lydnadshundar: krÖnika

Spännande Crufts-resa –men vem begriper engelsk lydnadsbedömning?

Vi hade varit ovanligt snälla förra året, Nalle och jag. Så när vi fyllde år i september fick vi en resa till Crufts av våra vänner. Vi började genast planera så att vi skulle kunna resa hemifrån båda två samtidigt i mars. För fårägare är mars den brådaste tiden under hela året, eftersom det är då alla lammen föds. Vi räknade baklänges från mitten av mars för att veta när vi kunde släppa in baggen till tackorna så att inga lamm skulle födas medan vi var borta. Kattvakt ordnades och inackordering åt hundarna bokades i god tid.

Platsliggning, förarna lämnar hundarna.

PLANET MOT ENGLAND lyfte från Arlanda och landade i London cirka två timmar senare. Men utställningsplatsen var ju i Birmingham, så dit skulle vi åka bil. Det tog ungefär lika lång tid att ta sig ut ur London som att köra resterande sträcka. Väl framme i Birmingham tog det stopp igen och den sista delen av bilresan kröp vi fram. Väldigt bra tempo att turista i, vi hann se en hel del pittoreska små hus och pubar. Tack vare GPSen hittade vi fram till hotellet, många timmar efter att vi landat på Heathrow.

Fredagsmorgonen grydde och efter en engelsk frukost satte vi oss i bilen för att ta oss till NEC-området. Lite försenade, efter vissa problem med att hitta parkering och en buss som skulle ta oss fram till hallarna, så klev vi in genom entrén. Nu skulle vi titta på lydnadshundar, så raskt in i trängseln. När vi äntligen kom fram till lydnadsringen hade man hunnit köra några ekipage, men med över 30 starter så skulle vi hinna se tillräckligt för att bli nöjda.

Kavaj och glitter…
I engelsmännens ögon är det VM som avgörs på Crufts. Hundarna har kvalat in under föregående år för att nu få ställa upp där mästaren kröns. Utan att veta hur deltagarna ser ut på vanliga tävlingar i England så slås jag av att förarna är uppsnofsade till tänderna. Inte en träningsoverall så långt ögat kan se, här är det glittriga toppar, kavajer och mörka byxor som gäller. Lydnadsringen omges av läktare på alla sidor och det finns gott om plats. På stolarna ligger programblad med deltagarförteckning och beskrivning av momenten, plus några ord från domaren, Peter Lubbi. Mycket värdefullt för publiken.

I ringen går ett ekipage sitt fria följ (heelwork) och jag skrockar för mig själv när jag ser dubbelkommandot: ”Med handen på höften kommer hon aldrig att få loss något högre betyg”. Trodde jag. Det visade sig att alla går så med handen låst på samma sätt, med hundens nos i handen. Anmärkningsvärt var dock att de flesta hundar var raka i kroppen trots att de var som häftade i förarens vänsterben, inte mycket luft däremellan precis. Det var ett långt fotgående utan halter men med stå, sitt och ligg under marsch, och man gick i åttor och genom slalom. Domaren satt som ett plåster på ekipaget för att hinna se allt från alla vinklar och tävlingsledaren gick i anslutning till den tävlande hela tiden.

Hunden lagd i rutan och föraren under transport, med handen på höften.

Riktigt hur bedömningen går till har jag fortfarande inte klart för mig, men utgångsläget för fria följet är 60 poäng. Från dessa drar domaren bort poäng för det som inte ser så bra ut. Men vad han tyckte var mindre bra var lite svårt att se. Den sammanlagda summan som varje hund startar på är 300 poäng och som sagt så plockas poängen från detta baserat på varje moments koefficient.

Vad ger neddrag?
Nästa moment var sändande med läggande och inkallning – send away, drop and recall på engelska. Var hundarna lägger sig är tydligen inte det viktigaste, en hund la sig vid skylten för ställandet – och det var många meter från lägganderutan – men fick ändå betyg…

När hunden lagts påbörjade föraren sin marsch mot hunden och fick sedan order att gå höger eller vänster i en vid sväng. Det här momentet var värt 40 poäng och när man trodde sig veta vad som skulle rendera neddrag så fick ekipaget 39 poäng. Ändå var det svårt att låta bli att sitta och gissa och tro att man kunde döma från läktaren.

