lydnadshundar: krÖnika

Rallylydnad är inte min grej

JAG KOLLADE PÅ SBKs hemsida och såg att man hittat tävlingar för landslagsuttagning 2008. VM i lydnad arrangeras av Sverige på Älvsjömässan och för att få en plats i landslaget bör man ha gjort bra ifrån sig på HUND2007, och på två lydnadsprov i Stockholmstrakten i juni 08.

Man undrar lite stilla om ekipagen från övriga landet kommer tillskyndande för att visa upp sig eller om det bara blir hemmaekipage?

Landslagsledningen kommer att finnas på plats, liksom undertecknad med fotograf. Men hur många kommer från Skåne, Västerbotten eller Gotland? Läser man noga, så kan man uttyda att man såklart inte blundar för resultat från andra tävlingar. Men jag undrar om en och annan inte fick hicka när de tog del av meddelandet.

För 2007 har vi ett landslag och de är i dagarna på väg till Herning i Danmark för att tävla mot de övriga nordiska länderna. Jag har försäkrat mig om dagliga rapporter från tävlingen som ni ska få ta del av.

Tillbaka till Årets lydnadshund. Nu när jag sitter och skriver detta i slutet av oktober, så återstår bara två tävlingar, nämligen Växjö och Stora Stockholm. Tävlingen i Växjö går samtidigt som NM, första helgen i november, så de som ligger i topp på listan kommer inte att närvara. Det blir alltså på Stora Stockholm, Hund2007, som det stora avgörandet kommer att äga rum. Det blir säkerligen oliiiidligt spännande.

Inte glad av rallylydnad
Den nya hundsporten rallylydnad drar fram över landet, och många hundägare har blivit helfrälsta. Nu har också jag provat på nyheten – men inte blev jag gladare av det.

Vi, jag och cockern, tävlade i någon form av nybörjarklass och fick 99 poäng av 100 möjliga. Fast vi vann inte, det gjorde någon som hade lite svårare att få vovven följsam. Är hunden inte riktigt ”på” så har man möjlighet att ta till tunga artilleriet, och tjoa och hoppa och kanske rulla runt på marken. Jo, det hade sett ut! Och tänk er en rodnande cocker spaniel som grädde på moset.

Rallylydnadens tillskyndare säger att det är glädjen och det fysiska engagemanget från föraren som ska göra sporten så attraktiv för den vanliga hundägaren.

Men ärligt talat, jag vet inte, jag gillar precision före dubbelkommandon. Samarbete och förståelse före ”luring”. Så, tyvärr; rallylydnad är inte min grej.

Jag gillar verkligen att gå ut på lydnadsplanen tillsammans med min hund, och kolla om det som jag tränat fram kan visas upp under olika förhållanden. Tränade, gjorde jag och Kenta på vår närliggande brukshundsklubb häromdagen, samma dag som ungefär tio hundägare hade samlats för att träna rallylydnad.

Man hade satt upp skyltar som visade hur dagens bana skulle gå, och jag antog att här kommer jag att få träna med störning. Jag föreställde mig larmet från tio medelålders damer som slog knut på sig själva för att få sina hundar med på noterna. Men icke – det var så lugnt och så stilla som om vi vore ensamma på appellplanen. Den stora skillnaden såg ut att vara närvaron av tävlingsledare, kontra skyltar som talar om huruvida du ska svänga höger eller vänster, eller lägga hunden. Tyst var det i vilket fall som helst.

Fast visst är det så att vi människor alltid har lust att testa nya saker, och nu har jag också gjort det. Men till skillnad från många andra så är jag inte frälst. Bli inte alltför arga på mig nu, alla ni som tycker annorlunda…

Nu återstår bara att önska er alla en god jul och ett gott nytt år, så hörs vi igen när vintern är som mörkast och lydnadsproven är lika sällsynta som julklappar i min strumpa.