lydnadshundar: krÖnika

Mer prat än praktik på finlandssvensk lydnadskurs

Två dagar i maj förvandlades SBKs kursgård Kydingeholm i Alunda till rena mumindalen. På klingande finlandssvenska lärde Christa Enqvist och Jessica Svanljung, från finska lydnadslandslaget, ut hur man tränar lydnad i Finland. På bara några år har finnarna tagit plats bland världseliten och de ser ut hålla sig kvar där.

Det var himla trevligt att få vara med på tvådagarskursen som kunde bli av tack vare Svartbergs Hundkunskap. Jag var med som åhörare och kunde därmed helt fokusera på att lyssna och anteckna, och jag missade nog inte någonting, vilket man såklart gör när man ska gå och hämta sin hund och värma upp den och sedan varva ner efter träningspasset.

Varje ekipage fick cirka tjugo minuter på sig och fick då hjälp med ett valfritt moment. Det blir gärna mer prat än praktik under de dyrbara minuterna, men med tanke på att det var väldigt duktiga ekipage som deltog så tror jag ändå att de fick ut vad de ville ha under de här dagarna. Förarna var väldigt fokuserade och målmedvetna och tog in allt som delgavs dem, och hundarna var precis lika fokuserade som sina människor och väldigt sugna på att få träna.

Något lite måste väl nämnas om vädret, det var ovanligt varmt för att vara i maj och temperaturen passerade +25 grader andra dagen, vilket var skönt för människorna men lite jobbigt för hundarna. Bilar flyttades hit och dit för att hitta skugga och man gjorde allt för att täcka för fönster så att solen inte lyste in på hundarna. Det är ju inte i de här kretsarna som man återfinner den sortens människor som ”glömmer” bort sin hund i en sommarvarm bil.

Liten rasvariation
Bland deltagarna på kursen fanns både landslagsekipage och hundar med förare som ännu inte nått så stora framgångar, ännu. Rasvariationen var väl inte så stor, mest bord collie och tollare, men även kelpie, och en lite katt bland hermelinerna; springer spanieltiken Lizzie.

Lizzies matte Birgitta Andén födde upp schäfer förr i tiden, under kennelprefixet Andénas, men i dag har hon alltså springer spaniel. Och det är ett duktigt ekipage som utvecklas i snabb takt, efter en period med sämre hälsa är Lizzie på väg upp till översta steget på prispallen.

En liten överraskning för mig var att flera av elitförarna var medvetna om brister i kroppshållningen under exempelvis fotgåendet, och att de dessutom hade svårt att göra något åt det. Det borde inte vara möjligt att få ett toppbetyg när kroppen kämpar emot naturlagarna. Men det är kanske så att domaren tänker: om den här duktiga föraren går så där lattjo, så är det nog tillåtet.

Av Jessica och Christa fick de i alla fall bakläxa, det var bara att ta kontroll över både huvud och axlar. Några förare önskade hjälp med stå och ligg under inkallning, särskilt stå var svårt för en del hundar. Förutom träningstips fick förarna veta hur man kan ”lura” domaren att tro att kommandot är kortare än det låter. Tyvärr förstod jag inte riktigt hur det skulle fungera, men det spelar nog ingen roll, för vem tänker lägga ner tid på sådant när det ger bättre resultat att träna hunden.

En vovve hade problem med apportering, dock inga vanliga svenssondito. Problemet var att hunden lätt tog fysisk skada av att hämta en apportbock. Likt en kamikazepilot dök hunden ner på apportbocken, utan att tänka på vare sig tänder eller nacke. Två olika råd fanns att få; ett var att placera en pet-flaska bakom apporten och ett annat att själv ställa sig vid den utlagda apportbocken och där förmana hunden att ta det lite försiktigt.

Inga manliga deltagare
Som oftast är vanligt på hundkurs deltog endast kvinnor under de här två dagarna. Jag frågade hur det var i Finland om det var vanligt med manliga kursare där? Inte alls, det ser ut precis som här i Sverige. Men Christa hade haft kurs i Österrike och där hade minsann en man varit med.

