Demodikos är inte ärftlig

–Tja, kanske en liten släng av Demodex, säger jag lätt. Uppfödaren pekar på en kal fläck under vorstehvalpens vänstra öga.

–Den där också. Och där en till. Jag pekar hjälpsamt ut några pyttesmå hårlösa fläckar, lika små som min kortklippta lillfingernagel.

Reaktionen är helt oväntad. Märtas pekfinger fryser till is och hon fortsätter att peka stelt på fläcken på hundens nos. Inte bara fingret har frusit utan hela hennes kropp har stelnat. Förvånad försöker jag förtydliga:

–Det är en parasit som brukar gå bort av sig själv, ganska snabbt. Först blir det litet värre om man gnuggar på fläckarna men sen läker det ut, och då brukar det inte komma tillbaka. Blir det mer kan man behandla med ohyremedel. Men det behövs inte så ofta här i Sverige.

Jag talar som jag har förstånd till. Uppfödaren hör inte. Hon har förlorat medvetandet. Hon har slutat blinka. Bara kroppen med den glasiga blicken står kvar i rummet. Hjärnan är inte närvarande.
–Vad tar det åt henne?
Jag vänder mig till kennelpryan som står med en knippa kopplade vorstrar i ena handen och en bunt stamtavlor i den andra. Vi har just röntgat några blivande avelsdjur med strålande resultat. Lillebror på bordet åkte med av bara farten när det ändå bar iväg till kliniken.

–Avelsförbud. Man får inte avla på dom. Eller på föräldrarna. Eller syskonen, säger pryan tyst.
Jag tappar hakan.

Demodex är hudparasiter, pyttesmå kvalster som lever hela sitt liv i hårsäckar och talgkörtlar på ett värddjur. De äter talg, döda hudceller och annat avfall. Varje art har sin egen variant; både får och kor, hästar, katter och hundar.

Även vi människor har våra egna sorter. Många har kvalster runt nosen – förlåt näsan – eller i ögonfransarna. Både du och jag kan ha dem. Amerikanska entomologer (insektskännare) anser att nästan alla vuxna äldre personer bär på symtomfri Demodex. Särskilt angripna är åldringar och de som har sjukdomar eller mediciner som sänker immunförsvaret. Hos dem kan kvalstren ge symtom i form av klåda och små plitor.

Enligt utländska undersökningar från mitten av nittonhundratalet fanns Demodex hos tio till femtio procent av alla hundar. Den lägre siffran gäller hundar helt utan hudsymtom. För bara några år sedan hade var fjärde mexikansk gathund kvalster i hårsäckarna. Många visade symtom från huden.

Vanligen är det varianten Demodex canis som påvisas hos hundar. Vi vet inte hur vanlig den är i dag hos friska hundar här i Sverige. Kanske har många kärnfriska hundar kvalster i sina hårsäckar, precis som många människor bär på den humana sorten.

Hudsymtom som orsakas av Demodex kallas för demodikos. Det finns två indelningar av sjukdomen. Den ena baseras på ålder: ungdoms- och vuxenform. Den exakta åldersgränsen mellan de två formerna är flytande.

Den andra indelningen baseras på mängden symtom: lokal eller generell form. Har hunden upp till fem hårlösa fläckar blir diagnosen lokal demodikos, men har den sex fläckar eller en större hårlös yta på ben eller ansikte har den generell demodikos.

Denna indelning kan tyckas enkel och praktisk. Men skall man följa våra hudveterinärers råd är just den konstlade skillnaden mellan fem och sex fläckar också den stora skillnaden mellan avelsdebut och avelsförbud (nedan).

I USA är det i stället hundens ålder vid symtomdebut som avgör. Är en 18 månader gammal hund ”ungdom” eller ”vuxen”? Anses den vara unghund avråder man från avel, för unghundsformen anses vara ärftlig. Men om man i stället betraktar samma 18 månader gamla hund som vuxen går det bra att avla. Vuxenformen anses inte vara ärftlig(!).

En valp eller unghund kan visa tillfälliga tecken på Demodex i form av små hårlösa fläckar i ansiktet eller på benen. Det är de lindriga och vanligaste fallen.

