lydnadshundar: krönika

Oskrivna regler på lydnadsprov

Domarens position står det ingenting om i lydnadsprovsbestämmelserna, bara att hundens position ska bedömas. Inte heller står det något i bestämmelserna om inställningen att ”det ska hundarna klara”.

Hunden är placerad i rutan, men hur ska föraren gå?

Vår tradition har ju påbjudit att man kan bli lydnadsdomare i samband med att man utbildas till bruksdomare, det enda kravet är att man kan sätta ett kryss i rätt ruta. Någon särskild utbildning har inte erbjudits och det har satt sina spår.

Som domare på ett bruksprov är man ju inte ensam under bedömningen, man har en kollega som ser på ekipaget från sitt håll. En bruksdomare står därför snällt på sin plats på appellplanen, där han eller hon har blivit placerad.

När en domare med mycket brukstänk kommer till ett lydnadsprov så agerar den så klart på samma sätt. Domaren blir helt enkelt stående på en och samma fläck under hela provet, med några få undantag. Står man i vägen vid sändande till exempelvis rutan så måste man ju flytta på sig, fast det har ju hänt att domaren har varit i vägen där också. Men ändå, domaren missar ganska mycket om man inte väljer att byta position emellanåt.

Jag har varit inne på den här frågan tidigare. För de som tävlar på landslagsnivå blir det ofta en omvälvande upplevelse att ha domaren hack i häl under momenten. Samtidigt så tror jag att våra svenska domare vill vara lite artiga och inte störa den tävlande.

Men man måste vara utrustad med både röntgensyn, kikarblick och en del god fantasi om man tror att man kan se allt från sin plats i skuggan i kanten av planen. Ska man se om hunden är rak under momentet ”dumrutan” så måste man byta position åtminstone tre gånger. Och absolut inte ha föraren mellan sig och hunden vid avslutningarna.

Höger eller vänster?
Så en fundering om höger eller vänster i momentet sändande med läggande och inkallning, alltså ”rutan”. Jag är flitig på Facebook och där dök det upp en diskussion om ifall det var regelmässigt riktigt att tävlingsledaren beordrade den tävlande att vinkla vänster vid en högerruta.

Alltså, har man skickat hunden från konen åt höger mot rutan, så räknar man som tävlande med att man sedan framme vid rutan, själv ska kommenderas att vinkla höger. Så har man på en del håll uppfunnit en ny svårighet, nämligen att vinkla i det här fallet, åt vänster.

Röster höjdes för att skisserna bara var en fingervisning, men jag kan inte hitta den skrivningen. Jag tycker att de påminner mycket om direktiv för momentets utförande.

Om man vill göra momentet så svårt som möjligt, av någon anledning, så kan man välja en högerruta för den inkallningen är kanske en aning knepigare från hundens synvinkel. Men å andra sidan så förstår jag inte varför man ska försöka göra något svårt ännu svårare.

Skissen, som finns på sidan 19 i lydnadsprovsbestämmelserna, ger en bra bild över en höger- och en vänsterruta.

”Det ska de klara”
Nu kommer jag osökt in på resonemanget ”det ska de klara”. Jag undrar vem som har myntat detta uttryck. Varför förväntas våra hundar, och särskilt de som tävlar i elitklass, klara av många svåra saker som inte tas upp i reglernas beskrivning av upplägget?

Många av oss har ställt oss frågande efter att ha råkat ut för oväntade incidenter, och nästan alla har vi mötts av den nedslående kommentaren att ”det ska de klara”.

Jag undrade nyligen varför min hund skulle klara den extra svårigheten som han fick medan han låg i rutan och koncentrerade sig. Snön på ridhusets tak rasade ner utanför väggen bakom honom, och han blev överraskad och ställde sig upp. Jag klandrar honom inte, för jag förväntar mig inte att han ska vara utrustad med ett sinne för oväntade händelser. Men man blir kanske lite oroad inför framtiden, och kopplingen ruta/skrämselhicka för hunden.

På stora mästerskap får den tävlande vänja sig vid närgången granskning.

Jag kommer att tänka på sidan 3 i lydnadsprovsbestämmelserna: 1. Reglernas tillämplighet, andra stycket. Kolla själva, och fundera på om det bara är kroppsskada som man avser.

