lydnadshundar: Lydnadsproven Hund2007

Rekordmånga ekipage trots svåra förhållanden

Lydnadsproven under Hund 2007 lockade rekordmånga 40 ekipage att anmäla sig till både lördagens och söndagens tävlingar. För att inte behöva lotta bort några del-tagare valde man att dela upp momenten och köra tävlingen i två ringar.

Copper tar rätt pinne

UNDER LÖRDAGEN DÖMDE Johann Kurzbauer från Österrike momenten platsliggande, fritt följ, inkallning, sändande och apportering med dirigering i ena ringen, med hjälp av tävlingsledarproffset Håkan Erlandsson och assistenten Erik Höglund som lade ut apporterna. I ring 2 hade Leif Olsen (också proffs) och Monica Johansson kommandot över de tävlande som bedömdes av Lennart Segerdahl från Sverige. Momenten i den ringen var sittande i grupp, stå-sitt-ligg under marsch, hopp-apport, vittringsprov och fjärrdirigering. På söndagen bytte man ring så domarna och tävlingsledarna fick möjlighet till lite omväxling.

Svåra förhållandena
Jag som var där under båda dagarna tycker nog att förhållandena under lördagen var lite svårare, mest på grund av alla utrop i högtalarna och skällande från de närmast intilliggande utställningsringarna. Många hade valt att avstå från vidare tävlande på söndagen varför nästan alla hann köra klart innan finalutropen i högtalarna startade vid tretiden.

Myrullens Jippie.

Alla utom Tage Hjelm med Fia-Friends Kajsa Kavat som båda dagarna startade sist eftersom Kajsa löpte. Hans röst drunknade helt i oväsendet under fjärrdirigering, och betyget blev noll första dagen och lite bättre dag två.

Även tävlingsledarna fick höja sina röster rejält emellanåt, särskilt när världens förmodligen vackraste afghanhund fick pris i ringen intill. Samtidigt som Maren Teien från Norge sände sin border collie Amira till rutan visste jublet inga gränser, men hunden följde förarens signaler häpnadsväckande bra och hittade rätt väg.

Klasskillnad
Förmodligen var alla tävlande medvetna om att förhållanden inte är optimala att tävla lydnad i under en så stor inomhusutställning, men man kunde se en stor klasskillnad och rutin mellan de erfarna ekipagen och noviserna. Siktar man mot en internationell karriär och landslaget är det bäst att göra bra ifrån sig under sådana här förutsättningar.

Landslagsledarna Catha Dahlström och Sylvia Axell fanns naturligtvis på plats för kolla in potentiella landslagsekipage. De var lite bekymrade över att så många förare var stela, särskilt under fotgåendet. Och nog kan man hålla med om att en del gångstilar med säkerhet renderade kramp i både axlar och vader, även om underlaget var helt okej.

Dubion Hamilton med tårna på fel sida strecket.

Förre söndagsstarter
När tävlingarna inleddes på söndagsmorgonen hade startfältet krympt en aning på grund av några återbud, men det var ändå drygt 30 starter då det tillkom några nya tävlande.

Endast 12 ekipage fick ihop poäng till ett första pris dag ett, medan nivån höjdes lite dag två och 14 förstapris delades ut. Det berodde inte på snällare bedömning om jag nu ska ha en åsikt om det, utan det var helt enkelt de rutinerade ekipagen som lyfte sig i håret en aning.

En som samlade ihop resurserna till söndagen var Lillemor Edström med Brainwaiwes Krollie som nollade momentet sändande på lördagen. Krollie tjuvstartade ur rutan och det har hon bara gjort på tävling en gång tidigare, nämligen under EM i Zagreb i år. Även då dömde Johann Kurzbauer. Han hade förmodligen sina funderingar över Krollies prestation vad gäller sändande.

Revanschen kom redan nästa dag då Lillemor och Krollie vann med 291,5 poäng och en 9:a på ”rutan”. Deras slutresultat var helgens högsta och ledde till en inteckning i ett vandringspris som delas ut varje år på mässan. Inför söndagen var deras ställning i Årets lydnadshund ohotad. De hade dock vunnit även utan dessa fina poäng. Skillnaden till tvåan blev drygt 100 poäng.

Bobsey Raketten under momentet fjärrdirigering. Foto: Nalle Jansson.

Vinglig promenad
En som tävlade båda dagarna var VM - vinnaren från 2003, Christina Rynning. Då tävlade hon med Nezzy som i dag är tio år gammal och har lämnat över stafettpinnen till sin dotter Borderness Milou. Även Christina gjorde en bättre tävling under söndagen.

Hennes sändande till rutan på lördagen var bra ända tills hon valde höger om marsch när Håkan kommenderade vänster om. Promenaden blev lindrigt sagt vinglig och även domaren stegade fram och började dirigera om föraren. Resultatet blev att föraren, tävlingsledaren och hunden försökte samsas på en mycket liten yta efter inkallningen. Domaren Kurzbauer stod en bit ifrån och viftade med nollan.