Moment tre var apportering (retrieve) som kunde ge 30 poäng. Föremålet som var lika för alla hundar bestäms av domaren, som för dagen skojat till det med en tuggknut. Reglerna påbjuder att det ska vara en ny grej för varje hund och det får inte vara mat eller glas.

När tuggknuten hämtats in ska den lämnas av mellan förarens ben. Vovven bromsar mot föraren så att halva kroppen passerar förarens ben, men huvudet hålls upp mot matte/husse som nu har båda händerna på höfterna och blicken i golvet. Domaren går runt och kollar in bakifrån att allt ser rakt ut och sedan är momentet slut. Tempo eller tugg verkar inte spela någon roll, däremot är det viktigt att hunden sätter sig nära, verkligt nära.

Fyra moment körs i rad och det sista är fjärrdirigering (distant control) värt 50 poäng. Utgångsställning varierar och hunden har en bra bit på sig att förflytta sig framåt utan neddrag. Sex positioner ska genomföras i en ordning som bestäms av domaren, men som är samma för alla hundar.

Gemensama platsmoment
Efter att alla deltagare har gjort dessa fyra moment så är det dags för platsmomenten, sitt och ligg – med alla 31 deltagare samtidigt. Vi undrar hur domaren ska kunna ha koll på alla hundar utplacerade i en ring runt arenan. Inga problem, tre stolar bärs ut och placeras strategiskt, där ska hjälpdomarna sitta. De har varsin grupp hundar att spänna ögonen i medan domaren går omkring och håller ett öga på hela alltet.

Så tågar alla ekipage in på led och tar plats, hundarna lämnas sittande och förarna går mot mitten av planen. Därifrån tågar man ut och väntar utom synhåll i två minuter tills momentet är slut och alla går tillbaka in till mitten igen. Under dessa två minuter har några hundar vridit sig, trampat, lagt sig och satt sig igen men ingen har i vart fall lämnat sin plats. Förarna går fram till sina hundar. Vi väntar på en klarsignal, men plötsligt går alla förarna därifrån så momentet började utan att vi fattade när. Några hundar ligger utslagna på sidan och tycks sova sig genom det tio minuter långa momentet. En och annan hund tappar tålamodet och sätter sig eller byter plats. Så kommer förarna tillbaka under stor trängsel och momentet är slut.

Domaren ser nöjd ut och konstaterar: ”All clear”. Och därmed inser jag att jag inte vet ett dyft om engelsk lydnad och hur den bedöms…

Utläggning av vittringsföremål.

Med näsan i paket…
Men det är ett moment kvar och det är vittringsprov (scent discrimination). Det går till så att tio vita tygbitar läggs ut på planen, en med doft från domaren och två med doft från andra personer. Av dessa ska hunden leta rätt på och apportera tygbiten som domaren haft. Domaren småpratar med föraren medan han gnuggar sina händer på två likadana tygstycken. Det ena får tävlingsledaren placera ut på en bestämd plats, lika för alla hundar, det andra tygstycket får föraren att göra vad han/hon vill med för att hunden ska memorera doften. De flesta väljer att lägga det över hundens nos. Där sitter sedan hunden under sisådär en halv minut med näsan i paket och det ser lite skojigt ut och det känns som lite overkill…

De allra flesta hundarna lyckas hitta rätt tygbit på ett eller annat sätt. En del hundar går över alla föremålen innan de går och apporterar rätt, några byter medan andra tuggar och släpper och går in till föraren i ett lusigt tempo. Det går knappt att få en nolla bara hunden tar rätt föremål.

Sedan var det dags för prisutdelning. En butler i mörk kostym och vita handskar kommer in med prisbucklorna på en silverbricka, mycket engelskt. På lördagen gjorde tikarna upp om titeln Obedience Championships på samma sätt.

Förutom lydnaden så hann vi se lite agility på lördagsmorgonen, titta på border collies som stod still i utställningsringen, shoppa hundgrejer och trängdas med 10.000-tals hundintresserade.

Efter det äventyret kändes det som lugna gatan att gå igenom säkerhetskontrollen på Heathrow innan hemresan där allt genomlystes, till och med skorna som fick åka på ett band genom en egen maskin. Men nu är jag hemma och lamningen är snart över. Våren som vi såg en skymt av i England kommer väl hit också vad det lider…