lydnadshundar: krÖnika
Tävlar inte förrän momenten sitter som en 12:a
 Foto: Andrea Andersson.. |
Att få titeln svensk lydnadschampion på sin hund är en bedrift i sig, och gör man det med en staffordshire bullterrier så har man all anledning att känna sig stolt. Jag fick ett mejl från Katarina von Mosczinsky om att hon tillsammans med fyraåriga staffen Kaia har erövrat tre förstapris i elitklass.
Kaia som heter Branstock Ekkaia har tre förstapris i klass I, III och elit och är därmed den högst meriterade nu levande staffen i Sverige.
Enligt Katarina så har bara fyra hundar i rasen blivit SE LCh tidigare och den senaste innan Kaia var född, det vill säga 1993. Men Katarina är övertygad om att många staffeägare kommer att känna sig sporrade att börja träna med sina hundar.
Katarina bor i Höör och tävlar för Höör BK. Hon började tävla med Kaia våren 2008 och har sedan tävlat varje år med undantag för år 2010. Första året klarade de klass I och II.
Andra året, 2009, gick åt till klass III. Sedan blev det ett års uppehåll då Kaia fick valpar, och så under 2011 har de tävlat i elitklass sex gånger och det räckte för att uppnå det eftertraktade lydnadschampionatet.
Katarinas första tävlingshund var en korthårig collie som var född 1994. De tävlade bara fem gånger och om Katarina minns rätt så fick de ihop två förstapris i klass I. Sedan gick luften ur hunden och den blev allt svårare för Katarina att motivera henne. Katarina som bara var 16 år då, tycker att hon är en bättre hundtränare nu.
Det blev några år som hundägare utan tävlingsambitioner, tills Kaia kom in i hennes liv. Katarina har haft en kull på Kaia och i hennes vård finns nu Kaias dotter som ska starta i klass I till våren. Och med Kaia räknar hon med att kunna tävla i elitklass länge till.
Vad tycker du har varit svårt, och kanske roligt eller rent av enkelt?
–Jag tycker mest att det har varit och är så himla kul att träna ihop med Kaia. Hon är alltid positiv, glad och tycker att det bästa som finns är att träna!
Från början hade jag inte tänkt att jag skulle börja träna lydnad på allvar med Kaia, för jag tyckte att hon ju inte är en typisk ”lydnadsras”.
Men hon ville så mycket redan som valp, så jag bestämde mig för att testa och när jag bestämmer mig för något, då kör jag till 110 procent, berättar Katarina och fortsätter:
–Jag hittade en modell att träna efter som är super för oss. Jag läste en recension av Niina och Kenth Svartbergs bok Med sikte på 10:an, köpte den och lusläste.
Sedan gjorde jag upp egna träningsscheman, med deras bok som utgångspunkt och så tränade vi och hade kul ihop. Jag gick också kurs på min lokala brukshundsklubb och hos en väninna som hade startat egen hundskola. Detta för att få vanan att träna nära andra hundar och för att det är roligt att vara flera som tränar ihop.
Det är klart att svårigheter har ju dykt upp. Rutan är det som tagit mest tid att lära in. Jag nöjer mig heller inte förrän momenten sitter som en 12:a poängmässigt, innan vi börjar tävla. Men med tiden har jag lärt mig att det ständigt dyker upp nya svårigheter i form av olika uppläggningar av banorna och störningar som man behöver träna på.
.jpg) Foto: Andrea Andersson.. |
Sen är det alltid full fräs på Kaia, så ”bromsarna” behöver justeras en aning tror jag.
Med en hund som vill så mycket är det lätt att det blir fel i momentet och blir det fel så är det stor risk att momentet blir 0. Hon behöver inte taggas, hon behöver lugnas inför tävling, så att hon koncentrerar sig.
Fritt följ tycker jag har varit enkelt, för Kaia tycker att det är så enormt kul att arbeta, så en naturligt fin kontakt har vi haft med oss nästan från början. Gruppmomenten har också gått lätt för hon är trygg i sig själv.
En härlig attityd har hon och att hon är så snabb i reaktionerna gör det enkelt att fila på detaljer. Hon har mycket så kallad will to please, så att göra om samma moment många gånger är inga problem alls, för hon tröttnar inte.
Vad har du fått för reaktioner från andra, angående ditt hundval?
–De flesta känner till Kaia här i trakten nu och vet att hon är snäll och lydig. Men jag minns när jag miljötränade Kaia som valp uppe i byn. Det kom det förbi en man som plötsligt fick syn på lilla glada 14 veckor gamla Kaia. Han drog sig undan och frågade: ”Är den farlig?!”
Det är faktiskt aldrig någon som har frågat mig varför jag valde en engelsk staffe att träna och tävla med i lydnad. De har ju sett att det går jättebra. Det är positiva kommentarer jag får, inte minst från domare.
Har du något speciellt minne som du vill berätta om?
–Vår allra första tävling i lydnadsklass I. I samma ögonblick som vi hälsades välkomna, öppnade himlen sig.
Jag menar verkligen ösregn! Allt och alla blev genomvåta så fort de stack ut huvudet och jag led med Kaia under platsliggandet. Staffar är inte alls kända för att tycka om så kallat hundväder.
Men hon klarade momenten trots att man verkligen såg hur blöt hon kände sig, stackarn. Vi plaskade runt på planen och varje gång hon skulle sätta sig ner gav hon mig först ett snabbt lidande ögonkast, som för att säga:
”Måste jag verkligen?” Men hon gjorde det och poängen räckte till ett förstapris! Jag minns hur tacksam och glad jag kände mig för att min hund ändå gjorde sitt bästa.
Guld till Finland på NM i lydnad
De finska lydnadsekipagen har än en gång visat sin kapacitet och rott hem ett nordiskt mästerskap. I år var det Danmark som arrangerade och platsen var densamma som under VM 2010, alltså Herning.
I år erbjöds vi möjlighet att följa tävlingarna via livestream och vi var många som utnyttjade detta, det är jag övertygad om.
Men det är otroligt svårt att få någon riktig känsla eller totalupplevelse av detta.
Att sitta med näsan tryckt mot iphonen eller dataskärmen och titta på en bild som emellanåt hackar fram och ibland bli berövad bilden och bara delges audioversionen skapar inget ”hallelujah-moment” precis.
Men ändå, visst är det fantastiskt att kunna se utan att vara där.
Bedömningarna är ungefär lika svåra att förstå vare sig man är på plats eller om man bara är uppkopplad.
Resultaten finns att skåda på internet, på SBKs hemsida eller på lpnorge.com. Där kan ni läsa vilka som representerade varje land och hur poängen fördelades.
Sveriges lagledare Lotta Linusson och Kjell Edström hade satt ihop ett mycket lovande landslag, men fick finna sig i att hamna utanför pallplats.
Bäst av de svenska deltagarna var Mona Kjernholm med Vallhunden Marvin. |