I Sverige är en utbredd, generell, demodikos sällsynt. Det är en riktigt otrevlig sjukdom. Huden blir svullen, förgrovad, kliande och röd med stora kala fläckar som kan breda ut sig över ansikte, ben och kropp. Besvären förvärras ofta av att huden blir infekterad med bakterier och svampar. Symtomen kan vara envisa och svårbehandlade och trotsa även de starkaste insektsmedel.

I två experiment förstörde amerikanska forskare lymfocyterna hos valpar. Lymfocyter är små celler som ingår i immunförsvaret. Oväntat fick valparna ett rejält utbrott på demodikos. Deras obehandlade kullsyskon insjuknade inte. Det tolkades som tecken på att sjukdomen berodde på fel i lymfocyterna. Nu kläcktes idén att klena lymfocyter var den ärftliga grundorsaken till demodikos, ärftlig eftersom ju sjukdomen främst förekommer i vissa familjer.

Hypotesen ”demodikos orsakas av en ärftlig lymfocytdefekt” hamnade i en lärobok och blev till en tes. Den slog rot och blommade ut som sanning. Sen spred den sig över hela världen som en veterinär vandringslegend. Trettio år senare är detta hela beviset för en ärftlig bakgrund till demodikos.

Teorin om den ärftliga lymfocytdefekten lever kvar än i dag och ligger till grund för en rigorös genetisk rådgivning. Sedan år 2000 ger hudveterinärerna i den svenska grupp som kallas Skinnklubben råd för bekämpning av demodikos. Enligt dessa skall en hund som har haft demodikos med fler än fem fläckar inte användas i avel, även om den har tillfrisknat spontant. Dessutom skall båda föräldrarna och alla helsyskon tas ur avel.

Dessa råd skulle få Gregor Mendel, genetikens fader, att rulla oroligt i sin grav och kanske rentav gå igen och börja spöka.

Inga bevis

Den här skribenten kan inte hitta några bevis för att demodikos har genetisk bakgrund. Nyligen kom ett arbete för specialistkompetens i hundens och kattens sjukdomar. Den författaren visar inte heller att sjukdomen är ärftlig.

Förra året gjordes en noggrann utvärdering av befintlig vetenskaplig litteratur av den förre laboratorn vid Statens veterinärmedicinska anstalt, Berndt Klingeborn, som även han avskriver den genetiska hypotesen: www.sshk.a.se/Demodex2008.pdf

Det finns alltså ingen vetenskaplig grund för att påstå att demodikos beror på ett ärftligt lymfocytfel. Man har inte heller hittat någon annan genetisk defekt i samband med Demodex. Numera diskuteras helt andra teorier:

* Kvalstren själva slår ihjäl lymfocyterna hos de sjuka hundarna
* Olika stammar av kvalster är olika aggressiva
* Kvalstren skadar värddjuret av misstag. En parasit behöver ha en frisk värd annars blir den hemlös
* Baciller inuti kvalstren irriterar huden. Den tesen prövas för rosacea, en hudsjukdom hos människor.

Uppfödarna på andra sidan Atlanten tycks numera ha blivit skeptiska till en eventuell ärftlighet. Även veterinära hemsidor i USA tonar ner de genetiska råden för lindrig demodikos. Man anger försiktigtvis att demodikos kan (may/can) eller tros (believed/thought) vara ärftlig och garderar för säkerhets skull med ”av vissa”.

I landet där man kan bli stämd på sexsiffriga belopp för ”malpractice” måste man ha belägg för sina påståenden.

På kliniken lyckas den sträva valpen väcka sin uppfödare ur förlamningen. Den börjar gnaga på det förstenade pekfingret. Märta lämnar kliniken, vacklande, kritvit och robotlik.

Sen tar det mig att par dagar att få fram det du just läst. Märta har svävat fritt under tiden, förankrad endast vid datorn, med ena handen på tangentbordet och den andra på telefonluren. Hela hennes avelsarbete balanserar på en knivsudd. När jag ringer rycker hon upp luren i första signalen och raspar:
–Det är Märta.
Dom där gamla råden, börjar jag trevande.
–Ingen har faktiskt visat att det är ärftligt. Jag tycker att du kan avla vidare både på föräldrarna och syskonen, men kanske vara mer försiktig med Lillebror tills vidare.

Sen diskuterar vi länge. Under samtalet sjunker Märtas röst en hel oktav. Resultatet av trettio års avel är inte längre hotat av akut utslagning. Jag hör henne dra ett djupt andetag och gå in för landning.