Vi diskuterade lite över måndagskvällens middag, om varför det är så här. Var går männen kurs, eller gör de inte det? Köper de en bok eller en dvd och provar sig fram? Det finns ju uppenbarligen ett antal karlar som tävlar lydnad, men för det mesta är den kvinnliga dominansen total. Vanligast är att se manliga deltagare i mästerskap eller i vanliga elitprov, på tävlingar i klass I, II och III är de inte många. Men någonstans måste de ju ändå utbilda sig och tävla. Sker detta på hemliga träningsläger? Och tävlingarna, genomförs de ”boys night out”? Killar, om ni läser detta kan ni väl höra av er och berätta.

En oväntad uppgift
Jessica och Christa förespråkade en god kommunikation mellan hund och förare, hunden skulle lyssna på sin människa och utföra vissa saker även om de inte genomfördes i invanda situationer. Innan kursen avslutades så fick alla en lite oväntad uppgift att bita i. Men eftersom det inte fanns något tvång att alla skulle försöka sig på detta så var det några som fegade och avstod. De muttrade något om ”att det är alldeles för nära SM”.

Här är uppgiften som deltagarna fick att bita i: Förare och hund skulle placera sig i kanten av planen, som mätte cirka 30 X 25 meter. Man lottade höger eller vänster apport innan ekipaget startade, dessa låg som första moment med ett inbördes avstånd på en halv meter.

Föraren skickade ut hunden att plocka upp apportbocken och tog den fel uppmanades den att släppa för att sedan lyfta upp rätt. Därifrån skulle hunden springa 20 meter framåt och hoppa över ett hinder, fortfarande med apportbocken i munnen. Efter hindret kommenderas hunden att stå och släppa. Sedan skulle den dirigeras mot rutan som låg ytterligare 20 meter bort. Positionen i rutan var stå och därefter skickades hunden mot konen, där det var dags för fjärrdirigering: stå, sitt och ligg.

Efter ligget kallades hunden in och lades efter 15 meter, därefter dirigerades den till metallapporten som var utlagd åt höger från hundens position. När den hittats och plockats upp var nästa mål en kon som stod tio meter från föraren, det vill säga om hon stått kvar på utgångspunkten, där skulle hunden ställas och sedan äntligen komma in till föraren.

Basco var bäst
Modigast och bäst av alla var Lena Björnsson med kelpien Basco, som dels tog på sig att starta först och sedan visade prov på en fantastisk kommunikation med sin hund. De flesta som prövade lyckan visade många färdigheter, men en del hundar hade svårt att släppa apporten på kommando utan att få göra ett vanligt överlämnande. Många hade svårt att hitta hindret och sedan hoppa över det, men ingen hund hade svårt att gå från rutan till konen och de flesta gjorde en hygglig fjärrdirigering därute trots att avståndet var stort till föraren.

Förutom att kursen var superintressant och rolig, så var markservicen helt enastående. Detta borde locka manliga deltagare tycker jag, så bra hade ni det inte ens innan ni flyttade hemifrån.

Onödigt hemlighetsmakeri

Efter att ha fått en blankt nej på en lydnadstävling, när jag frågade efter första positionen i fjärrdirigeringen, började jag fundera lite över varför det inte är allmänt vedertaget att avslöja den detaljen för den som har startnummer ett.

Vid just den här tävlingen blev tävlingsledaren mycket osäker över mitt spörsmål, och svarade att hon brukar börja med ligg. Jag utvecklade min fråga lite grann och sa att jag var införstådd med det, men att jag ville ha reda på första skiftet.

Men det var värre det, och efter att hon hade konfererat med domaren så fick vi klart för oss att det inte alls gick för sig. Nej, den som drog startnummer ett fick allt räkna med vissa svårigheter, som till exempel att inte få veta vad första skiftet skulle vara i fjärrdirigeringen.

