lydnadshundar: krÖnika

Norskt i topp vid NM i lydnad

Norges lag vann lydnadsmästerskapet 2010, och tog även hem det individuella guldet med ett ekipage som startade utan att ingå i laget. Maren Teien med border collien Amira ledde efter lördagens moment och eftersom man startade i omvänd resultatordning på söndagen så fick de starta sist. Tja, inte riktigt sist, för det fanns tre löptikar med i startfältet som fick vänta med att beträda planen tills sista ekipaget var klart på söndagen. En regel som förmodligen är till för att hålla rättvisans våg i jämvikt, men man undrar samtidigt hur många löptikar som vistades i stora ringen under finalen för utställningshundarna på lördagseftermiddagen.

Störningar fanns det ändå så att det räckte, även om de inte uppstod ur mattans doftvärld. Flera förare såg ut, och kände sig, som vandrande frågetecken inför sina hundars beteenden. Förvånande nog så reagerade flera hundar på stolarna som stod uppställda i dubbla rader vid ena långsidan, och de som hade lite högre startnummer tog tillfället i akt att bära in stolar i uppvärmningsringen för att hinna vänja hunden innan allvaret började. Detta hade tyvärr ingen eller mycket liten effekt på hundarna som tappade koncentrationen i åsynen av de tomma stolsraderna. Stegförflyttningar och vändningar fick en ny dimension när de skulle utföras i anslutning till podium och stolar.

Sverige brukar inte höras så mycket från läktarhåll så i år gick ett upprop ut på Facebook att vi måste samla ihop oss till en hejaklack. Även om inte alla 84 som ”gillade” uppropet satt tillsammans och hejade så var det minst 100 procent mer än vad vi är vana vid.

Susy Tvärnstedt och Lotta Bremberg vann tävlingen om bästa hejaramsa med varsitt bidrag som varvades under båda tävlingsdagarna, för det fick de varsin inträdesbiljett till Stockholm Hundmässa. Våra svenska deltagare gillade insatsen från läktaren och jag hoppas att vi kommer att vara på plats i Paris nästa år och än en gång skapa ståpäls.

Bedömningen

Åter till tävlingen. På lördagen genomfördes momenten: sitt i grupp, fritt följ, inkallning med stå och ligg, sändande med läggande och inkallning och till sist vittringsapportering. Fyra domare, en från vardera av de nordiska deltagande länderna, övervakade och bedömde prestationerna. Den högsta och den lägsta poängen räknas bort, kanske för att eliminera risken för att patriotism uppstår och färgar bedömningen.

I stort sett tycker jag att domarna höll sig i linje med varandra, även om en del betyg gav anledning till hicka från publikhåll. Som alla vet så ser man bäst från läktaren, inget undgår den kunniga publikens ögon och inte behöver man skämmas för sina nationalistiska känslor. Nere vid ringside där min fotograf uppehöll sig så var bilden kanske lite annorlunda, många dubbelkommandon och andra garderingar avslöjade att förarna kände sig en aning osäkra och nervösa att hundarna skulle göra fel. Detta gav lägre betyg än väntat för många ekipage, i fritt följ och det som populärt kallas ”dumrutan”.

Man tävlade enligt det internationella lydnadsreglementet som våra egna elitklassregler bygger på, med några få undantag som till exempel inget koppel med in i ringen och lottning av apport sker utanför ringen. I övrigt så påverkades betygen av tankar och synpunkter från respektive lands traditioner. Betygssättningen brukar följas av en gissningstävling, mer eller mindre kvalificerad, på grund av att inga kommentarer delges de tävlande. Man får sitt betyg, punkt, sedan får man fundera ut vad som drog ner betyget.

Detta innebär inte att domarna gärna behåller sina ”hemligheter” för sig själva. Jag har haft glädjen att få mycket fylliga kommentarer i efterhand från tre av domarna.

Marianne Jensen, Danmark

I somras hade jag glädjen att träffa Marianne Jensen från Danmark och det var roligt att träffa henne igen när hon kom till hundmässan för att döma lydnad. Marianne kommenterar nollorna som hon delade ut med att hon bedömt en tjuvstart i apporteringen och att hon inte gillade att en förare riktade in sin hund mot konen innan momentet apporteringsdirigering. En förare hade som Marianne uttryckte det: ”Hållit sin hund om nosen innan vittringsprovet.”

Sverige får en eloge från Marianne vad gäller hela arrangemanget. Så här sa hon och det låter så gott på danska:

–Sverige er simpelthen de bedste til at lave sådanne arrangementer. Jeg tror de har verdens bedste prøveledere og ringpersonale! Det er en fornøjelse at samarbejde med dem!

Thomas Lundin, Sverige

Den svenske domaren Thomas Lundin från Uppsala har dömt ett stort antal internationella prov och är helt klar över vad han gillar och inte gillar. I inkallning vill han ha högt tempo, men säger att han tror domarna i Norden skiljer sig lite i bedömningen av stoppen.