Var det nerverna som spelade dig ett spratt?
–Nej inte alls. Jag hörde helt enkelt inte vad tävlingsledaren sa, svarade Christina efteråt.

Norska ekipage roliga att se
En klar publikfavorit var Audhild Moland från Norge med sin mellanschnauzer Bobsey Raketten som blev svensk lydnadschampion. De var jätteduktiga och hunden såg himla självsäker ut med sin lite bistra uppsyn. Från min horisont såg det ut som om de hade ett av de bästa fria följen dag två.

Överlag var de norska ekipagen roliga att se. Förarna är också jättebra på att ta hand om sina hundar under tävlingen, både i ringen och efteråt. Bland det snyggaste fotgåendet hade, enligt landslagsledarna, Niina Svartberg med Myrullens Jippie. Tyvärr lade sig Jippie på sittandet i grupp, men i övrigt gjorde ekipaget ett bra resultat.

Roligt att se var också att Lizette Olausson är tillbaka, nu med en ny hund, den blott 18 månader gamla terven Dubion Hamilton som gjort en snabb resa till elitklass. Får han vänja sig vid inomhusmiljön så kommer han säkert att bli en hund att räkna med.

Under momentet vittringsprov var det flera hundar som hellre luktade på mattan än på pinnarna, funderandet tog lite för lång tid och beslutet att plocka upp en pinne blev ibland lite förhastat.

Bland andra Kenth Svartbergs bordercollie Fårvallarens Kes tog fel pinne. Kes kollade över pinnarna men valde tyvärr att ta upp fel. Husse Kenth varslar om att detta kanske var Kessans sista inomhustävling och i så fall vill jag passa på att tacka för alla fantastiska insatser som ekipaget har gjort för Sverige och alla ”ståpälsupplevelser” de levererat till oss i publiken.

Mycket kan hända när man tävlar i stressande inomhusmiljöer och det fick Magnus Johansson erfara när hans Jina gick över vittringspinnarna och fortsatte fram till publiken. Lite smått chockad kallade Magnus in sin hund, svårt att ha en plan B i det läget.

Duktiga deltagare var också mellanpudeln Feorin Jigsaw Puzzle med förare Kerstin Andersson och Mona Kjernholm med Vallhunden Marvin. Och inte att förglömma: Synnöve Martre med sin golden Doubleuse Copper Stripes. De är alltid lika säkra i momenten och har ett underbart samspel.

Helgens höjdpunkt
Så till helgens absoluta höjdpunkt, prisutdelningen i finalringen på söndagseftermiddagen tillsammans med pristagarna i Årets lydnadshund. Svårt att fatta att det sitter en massa människor i publiken när man står där på mattan helt bländad av strålkastarna och bara hör att de applåderar.

Nu var det ju inte mig de applåderade, det skulle jag inte våga påstå, utan det var främst åt Lillemor och Krollie som vann Årets lydnadshund och som fick motta Bosse Jonssons stipendium ur instiftarens hand. En mycket värdig vinnare som efter prisutdelningen körde ett kort lydnadsprogram på samma lugna vis som hon alltid gör, vare sig det är stor eller liten publik.

Bland publiken runt lydnadsringen siktade jag Annelie Kjörsvik, fast utan Pheija. Hon var förmodligen där för att skaffa sig målbilder. Ni får läsa mer om henne och Pheija, och deras väg mot start i lydnadsklass I, i nästa nummer.

Lillemors Edström kommentarer…
Helgens högsta poäng och Årets lydnadshund

Stipendieutdelning. Bosse och Lillemor. Foto: Kjell Edström.

–PÅ LÖRDAGEN VAR JAG så där lagom nervös inför start. Men när högtalarna drog igång och det blev svårt att göra sig hörd, fick jag ont i halsen efter allt skrikande i första ringen. Och när Krollie tjuvade från rutan kändes det lite resignerat eftersom jag förstod att hon inte hört mig och att jag nog gjorde något med kroppen som hon kanske tolkade som att jag ropade. Men det blev inte alls den känslostorm som skedde i Kroatien, eftersom det då var sista moment. Men visst kändes det tufft med en nolla första dagen.

Domaren sa ”not again” eftersom det var han som dömde i Kroatien också. Han tänkte säkert att vi har problem med detta moment. Men jag tror det hänt två gånger under vår tävlingskarriär och så är det han som dömer bägge gångerna.

Söndagen var jag glad att vi fick startnummer tre så att jag inte hann bygga upp nervositeten under dagen. Allt kändes bra ända fram till rutans vinkling, då det bultade i både hjärta och puls innan det var över. Jag vågade inte titta efter vad betyget hade blivit. Gissa om jag drog en lättnadens suck när domaren visade en nia. Men denna dag var det inga högtalare som störde oss. Efter rutan släppte nervositeten och det gick ju vägen.

Att gå in i stora ringen för att motta Bo Jonssons stipendium kändes underbart, fast jag fick en klump i halsen och tårarna nästan kom så jag tänkte – bara jag inte måste prata i micken – men han såg säkert att jag var rörd så jag behövde ju bara säga några få ord.