lydnadshundar: krÖnika

Lydnadssporten är till för alla
Och visst går det att tävla med udda raser

MARIA LJUNGMARK & LPI LPII Tjh (HV) Oonagården’s Cruiser, ”SEIKO”, sankt bernhardshund, 4 år.

Att se en sankt bernhard i lydnadsklass III hör till ovanligheten. Det krävs en stor portion envishet och uppfinningsrikedom för att komma så långt. För Maria Ljungmark från Årsta innebär dessutom rasvalet att hon får ömsom uppmuntrande ord, ömsom negativa kommentarer.

–Seiko saknar jakt- och kamplust och har dåligt föremålsintresse. Han har dåligt tempo och är svår att motivera. Köttbullar är egentligen det enda som får honom att jobba, berättar Maria.

Innan Seiko blev hennes partner tävlade Maria aktivt med schäfer och riesenschnauzer. Men drömmen om att äga en sankt bernhard har hon haft sedan hon var fyra år. Tjugo år tog det innan tiden var rätt, men tanken var aldrig att Seiko skulle bli annat än en sällskapshund.

–Men så blev jag irriterad på dem som sa att det inte går att göra något med en sankt bernhard. Dessutom tycker jag att det är så kul att träna hund.

I dag är Seiko, förutom att vara uppflyttad till lydnadsklass elit, även tjänstehund i hemvärnet. Men Seikos ojämna humör och dåligt tempo gör träningen svår. Allt bygger på korta pass med mycket belöningar.

–Ena dagen funkar allt kanon och han tycker allt är roligt och kämpar bra. Nästa gång går han knappt att motivera.

Trots det tog han och Maria lydnadsprovsdiplom i klass I på bara tre tävlingar och LPII på fyra tävlingar. Och efter sex starter i klass III har de två 1a pris. Målet är först LPIII och sedan lydnadschampionat som skulle göra Seiko den första i sin ras med den meriten.

–Apporteringen har varit stötestenen. De lösningar som går att läsa om eller råd som folk har fungerar inte på Seiko. Men i dag, tack vare idogt tränande med köttbulle så fort han tittat på apporten, petat på den, lyft den, så hämtar han den, om än han i trav.

Största framgången hittills värderar hon första tävlingen i klass tre som de vann. Likaså att de vann klubbmästerskapet i appellspår.

–Eller när jag tävlade i klass I och folk ifrågasatte vad jag gjorde där. När vi sedan tog ett förstapris lät det annorlunda. Man får armbåga sig fram när man tävlar med en annorlunda ras i lydnadssammanhang. De flesta är som tur är uppmuntrande och tycker att det är roligt.

Vissa domare kan förstå omöjligheten för en 60 kilo tung hund att ha samma snabbhet som enbBorder collie.

–Men ibland kan bedömningen kännas orättvis när han gjort sitt bästa utifrån sina förutsättningar och betyget blir lågt…

Maria tycker att det är roligt att tävla med en ras som i grunden saknar tempo och beteenden som jakt- och kamplust.

–Man får vara påhittig och det är en utmaning, men det är så roligt när det fungerar, säger hon.

ÅSA GUSTAVSSON & Barowiak’s Baris Brodiága, ”VAGABOND”, tävlar i klass I, borzoi, 4,5 år

När Åsa Gustavsson, som är uppvuxen med schäfrar, skulle köpa en ny hund för snart fem år sedan hittade hon ingen schäfer som tilltalade henne. Däremot hade hon fått upp ögonen för den ståtliga rasen borzoi, som tillhör vinthundsgruppen.

–Jag ville ha en frisk, rejäl hund som inte har nerverna utanpå kroppen och som kanske kan vara nöjd med en vilodag då och då. I Vagabond har jag fått allt. Han är cool, eftertänksam och lättlärd. Och nog finns det fart alltid i en vinthund. Åsa erkänner dock att det krävs betydligt mer av henne som förare för att kunna tävla lydnad med en borzoi.

Lydnadsintresset har hon haft sedan länge och när Vagabonds uppfödare berättade att hon tävlat på elitnivå bestämde sig Åsa för att det skulle gå.