Lättare att fokusera
För mig personligen känns det bra att få viss information i förväg, information som ändå kommer att ges i samband med att första hund genomför sitt program. Inte för att jag tänker utnyttja upplysningen till att eventuellt träna hundra uppsättningar eller ställanden, utan för att jag ska kunna fokusera på när tävlingsledaren vrider på skylten.

Eftersom det kan förekomma variationer hur man vrider på skylten, det kan ske i ultrarapid, vilket gör att man undrar när man ska kommendera. Ska det göras när man börjar skymta bokstäverna eller när skylten är 100 procent vriden framåt?

Men det är ändå ingen helgardering för att man ska lita på att alla skiften kommer att prövas. För om tävlingsledaren missar att vrida skylten tillbaka igen, så blir det ju bara en upprepning. Förklaring: om skylten visar ligg, sitt, stå, ligg, sitt, stå, ligg så får inte domaren se hunden skifta från stå till sitt, vilket ju är meningen, alla skiften ska bedömas.

Gärna domargenomgång
Inte för att det egentligen har med min första fråga att göra, men nu har jag fått yppa denna tanke också. För att alla ska få samma förutsättningar skulle man kunna bjuda på en domargenomgång innan tävlingen börjar, där alla kan få ta del av det som ändå blir uppenbart när första hunden har gått.

Jag menar hur hemlig måste man vara? Det är ju inte några statshemligheter vi talar om precis. Så även om det inte bokstaveras i reglerna att det är en rättighet för den tävlande, så står det inte heller att det är otillåtet.

Om vi vill att många ska uppskatta att tävla lydnad så kan det vara på sin plats med lite omtanke och kamratstämning på tävlingarna. Personligen så tror jag att även tävlingsledaren skulle få det enklare om han/hon gick igenom upplägget innan första hunden startar. Peka ut alla startpunkter och stoppunkter vid exempelvis inkallning, jag tycker att det är försent att visa detta när föraren har lämnat sin hund för inkallning och tävlingsledaren börjar peka och prata medan man är på väg från hunden.

Applåder – för vem?
Apropå stämning, så var det en tävlande som frågade mig om jag skrivit något om vem man applåderar på tävling. I den mån det förekommer applåder; är de till för ekipaget som presterar eller klappar man händerna för att påverka domaren?

Ja, det kan man fråga sig. Men med tanke på hur fåhövdad en publik på ett lydnadsprov oftast är, så brukar ju inte ljudnivån vara alltför hög. På Crufts bad man publiken vänta med att jubla tills momentet var slut och så gjorde man även på VM 2008 i Sverige, detta för att hunden inte skulle bli störd.

Fast jag antar att anledningen till den här frågeställningen var att personen ifråga tycker att det är ganska trist på våra tävlingar, sådär lagom svensk stämning, inget jubel eller stående ovationer. Möjligtvis en liten nick för att visa sin nådiga uppskattning av ekipagets prestation.

Speaker borde entusiasmera
Men inte ens med en så stor publik som man återfinner på SM, klappas det i händerna med särskilt stor entusiasm. Detta tror många beror på att man sällan eller aldrig använder sig av speaker som kan informera om ställningen i tävlingen (inte ställningen i fjärren), eller upplysa om hundens namn och eventuella meriter. Detta skulle utmynna i en mer entusiastisk publik, tror i alla fall en del av oss.

Personen som tog upp detta med applåder relaterade till hur mycket livligare och mer engagerad publiken är på en agilitytävling. Men jag vet inte det, just nu sitter jag med min bärbara dator och skriver detta på just en agilitytävling i klass III, och inte applåderas det så himla mycket tycker jag. Trots en duktig speaker som informerar om både tider och vem som ligger i ledningen så når inte stämningen några höjdpunkter.

Sedan finns det en teori att man kan påverka domaren att sätta ett högt betyg med utgångsläget att om publiken applåderar det som de ser så är det nog värt mer än en femma. Fast den tanken är bara att släppa, det är bara en skröna och det har ni förmodligen redan insett.