Han förklarar varför han nollade ett norskt ekipage i fjärrdirigeringen med att:

–Jag drar som att hunden missar en ställning om den inte sitter helt upp eller står rakt upp som den gör under andra moment i programmet, den norska hunden varken satt eller stod.

Thomas reagerade över att hundarna stördes av miljön och att detta drog ned betygen dels under gruppmomenten men också under fritt följ. Liksom de andra domarna var Thomas imponerad av det vinnande ekipaget, man var överens om att det trots att det var ett ungt ekipage, klarade allt galant.

Sändande till rutan var inte något moment som beredde ytterligare svårigheter.

–Här är alla ekipage mycket bra. Jag tittar på utgångstempot till konen och från kon till rutan och om hunden påbörjar stannandet själv eller kommenderas, de flesta har bra fart. Några domare vill se tydliga kommenderingar för stå och därefter ligg i rutan, samt att detta inte slås ihop som till exempel några svenska ekipage gjorde, det vill säga man kommenderar ligg eller stå innan hunden är inne i rutan, troligen därför att tempot är så högt. De norska hundarna kunde detta med högt tempo, det hände till och med att hunden av farten gled ur rutan.

Öystein Ödegard, Norge

Även den norske domaren, Öystein Ödegard, blev förvånad över att hundarna var så störda av miljön. Han förstår att publiken reagerade på de låga betygen i till exempel fritt följ. Men nere i ringen hördes det att många hundar ”bjeffede eller pep”, och Öystein stördes av att hundarna stressade och var sneda i position och tryckte mot föraren. Många hundar hade som sagt problem med stolar och andra arrangemang i ringen och Öystein uppmärksammade att en del förare rättade in sig efter hunden vid halterna. Han uppmärksammade, förutom dåligt tempo och för tidiga eller för sena stopp i inkallning, även sneda avslutningar. Men även Öystein var nöjd med arrangörens jobb.

–Flott gjennomført av SKK. Ryddig og effektive konkurranseledere. Bra speakertjeneste og resultatservice. Flott, entusiastisk og stort publikum. Konkurransen ble gjennomført i den store ringen. Flott reklame for sporten foran et stort publikum. Dette er den beste lydighetskonkurransen jeg har sett på mange år.

Domarna verkar vara eniga om att rätt ekipage vann, men att man hade högre förväntningar på att få se duktiga hundar. Från den finska domaren, Piritta Pärsinen, har jag inte fått någon kommentar, på grund av tekniska digitala problem.

Skrämmande

Apropå störande miljö, så hade svenska ekipaget Pia Albinsson med Kronvallarens Caisa Cavat maximal otur när hon skulle börja sitt program med fritt följ på lördagen. En mikrofon på podiet föll omkull och orsakade en smäll som hördes i hela högtalaranläggningen.

Överdomaren beslutade om fem minuters timeout och Pia och Caisa fick gå ut till uppvärmningsringen och försöka få tillbaka lugnet. Med hjälp av lagledaren Lotta Linusson så fick åtminstone Pia tillbaka självförtroendet, men tyvärr var hunden alltför skakad av upplevelsen och hade mycket svårt att prestera. De avslutade dock med ett helt suveränt vittringsprov, vilket måste ha värmt Pias hjärta, i alla fall blev publiken glad och imponerad och betyget på vittringen blev en 9:a i snitt.

Vid söndagsmorgonens gruppmoment, platsliggning, skulle det tyvärr visa sig att Caisa hade starka och dåliga minnen av platsen och förmådde inte ligga still. Men jag vet, efter att ha pratat med Pia, att det finns en plan och att ekipaget definitivt inte har tappat sugen även om luften gick ur tillfälligt.

I svenska laget lyste även på detta mästerskapet det stjärnekipage som tändes på VM i Danmark i somras. Duktiga Sofia Edlind med Gränsvallarens Tia, är så säkra och lugna och det räckte till en andra plats individuellt. För övrigt var Sofia snyggast av alla tävlande. Detta trots att hon och de andra i teamet fick gå klädda i den svenska nationaldräkten: träningsoverall!

En del röster i publiken ville göra gällande att den fula klädseln drar ned prestationsnivån och man önskar att lydnadens huvudman, SBK, snarast ser över den skämmiga utstyrseln. På tredje plats placerade sig Maria Hagström med Vallmyra Ylle. De hade samma poäng som Sofia och Tia, men på ett mästerskap finns inga delade platser och därför tittade man på resultaten i de moment som enligt reglerna ska skilja ekipagen vid lika poäng. Alltså blev Sofia tvåa och Maria trea. Vann gjorde som sagt Maren Teien från Norge och enligt Thomas Lundin så kunde det finnas en tanke om att ekipaget ännu var ungt och inte tog något för givet.

–Det var ett ekipage som strålade av renhet och som inte påverkades alls av omgivningen. Bra hundämne också förstås. De svenska insatserna för övrigt?

Lagledningen har lite att bita i, men jag tror att Anne Dahlin och Lotta Linusson kommer att göra det bästa av situationen.