lydnadshundar: krÖnika

Tandvisning – lydnadsprovens tillgänglighetstest

Tandvisning/tillgänglighet, som det heter i regelboken, genomförs endast i klass I. Har hunden fått godkänt här så räknas den som tillgänglig resten av livet. Några tävlande som strävar efter ett LPI genomgår detta prov minst tre gånger, ibland fler beroende på hur resten av momenten utvecklar sig den tävlingsdagen.
Koefficienten är bara 1, precis som på helhetsintrycket, men för en del ekipage blir det lite som skärselden. Man vill ju verkligen att hunden ska uppföra sig och inte konstra när domaren sträcker sig fram emot hunden och ibland även kollar halsmandlarna.

Hur långt ner i hundens hals behöver man komma?

Reglerna säger att domaren ska kontrollera bettet, och då menar man naturligtvis inte att domaren ska kolla eventuella blåmärken och spår av tandrader på den egna kroppen.

Men vad innebär det då?
En utställningsdomare som kollar bettet, gör ju verkligen det; kollar alltså. Domaren räknar tänder, kollar att under- och överkäkens tänder träffar varandra på ett korrekt sätt.

Men hur mycket behöver en lydnadsdomare fördjupa sig i hundens mun? Både du och jag har säkerligen fått originella kommentarer och jag ska erkänna att jag själv någon gång fällt en onödig kommentar om hundens tänder. Men visst är det väl ett moment där man kan ge den tävlande självförtroendet tillbaka (i förskott) och ingjuta lite säkerhet hos ekipaget?

Hundarna reagerar olika
Olika hundar reagerar på olika sätt. En del uppskattar verkligen att någon, även om det är en vilt främmande person, ägnar hunden all sin uppmärksamhet. Medan andra hundar gärna skulle se att de fick förbli ouppmärksammade.

Närmar man sig då dessa olika personligheter på olika sätt under samma prov eller väljer man att låta några hundar ”slippa undan” eftersom de inte verkar ha någon glädje att lära känna dig som domarperson?

Jag har under årens lopp bara blivit surt bemött av en enda liten hund. Andra gången vi träffades på tävling var allt gammalt groll glömt och jag fick lägga min hand på hundens nos. Jag tycker att det räcker med det och att kunna lyfta lite på läpparna, på hunden, och därefter lägga band på sin egen lust att pussa hunden på nosen.

Jag tycker att det är roligt att möta de tävlande ekipagen så här lite på tumanhand och visa att till och med domaren innehar vissa mänskliga drag, vilket borde kunna ge föraren lindring i nervositeten.

Jag har ju skrivit tidigare om att jag tidigt i min lydnadskarriär mötte en domare med en tydlig doft av Reimersholme. Unga läsare kan fråga någon äldre släkting eller bekant om vad som tillverkades där. Medan jag ännu hade energi i kroppen var jag mycket aktiv inom mentaltester av hundar, och har sett ett antal olika reaktioner från hundens sida på olika människors utseende.

Hundar kan vara lika ärliga som barn och tillkännage att du ser A: konstig ut, rent av skrämmande, B: du är definitivt snyggare utan keps, C: vad dina händer luktar ”annorlunda”.

Inte längre ett gruppmoment
Ja, där kom vi till en annan sak i ärendet – händerna. Innan regeländringen 2007 var det möjligt för domaren att ta itu med tandvisningen direkt efter platsliggningen när förarna satt upp sina hundar och momentet var slut. Nu ska tandvisningen inte genomföras som ett gruppmoment, utan varje ekipage ska få en egen stund med domaren.

Här kan man välja på att som domare stå stilla på en fläck på planen och låta varje ekipage komma fram och ”visa tänderna”. Eller så kan man välja att kolla tillgängligheten hos hunden innan det första enskilda momentet, linförigheten, startar. Ett väldigt dåligt alternativ, tycker jag som tävlande. Det känns inte okej att någon går in och bryter kontakten mellan mig och hunden som vi förhoppningsvis haretablerat innan vi anträder planen.

Ohygieniskt moment
Och en sak till, är det verkligen okej att stoppa sina händer i först den ena hundens mun och sedan den andra? En veterinär skulle aldrig göra så utan att tvätta sig mellan varven. Men som lydnadsdomare har man bara möjligheten att torka av sig på byxorna.

Självklart kan man ombesörja att det finns rengöringsmöjligheter, och jag har bevarat i mitt minne en domare från Stockholmsdistriktet, som hade en funktionär som följde med bärande på en hink med varmt vatten, tvål och en handduk.

Själv har jag valt att inte grotta ner mig i hundarnas halsar och den vägen kolla testikelstatus, rodnad på halsmandlarna eller tandsten. I dessa tider när man inte ens kan nysa ute bland folk utan att bli sedd som en bärare av svininfluensan, då borde vi kanske tänka lite på samma sätt när det gäller våra hundar.

Det här skriver och påstår jag, utan att ha rådfrågat någon veterinär. Jag utgår mest ifrån vad jag vill att någon annan ska göra/inte göra med min hund. Ska man sprida baciller eller ska man kolla om hunden bits?

Och bord. Domaren avgör om bord ska användas. Jättebra för min generation som börjar känna av ”röggmatisten” och inte gärna går ner på knä inför allmänheten, eftersom det innebär stor genans att ta sig upp i stående ställning igen. Och ”by the way” vad är ett bord? Hämtar man ett bord från agilityplanen eller från köket?

Men tillbaka till hundens utgångs- läge. Innebär det en extra prövning att stå på ett bord, eller blir det enklare?

Frågorna hopar sig, som man säger, svaren finns hos dig som är intresserad av regelfrågor och eventuell förändring. Gäller för övrigt alla moment.

Engagera dig i regelrevideringen
Engagera dig i ditt distrikts arbete i regelfrågor och utveckling av tävlandet i lydnadsklasserna. Kan kännas lite trögt, det kan jag hålla med om, men det är vår möjlighet att påverka reglerna. Nästa regelrevidering kommer att träda i kraft 2011, den 1 januari, så vi har inte lång tid på oss.