lydnadshundar: krÖnika

Något om episoder i det förgångna…

Att det kunde vara så intressant att få veta vad som pågår i en lydnadsdomares huvud, det hade jag inte förväntat mig. Jag har fått SMS, mejl och meddelanden på mobilsvararen, som jag läser och lyssnar på om och om igen.
Efter förra numret av Hundsport så har flera läsare kommit fram till mig ute på klubbarna och berättat att de uppskattade det jag skrev. ”Jag trodde inte att det syntes att man tappade riktningen på planen när hunden drar åt sidan”, berättade en tävlande för mig och smålog samtidigt åt det osannolika i att domaren skulle kunna missa det.

MJag känner mig också lite blåögd när jag får veta, dock inte av samma läsare, att det är en allmän uppfattning att ”den som luras mest får högst poäng”.

Så har jag aldrig sett på det hela och jag tror heller inte att jag vill ändra inställning. Jag kommer att se dubbelkommandon och eventuella riktningshaverier, som någonting som alla är på väg att träna bort.

Jag har också blivit uppmanad att skriva mer från samma källa, det vill säga den slingrande labyrint som är mitt huvud. Jodå, alla erfarenheterna är självupplevda och helt och hållet tagna ur verkliga livet. I mitt huvud kretsar inte bara en domares tankar, utan även en tävlandes syn på lydnadsprov.

Först av allt – jag tycker att det är viktigt att en domare, i vilken gren det än gäller (vi håller oss inom hundsporten) även tävlar en del. Det behöver inte betyda att man måste vara bättre och mer framgångsrik än alla andra, det viktiga är att man bibehåller känslan av att vara den som har tränat hårt och går ut på tävling för att visa upp resultatet.

Tilläggas bör att det också kan vara bra att vara tävlingsledare emellanåt, så att man får ta del av den sidan av verksamheten.

Som tävlande kan man ha svårt att veta när och hur man ska uttrycka att man upplever att man har blivit utsatt för, som det heter, ett tekniskt fel eller and­ra saker som verkar uppfunna för att man inte ska kunna få till det.

Bara att veta ifall det är ett tekniskt fel,. Det kan ju vara svårt att konstatera när man står där med en nolla på apporteringen och bara har varit en hårsmån från att ge domaren hjärnskador med en apportbock som stött på en luftficka när den lämnade handen men ändå tursamt nog landat bakom domarens rygg. Att det även om det kan bero på bristfällig utrustning, förutom tunn luft, så är det svårt att veta om det ska diskuteras då och där.

Dålig liggplats
Jag ska berätta om en gång när jag ryckte ut, som en appellplanens Robin Hood, för att skipa rättvisa åt alla på ett lydnadsprov i Stockholmstrakten. Tillräckligt många år har förflutit för att förmodligen alla, utom just jag, har låtit episoden falla i glömska.

Momentet var platsliggning och det var klass I, där hundarna ska ligga med cirka fem meters mellanrum. Tror att jag hade startnummer sex, och på den tiden var det helt okej att lägga fler än åtta hundar samtidigt. Kanske var vi en elva, tolv stycken som skulle få plats i bredd. Förmodligen stegade tävlingsledaren ut platser var tredje meter, för att ingen skulle behöva ligga på gångvägen, i skogen eller i diket.

När jag fick min plats anvisad kunde jag inte undertrycka lusten att påpeka att det minsann höll på att begås ett stort fel. Jag var mycket säker på att jag skulle få en ny plats att lägga min hund på och även mötas en stor portion respekt, som jag absolut hade gjort mig förtjänt av.

”Jaså du”, sa tävlingsledaren, och gick med mycket säkra steg och med självförtroende som en fältherre tillbaka till första hunden och började utplaceringen om igen. Hon anvisade hund nummer ett sin plats, stegade vidare och placerade ut resten av hundarna, med tre rejäla kliv mellan varje hund. Jag var omgående tillbaka på exakt samma fläck som jag hade stått på helt nyligen, med samma avstånd till grannarna som innan.

"Surt sa räven om rönnbären"
”Surt sa räven”, bara att försöka bita ihop om rönnbären. Men gissa om det smakade beskt när en enda vovve reste sig och avvek från den otrivsamma platsen. Denna enda hund var så klart min hund, och det var ingen annan än just jag som skapat världsrymdens otrevligaste plats åt henne.

Tävlingsledaren var kanske dåligt påläst eller inbillade sig att hon klämde minst 1,5 meter i varje kliv, men det var jag själv som gjorde så att min hund tappade fokus och inte fixade sin uppgift just då. I dag är jag en mycket bättre tävlande och jag är en mycket bättre hundförare som tar hand om min hund och gillar läget.

Naturligtvis förekommer det att man råkar ut för ett så kallat tekniskt fel, men oftast är det helt andra saker som kan dyka upp och påverka prestationen. Men jag har lärt mig att det inte är nödvändigt att kräva rättvisa inom en och samma minut. Det är nog bäst att vänta med att påpeka att man känner sig missgynnad, tills man åtminstone hunnit rätta till ansiktsdragen och svälja den sura uppstötningen. Dock helst innan det är dags för prisutdelning…

Jag kom att tänka på en annan incident, faktiskt på samma klubb som ovan nämnda platsliggningsgeneral härjade. Men det var många, många år tidigare, faktiskt i slutet av 70-talet, men även den gången var det klass I.

Överförfriskad domare
Momentet var tandvisning, hunden var en dobermannhane och jag var en mycket oerfaren tävlande. Startnummer eller andra yttre omständigheter minns jag inget av, men när domaren ställde upp framför oss för att böja sig ner och skåda hunden i munnen, överfölls jag av en doft som påminde starkt om destilleriet på Reimersholme. Med andra ord – domaren utsöndrade så mycket spritångor över oss att jag inte vågade ta bilen hem efter tävlingen.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess, och jag har aldrig upplevt något liknande, och jag kommer förmodligen aldrig att behöva gå igenom samma sak igen. Och ingen annan tävlande heller…