Jag bet i det sura äpplet och frågade domaren hur han såg på saken, och han var inne på linjen ”det ska de klara”. Han drog ärendet till ännu en dimension och jag tror att han menade att om jag hade en känslig hund så kunde jag inte tävla där det exempelvis föll skott i bakgrunden.

Nåväl, det är ganska väl känt vilka klubbar som bor granne med en skjutbana, så dem kan man välja bort för hundens skull. Men det finns, tycker jag, saker som hunden inte ska behöva tränas på. Och det är till exempel takras, luftballonger, lösa hundar som dyker upp under momentet och så vidare.

Men om det finns en oskriven regel att det bara är tävlingsledaren som kan åstadkomma tekniskt fel, så har jag missat den. Så enkelt är det väl ändå inte?

Jag fick fortsätta att tugga på det sura äpplet under hemfärden och känner nog fortfarande en aning av smaken på tungan. Fast alla erfarenheter gör att jag blir mer och mer ödmjuk inför min uppgift som lydnadsdomare, men jag tror (hoppas) att jag aldrig ens har snuddat vid den förhatliga tanken att ”det ska de klara”.

En sak till, lite konstigt är det att domaren inte vill störa hunden genom att förflytta sig under provet, men allt annat är sådant som man ska ha förberett sin hund på.

Coaching à la Lotta Linusson

Jag har redan berättat för er om hur väl Lotta Linusson tar hand om lydnadslandslaget. Nu ville jag att mina klubbkamrater i Väsby BK skulle få träffa henne. Vår klubb har, precis som så många andra klubbar, drabbats av utbrändhetssyndrom.

Lotta Linusson utstrålar både lugn och kunskap.

Under många år har all ansträngning lagts på att hålla allmänlydnads- och valpkurser. Instruktörerna har inte känt att just den uppgiften har gett dem optimal utdelning. Visst, vi är många som gillar att ha rookies på kurs, men det har liknat konstgjord andning för klubbverksamheten.

Man räknar med att några från varje sådan kurs ska gilla klubben och det som SBK har att ge. Så länge kursen pågår så känner den nya medlemmen att man är på väg mot något bra. Men sedan, vad händer då?

Jo, instruktören är trött, men den nya medlemmen frågar efter mer. Så min klubb tänker att nu är det Instruktörens år, skriv in det i era almanackor om ni har missat det.

Vi har förstått att det inte är fika och en kanellängd som får våra instruktörer att brinna för uppgiften. Vi tror att det behövs input av känsla, kunskap, individualism och sist men störst – utbildning av instruktörerna. Har man varit instruktör några år, men inte fortbildats och delgetts allt det nya inom hundträning, så börjar det sakta men säkert att gå upp för en att man helt enkelt inte räcker till.

Vad gör man då? Jo, vi valde att låta våra aktiva ta del av Lottas tänk.
Jag anar att deltagarna hade en bra dag, men samtidigt upplevde det svårt att ge av sig själva. Men innan dagen var slut så var alla peppade, men trötta.
Jag kommer att låta er få hänga med i vad som händer i vår klubb och hur vi utvecklas, för det kommer vi att göra.

Lotta informerar om landslaget och talanggruppen:
”Nästa talangläger är 7-9 maj.
Vi kommer också att ordna ett elittruppsläger, den 10-11 april, för dem som är aktuella att ingå i landslaget och dem som är precis under. Det kommer också att vara några från talangtruppen som får vara med där.

Det är till dessa läger dekalpengarna kommer att gå, vi kunde till exempel bjuda in en mentaltränare på förra lägret som hade föreläsning fyra timmar på fredagkvällen, vilket annars hade varit utanför vår budget.

NM var väldigt roligt, och spännande, precis som på VM hängde det på sista ekipaget som även denna gång var en löptik, nu från Finland. Det som kändes extra bra var att lagkänslan var så stor, alla hjälpte varandra och lyfte verkligen laget.

Vi hade rapportering via dator hela tiden i realtid till en webbsida länkad från SBKs webbsida, det har varit fantastiskt gensvar på detta och vi hoppas att det ska kunna fungera på varje mästerskap. Och att fler upptäcker detta och följer med i tävlingarna.”

Om man går in på SBKs hemsida regelbundet och klickar på lydnad, så är viktig information bara cirka sju klick bort. Har du intresse av att informera dig så kan du kolla regelbundet eller beställ en uppdateringsinformation till din mejl. Och på förbundets nya sida, Fido, kan du läsa rykande färska lydnadsprotokoll från 2008.