lydnadshundar: krÖnika

Två olika problem med minst 100 infallsvinklar

Inom hundvärlden finns det många gemensamma beröringspunkter. Jag väljer att ta upp två allmänna, men ganska tunga, stöttestenar inom lydnadssporten för flertalet av oss som har hunden som hobby. Och inte bara som hobby, den är en livskamrat som vi försvarar som en lejoninna om någon eller någons hund har åsikter om vår dyrgrip.

…som i England.

Jag börjar med tävlingsmomentet platsliggning, även om jag vet att jag har tagit upp det tidigare. Men utan oro för att bli tjatig så drar jag det igen.

SBKs lydnadsguru Staffan Nordin skriver i senaste numret av Brukshunden om vikten av att träna momentet grundligt. Men vad som är grundligt kan te sig ganska så individuellt.

Ett moment eller ett inferno?
Att upptäcka på tävlingsdagen att man inte har tränat hopp särskilt noga ger knappast samma följder som att stå inför problemet att man inte har tränat platsliggning bredvid en flirtig hund, eller på en dynamisk luktfläck, eller bredvid en morrande och blängande svart hund med hotfull uppsyn, eller…. You name it, listan kan bli hur lång som helst.

Vad vi som hundägare kan ta ansvar för är att vi inte tar ut en krokodil ur bilen för att lägga plats med andra hundar.

Okej, man kan ha en hund som inte står ut med pressen att ligga där på rad med andra hundar, och som reser sig och går till föraren. Det går att träna på.

Platsliggning är inte samma sak i Sverige.

Men ingen vill eller kommer att träna på möjligheten att få sin hund att ligga kvar på en och samma fläck, medan den utsätts för press av en medtävlandes vovve som, vare sig den vill leka eller slåss, ger momentet platsliggning en annan innebörd än vad som beskrivs i reglerna.

Ansvaret att anmäla en hund som beter sig oacceptabelt ligger hos arrangören. Det ska finnas erforderliga blanketter att fylla i – och detta ska göras på tävlingsdagen. Dessa blanketter landar sedan hos SKK för utredning.

Detta ansvar får inte förbises av någon funktionär som har bevittnat ett regelbrott, oavsett vad man kan tolerera utifrån antingen sin egen vy eller om man bara är allmänt trött efter en tävlingsdag och helst vill åka hem och närma sig kudden.

Vi måste se till att platsliggningen inte blir en mardröm för de tävlande och deras hundar. Eller hur?

Anmäla eller inte?
Enligt Brith Andersson, som handlägger dessa ärenden på SKK, så sker de flesta incidenter vid uppsättandet, när momentet är slut, och inte under tiden som platsliggningen pågår. Detta fick jag verifierat efter att ha gjort en anmälan mot en hund som hade samlat på sig en del känslor under tiden momentet pågick.

De flesta hundägare som blir anmälda får kalla fötter efter att ha blivit rapporterade och inser att de har två val; träna eller ge sjuttsingen i att tävla.

Jag har såklart ingen statistik över vad man väljer, men efter kontakt med läsare så vet jag att det finns åtminstone en hundförare som har chansat under flera års tid, och till och med lyckats erövra en championattitel.

Nämnda läsares hund blev under tävling utsatt för den här självsvåldiga hunden, och ägaren fick ägna mycket tid åt att återskapa en trygg situation för den egna hunden.

Tiden läker alla sår heter det, men att få ett PM från en tävling som man har anmält till och på pappret kunna utläsa att man än en gång ska utsätta sin hund för samma ”motståndare”, och en trolig störning utanför regelverket, känns naturligtvis inte lockande. I tävlingsvärlden känner alla nästan alla. Man träffas och pratar och alltför ofta inser man att fler har liknande, och i flera fall identiska, upplevelser. Detta kan ge mycket kalla fötter och man får en hel del ångest inför tävlingsdagen.

…eller Danmark.

Nya regler kommer att införas efter årsskiftet och dessa innebär bland annat att en hund som inte klarar av momentet platsliggning kommer att rapporteras, allt för att skapa ett allvar kring momentet som kanske inte alla upplever i dagsläget. Har din hund nollat momentet så kommer det förhoppningsvis att tändas en röd lampa i arkivet och du kommer att uppmanas att visa prov på tillräcklig utbildning för att din vovve ska få fortsätta att tävla.

Detta har efterfrågats under många år av både tävlande och funktionärer, alltså är det hög tid att ta momentet på allra största allvar. Vad skulle du göra om du fick ett PM med deltagarlista där du kunde se namnet på den du absolut inte vill möta igen, eller om du står där på tävlingsdagens morgon och åter ”fejsar” denna obotliga optimist som du inte är säker på har fått till momentet? Jag vet vad jag skulle göra…

Ny på klubben
Och så var det grejen med att vara ny på klubben. Alla har varit i den här sitsen minst en gång under sitt liv som aktiv hundägare.

Det vanligaste är den allra första gången man landar på hundklubben, kanske för att gå kurs med den nya valpen, och man har otur att möta en person med negativa vibbar som man tror är representativ för hela rörelsen. En som med mycket små medel och inom en mycket kort tidsrymd låter en förstå att man har ”fel ras” och även om man har "rätt ras" så är det fel uppfödare…

Eller, du har inte gått rätt varv på rastningsrundan; du parkerade på fel ställe; du har tilltalat någon som inte velat prata med någon de senaste tretton åren. Kort sagt: du har egentligen inte haft möjlighet att göra rätt under en enda sekund under ditt första besök. Och därmed så inser du att det är kört…

Men självklart är det inte så. Alla kan ju inte älska alla här i världen, inte ens den som kommer till klubben med ”världens absolut finaste hund”.

Så ge klubben en chans till. Du kommer garanterat att möta själsfränder, likväl som du kommer att möta människor som du har svårt att stå ut med – liksom ännu mindre deras ouppfostrade hundar.

Jag har varit ”ny på klubben” både på sjuttiotalet och i nutid, och även om utgångsläget har varit olika så har jag efter en ”innötningsperiod” landat i en gemenskap som förenar oss hundälskare.

Numera är jag skåning och har hittat själsfränder i en klubb i norra Skåne. Och även om jag har en sorts facit som jag kan checka av med så att jag slipper bli bränd, så vet jag att vi alla kan hitta gemenskap och nya vänner. Och vi har alla något att tillföra.

Du kanske själv har något som du vill dela med dig av, rörande det som jag skrivit ovan? Hör i så fall av dig.