooh, förstår du. Vi älskar hundar, ja vi älskar alla djur. Ingen av oss kan se ett djur som plågas eller djur som lider.

–Men det är ju just det som är poängen med att vara veterinär, försvarar jag – mot bättre vetande. ”Att man kan hjälpa och skydda djur så att de inte behöver lida i onödan.”

Jag hämtar kraft i den förtvivlade blicken hos den ofattbart feta spanieln. Ögonen är uppspärrade och står rätt ut. Hon snarkar efter luft med uppdragna läppar och lång, bred tunga. Jag sträcker på mig och räknar till tio medan jag drar ett djupt andetag genom näsan.

Det här kan bli ett lååångt samtal. Varje ord jag säger kan studsa på ägarens pansar av godhet. Det kan i värsta fall sluta med att djurägarna avfärdar mig som besvärlig och oförstående, i värsta fall som en hård och otrevlig hundhatare. Kanske kommer de att byta veterinär och gå till en annan klinik.

Jag sneglar på min bokningslista. ”Flåsar; hjärtat?” har telefonisten angivit som skäl för besöket. På lappen står också att tiken heter Millan, är av rasen cavalier king charles spaniel och att hon är åtta år gammal.

–Nej se vi skulle aldrig kunna göra illa ett djur, förtydligar husse. ”Vi är alldeles för känsliga”. Nu släpper jag det ämnet och börjar ställa frågor om Millans symtom.

Extrem fetma = Vanvård!
I elva fall av tio har tjocka hundar som tillhör den här sortens hundvänner – förutom fetman finns ofta ytterligare minst tre tecken på vanvård. Jag suckar och börjar undersökningen med kinden diskret vänd från Millans mun. Andedräkten luktar drakdass…

Jag låter mina händer vandra över hennes knubbiga kropp. Jag trycker försiktigt på ögonen genom stängda ögonlock. En stadig fettkudde i ögonhålan pressar fram ögonen så att de står ut. Jag lyfter på de ludna öronlapparna, möts av den sursöta doften av nattstånden öl. En bastant hårtofs i vardera örongången är seg av öronvax och sprider odören av växande jästsvamp.

Bröstkorgen är bred och gungar av hull. Mina fingertoppar gröper förgäves i späcket utan att få kontakt med de underliggande revbenen. Över vardera höften sväller en stadig fettputa. De normalt kantiga konturerna av höftben och ryggrad är inbäddade i ett svällande fettlager.

Ryggraden bildar en längsgående ränna i det pösande hullet. Hur det ser ut inuti Millan vet jag av rik tidigare erfarenhet. Röntgenbilder av feta hundar borde vara en tankeställare för alla oss som har litet för god aptit. Alla tarmar är inbäddade i fett och trycker mot mellangärdet så att brösthålan kläms ihop. I det hopträngda utrymmet pressas hjärtat och lungorna ihop av olika fettkuddar. I stetoskopet hörs inga hjärtljud. De dämpas av hullet och överröstas av de snörvlande andningsljuden.

Händerna vandrar vidare ner längs frambenen och noterar nertrampande handleder och utplattade tassar. Ledbanden har töjts ut av överbelastning, av alla tunga år som de burit på för många kilon. Klorna är förvuxna och har krökt sig så att hela tårna är vridna.

Djurvänliga paret har aldrig rengjort Millans dåliga tänder, inte klippt pälsen vid öronen eller rensat örongångarna. Tassarna har inte varit i närheten av en klotång. Jag bedömer att Millan i behov av en total renovering med tandvård, pedikyr och en grundlig utgrävning i öronen. Och framför allt måste hon omedelbart komma in i ett bantningsprogram.

Jag bryr mig inte om att ta upp alla de här sakerna i första samtalet för jag vet svaret:
–Nej, se det vill inte Millan och vi skulle ju aldrig kunna tänka oss att göra illa henne.

Ge budskapet försiktigt
Takt och diplomati är inte min bästa gren, men jag försöker ändå linda in budskapet och ta ett problem åt gången. Jag inleder med århundradets understatement.

