lydnadshundar: krÖnika

Stökig miljö och snåla betyg på lydnads-VM

Halt underlag, Ylle apporterar.

Maria Hagström, som tävlade med sin working kelpie Vallmyra Ylle, säger så här:
”Årets VM var svårt, en liten ring och massor med störningar. Vissa störningar är enkla att träna på andra betydligt svårare att komma åt. Det finns inga tävlingar som förbereder hundarna för detta i Sverige, men det skulle delvis gå att ordna. Bara att ha tävlingsledare och domare så nära inpå hela tiden är en stor skillnad, miljön, halt golv och allt oväsen samt att hunden och föraren vistades fyra långa dagar på platsen är andra svårigheter.

Det märktes klart att de äldre hundarna (Krollie och Lotus) var betydligt mer hemma i miljön än de yngre i laget. Ska man lyckas med en ung hund i sådana sammanhang är det betydligt fler delar som måste in i träningen på ett tidigt stadium. Det fick jag väldigt klart för mig. Jag hade ju flytet med ett sent startnummer och utnyttjade väntetiden maximalt. Men med facit i hand hade jag gjort mer grundliga förberedelser.

Det var många saker som gjorde mig glad under årets VM, bra lagsammanhållning, lagledare Lotta Linusson gjorde ett fint jobb med att skapa laganda, men samtidigt värna om att varje deltagare fick utrymme för individuella förberedelser. Lotta har ju den fina erfarenheten av att ha varit coach på flera stora mästerskap och känner väl till tävlandet ur deltagarnas perspektiv.

Ett annat riktigt stort glädjeämne var det stora intresset som fanns för lydnadstävlingarna i Bratislava, mycket publik, bra stämning och varje gång vi tränade i någon tom utställningsring kom det massor med publik som tittade, fotade och filmade.

Har en känsla av att det kommer att dyka upp fler deltagare på VM från dessa trakter om några år. Kul med lagsilvret, kändes som att vi inte var långt borta…

Men som tidigare nämnts – det behövs lite mer förberedelser för att nå ytterligare lite längre. Kanske något att ta tag i för lydnadsgruppen i sin planering för nästa års landslagsläger.”

Maria och Ylle vann dag tre med 269,83 poäng, denna dag delades det ut endast två förstapris och gränsen går vid 256 poäng. Lika duktig var Lillemor Edström som tävlade med sin tioåriga bordercollie Brainwaiwes Krollie. De vann andra dagens tävlingar med ett av tre förstapris 268, 83 poäng.

Lillemor kommenterar:
”Om jag går till mig själv var jag jättenöjd och tyckte att vi hade gått ett superbra program, förutom att hon gick över vittringen en gång och flyttade fram något i fjärrdirigeringen. Och så slutade vi på 268,83 poäng. Kändes inte bra, men vi vann ju den dagen i alla fall.

Väl hemma räknade jag ut de olika domarnas bedömning och den lägsta hade 257 nästa 267 och sista 282,5. Detta är inte relevant så man undrar vad de vill se. Skall inte skilja 25 poäng på ett och samma ekipage, anser jag. Det var ju bara elva förstapris under de tre dagarna, så dåliga hundar kan väl inte komma till VM eller hur?

Nu var detta mästerskap det stökigaste vi varit med om utanför ringen, och ljudmässigt fredag och lördag. Vi har nog aldrig skrikigt så höga kommandon till våra hundar som vi gjorde dessa dagar. Upplägget i ringen och tävlingsledaren var helt suveräna, så där finns inget att klaga på. Lagandan var mycket bra och vi höll ihop och hejade på varandra.”

En mycket intressant fråga som Lillemor tar upp är gissningstävlingen som följer efter att domaren har visat sitt betyg. Svenska domare är hårt drillade att kommentera minsta neddrag i betyget, så att den tävlande ska veta vad som renderat avdraget. Visst kan det vara jobbigt ibland, när man till exempel ska förklara varför man tycker att 9,5 passar bättre än 10. Det kan ju vara en känsla man har som är svår att sätta ord på. Men på de stora internationella mästerskapen kan domaren vifta med en 6a och sedan ta hemligheten med avdraget med sig i graven.

Jag bollar över frågan om domarkommentarer behövs till Inger Svedin, som är Sveriges delegat i FCI Obedience och ska döma VM i Danmark nästa år.

Inger svarar:
”Nej, ärligt talat så tycker jag inte det. Jag tror att det främst är i de lägre klasserna som förarna är betjänta av kommentarer, när de tävlar på elit-nivå är de i de flesta fall mycket medvetna om de fel de gör.”

Jag avslutar min krönika här och låter er suga lite på den kommentaren. Ni kan höra av er till mig med era synpunkter