Hunden och dess tänder

Trots att hundar inte längre behöver tänder för att äta har även den moderna hunden munnen full av imponerande tuggverktyg.

[Fotografier av: Nils Wallin-Håkansson]

VUNDER DE FEMTON TUSEN ÅR som människan och hunden levat tillsammans har bådas matvanor förändrats. I den tidigaste tiden fick hunden fälla sina egna byten, slita köttet från benen och ägna timmar åt att gnaga benpiporna rena.

För detta behövdes en mun full av starka tänder, kraftiga käkar och rejäla tuggmuskler. Rent anatomiskt är stora delar av hundens skalle än i dag ägnad åt tuggfunktionen. Men i den moderna tiden kan hundens bett verka – milt uttryckt - överdimensionerat. Nu utfodras hundar med färdiga foder som i uppblött form har en konsistens som konserverade fiskbullar. Dessa foder äts lika bra av helt tandlösa hundar som av hundar med tänder.

Det är bara att öppna munnen, ta in, pressa ihop och svälja. Upprepa tills skålen är tom. Hela proceduren tar högst tio minuter per dag och resten av dygnet kan ägnas åt annat. Om hunden visar behov av att tugga kan det tillgodoses med oxhudsben, grisöron eller torkade tjurpenisar.

Mjölktänderna
Under livets första veckor är valpen tandlös och lever på modersmjölk. Säkert är det skönt för tiken att slippa bli diad av små munnar med vassa tänder. De första tänderna bryter fram lagom när tikens mjölk börjar sina och valpen måste börja äta fast föda.

Denna föda består numera av ärtstora näringspellets. Men det fanns en tid då valparnas första mål bestod av snälla släktingars halvsmälta upplägg. Det upplagda innehöll både segt kött och även hud och muskelhinnor. Där kom de små nålvassa framtänderna väl till pass. Tänderna i en valpmun kan som bekant tävla med pirayans. Genom att bita fast och dra, bita fast och dra och bita fast och dra kan valpen fibra upp det sega i smalare remsor som den sen klipper av med sina skarpa sidotänder (premolarer, se bild ovan).

Mjölktänderna är bara 28 stycken även om de – placerade, över exempelvis hälsenan – kan kännas som flera hundra. De börjar ramla ut vid cirka fyra månaders ålder och ersätts av permanenta tänder. Bytet börjar längst fram och från mitten. Underkäkens tänder fälls något före överkäkens.

Incisiverna
Det permanenta bettet brukar vara helt utvuxet vid sex månaders ålder och består av 42 tänder. Längst fram i munnen sitter incisiverna; sex i överkäken och sex i underkäken.
Ordet incisiv härleds från latinets incido som betyder att skära. Redan själva ordet ger besked om incisivernas funktion. De skär upp; exempelvis huden på ett bytesdjur eller fostrens hinnor under förlossningen. En incisivs tandkrona är formad som en mejsel och tanden har bara en rot. Denna rot är två till tre gånger längre än tandkronan och ger tanden ett stadigt fäste i käkbenet.

Baserat på hur incisiverna möts när munnen är stängd talar man om olika bettformer. Vid saxbett, som är det ursprungliga och mest vanliga, överlappar överkäkens incisiver något. Vid omvänt saxbett är det tvärtom. Vid överbett är övertänderna mer framskjutna och vid underbett är det undertänderna, egentligen underkäken, som skjuter fram. Vid tångbett möts tandspetsarna som käftarna på en hovtång.

Canintänderna
Hundens hörntänder heter canintänder. De har inget med kaninens tänder att göra utan deras namn härleds ur det latinska ordet canis som betyder hund. Canintänderna är fyra, två i överkäken och två i underkäken, och de ramar in incisiverna. De är bettets längsta tänder med en nästan konformad krona och en mycket väl tilltagen rot. Roten är cirka fyra gånger större än tanden och går långt in i käkbenet. Fästet är så starkt att det utan vidare bär hela hundens vikt.

Canintänderna används för att gripa och för att hålla fast och döda ett bytesdjur genom att klämma ihop dess strupe. En skada på en sådan tand kan påverka greppförmågan. Genom att visa dessa stora tänder kan en hund sätta sig i respekt hos andra hundar. Att dra ut en canintand är ett ganska stort kirurgiskt ingrepp.

Premolarerna
Bakom canintanden sitter premolarerna. Namnet anger att det är tänder som sitter framför (pre- på latin) molarerna (se bilden ovan).
Premolarerna numreras framifrån. Längst fram sitter p1:an. Den har en liten krona som inte är större än ett risgryn och en lika liten rot. P1 är en tand man klarar sig bra utan. Bakom p1 följer p2, p3 och p4. Ju högre nummer tanden har desto större är tandkronan och desto viktigare är tanden. Premolarerna (utom p1) har en långsmal och toppig krona och två eller tre rötter. De främre premolarerna används för att greppa och bära och de bakre för att gnaga, krossa och klippa.

P4 är en mäktig tand, den största i överkäken och den näst största i underkäken. P4 i överkäken är den tand som får mest tandsten, vilket beror på att en stor spottkörtel mynnar ovanför den. Hundens sovsida får ofta mer tandsten än uppsidan. P4 är också den tand som oftast drabbas av varbildning vid rötterna. En tandinfektion kan visa sig som en svullnad i ansiktet eller som en öppen böld under ögat.

Molarerna
Molarerna är de bakersta tänderna. De har fått sitt namn efter latinets molaris, som anknyter till kvarn eller en kvarnsten, troligen för att molarerna arbetar med en malande rörelse.

Malandet är mer tydlig hos allätare som vi själva än hos hunden. I underkäken är m1, första molaren, den allra största och mäktigaste tanden – lika stor och betydelsefull som p4 i överkäken.

När en medelstor hund biter ihop kan de två nämnda tänderna ledigt krossa lårbenet från ett rådjur. De bakre molarerna är mindre och har en understödjande funktion.

Tandbortfall
Med bortfall menas att en tand eller dess anlag inte finns och heller aldrig har funnits. Hos plattnosade raser och vissa dvärghundar lever premolarerna ett trångt liv. För att alls få plats på de korta käkarna får de ofta stå på tvären i stället för på längden och det är inte ovanligt att en eller flera premolarer fattas. Hos raser med normal noslängd förekommer ärftligt tandbortfall. Att en liten p1:a saknas är ingen katastrof men de genetiska anlagen för de större premolarerna bör man försöka bevara då de tänderna fyller en viktig greppande funktion. Bortfall av mjölktänder och mjölktändernas ställning behöver inte påverka det permanenta bettet.

Tandvård
Förmodligen skulle våra förfäder rotera i sina stendösar om de fick veta att hundtandvård har blivit en aktningsvärd veterinär specialitet. Men faktum är att många hundar idag har dåliga och lösa tänder och massor av tandsten. Den moderna utfodringen – om än aldrig så vetenskaplig – kan nog bidra till detta. Om din hund har tandsten kan du hur lätt som helst själv skrapa bort den med tandskrapa.

Olika modeller finns – rådgör med din veterinär. Förebyggande tandborstning ger verkligt gott resultat och om den genomförs konsekvent ett par gånger i veckan kan hunden få ha friska vita tänder livet ut.