–Hon är ju ganska knubbig, börjar jag försiktigt. Jag kan inte höra några tydliga missljud på hennes hjärta men vi skall få hjälp med ett par kompletterande undersökningar. Kanske behöver hon något hjärtstärkande eller något för blodtrycket. Men alldeles oberoende av vad de olika proverna visar måste vi satsa på en rejäl viktminskning.

Att banta en hund skall egentligen inte vara så svårt. Det finns som bekant bara två sätt att gå ner i vikt. Antingen minskar man intaget av energi eller också ökar man förbränningen; enklare uttryckt: man äter mindre eller rör sig mer. Allra bäst effekt får man om man både drar ner på maten och dessutom motionerar.

I Millans fall måste man börja med kosten, för hon är på tok för tjock för att motionera. Jag litar inte helt på att djurägarna kan tillämpa den enkla principen att minska på maten utan fortsätter: ”Syster Margit är en baddare på hundmat så hon hjälper oss med ett bantningsschema. Hon väger Millan och räknar ut en målvikt. Hon avgör hur mycket hon bör gå ner per vecka och så räknar hon ut hur många veckor bantningen skall ta”.

–Nej, nej, nej! Millan är inte alls tjock, protesterar matte i stött tonfall. Hon har varit stor ända sedan hon var liten. Hon har bara en väldigt kraftig benstomme.

Jag kämpar för att dra ner mitt lyfta högra ögonbryn och försöker förklara att vi inte pratar benstomme här utan ren och skär övervikt. Jag gungar på hullet runt Millans bröstkorg, ber ägaren känna efter själv över rumpa och höfter. Matte trycker i fåtöljen.

–Och förresten så älskar Millan att äta stor frukost och att sitta med husse och äta bulle och… Här klipper jag av.

–Allt det där får hon gärna fortsätta med men man får byta ut det feta mot något nyttigare… Nu är det jag som blir avbruten.

–Det är inget fel på Millans mat och hon är inte tjock. Vi är här för att grannarna påstår att hon har svårt att andas. Det enda du behöver göra är att skriva ett papper på att Millan är fullt frisk.

Låsta positioner
Här drar vi ner ridån för den fortsatta diskussionen. Den tar precis så lång tid som jag befarat. Replikerna böljar fram och tillbaka. Det tar inte lång stund innan vi hamnar i låst läge. Då ber jag två olika kolleger undersöka Millan oberoende av varandra och inför ägarnas ögon för att uttala sig om hennes hull. ”Banta fem kilo”, säger den ena. ”Femtio procents övervikt”, säger den andra.

Nu är vi tre som bedömt Millans normalvikt till tio  kilo. Djurägarna förstår att vi är inbördes överens även om de fortfarande verkar tycka att vi har fel allihop. Kanske Millan är något enstaka kilo för tung. På sin höjd. Möjligen.

Plötsligt står syster Margit i dörren. ”Nämen titta vilken liten gullis. Du är ju helt klart ett fall för mig. Vi skall få dig slank som en filmstjärna”. Hon ger Millan en vänlig klapp och viftar ut mig ur rummet.

Om någon skall klara av det här fallet så är det Margit. Jag pekar på min mun och mina naglar när jag glider förbi och slinker ut genom dörren. Jag får en nick till svar. Hon skall tala om tänderna och klorna också. Hon tar över från och med nu och säger till om ultraljudet visar något fel på hjärtat. Margit kommer att gå igenom bantningen, rita en kurva över den planerade viktminskningen och bestämma dagar för vägning. Millan och djurvännerna är i goda händer. I slutet av bantningen kommer hon att boka tid för tandgenomgång i narkos. Redan idag kommer hon att klippa Millans klor så hon får mindre ont i tassarna.

Lättad drar jag mig ut i väntrummet och ropar in nästa kund. Jag är mycket försenad och varenda patient under resten av dagen kommer att få vänta. Jag hör inget mer av Margit och utgår från att allt gått bra.

Nästa morgon ligger Millans utskrivna journal på mitt skrivbord med en notering från receptionen: ”Ägaren avbokade återbesöken. Skicka friskintyg”.