–Fast viktigast är att vi har roligt ihop i vardagen. Men man får så mycket bättre kontakt när man tränar lydnad. Vagabond kan, trots att han är vinthund, gå lös överallt. Innan jag skaffade honom sa folk att släpper du en sådan hund får du inte tag på honom förrän han tröttnat på att springa. Vagabond har dåligt föremålsintresse, men det har Åsa försökt bygga upp. Han gillar moment där han får springa, så inkallningen och likaså hoppet brukar ge höga poäng.

–Jag kan belöna honom med godis. Men han gillar också att jaga efter en boll om den inte är smutsig, för då får jag hämta den själv… Roligast han vet är vår egen skyddslek då han får bita mig i armen, som en slags kamplek. Då blir han tänd och får bättre fart. Det är just att få Vagabond att hålla under hela lydnadsprogrammet som är svårt. Får han inte belöningar tröttnar han och gör något annat.

–Däremot är han otroligt lättlärd, men han kräver omväxling i träningen och jag får inte tjata och nöta. Då börjar han puffa på mig i baken eller hoppar och lägger tassarna runt halsen för att visa att nu är det tråkigt.

Vagabonds tjocka päls gör det svårt att tävla på sommaren, han blir för varm. Vintern är deras bästa årstid. En stor stötesten har varit läggande under gång och även sättandena vid fria följet.

–Han har så långa ben så det tar sin tid att veckla in dem, även om han försöker. Han är ju ändå 85 cm i mankhöjd. Det är tråkigt att domare ger låga betyg när han gjort sitt bästa. En del ser till olika rasers förutsättningar och natur, men många domare vill ha jättesnabba utföranden vilket är praktiskt omöjligt för Vagabond.

Av medtävlare har Åsa både mött uppmuntrande ord, men också de som tycker att varför ens försöka med en borzoi.

–Mitt mål i lydnaden är ett 1a pris i klass II. I brukset är det en uppflyttning till högre klass spår. Spåra kan han, i appellen fick han betyg 9 och 10 på spåret. Vi tränar även agility, men där är hans storlek till ännu större nackdel. Viktigast för mig är att vi har kul och att vi gör något tillsammans.

CHRISTEL WIDÉN & LPI LPII Bellomis SALMIAK, strävhårig tax, 5 år.

Christel ville två saker med sitt första hundköp 2002. Det skulle vara en tax och den skulle gå att ha lös. En svår kombination, men efter massor av träning, kurser och goda råd är de i dag uppe i lydnadsklass III.

–Jag hade ingen kunskap om varken lydnad eller tävling innan jag skaffade Salmiak. Men att tävla lydnad är roligt och det är häftigt att få en sådan självständig ras som tax att samarbeta. Tack vare att instruktörer har puffat och stöttat mig har jag vågat prova. Fast debuten var katastrofal, berättar Christel.

Men skam den som ger sig. Salmiak är en arbetsvillig hund med massor av fart. Han är uthållig i det han gör, precis som taxar ska vara. Han lär sig snabbt och gillar nya utmaningar, däremot hatar han att backa i träningen och gillar inte att träna detaljer.

–Vår apportering är dålig, han tuggar. Men han tycker att det är tråkigt om jag går tillbaka till hålla fast övningar. Jag skulle ha varit mer noga i början och lärt honom rätt. Salmiak saknar kamplust, men gillar att jaga efter boll. Tyvärr har det varit svårt att belöna honom med det då han gärna vill ha den själv. Men en boll i långt snöre kanske kan ändra på det.

–Godis fungerar bra som belöning, men klapp och smek ser han snarare som ett straff. Ett bra sätt att belöna honom är att skicka honom till rutan, som är hans favoritmoment. Det är ett moment där han får springa ifrån mig och jobba självständigt. Det uppskattar han, säger Christel. Salmiak ser mycket glad ut när han jobbar på lydnadsplanen, men när han tycker att det blir tråkigt kan han bara gå iväg.

–Eftersom han är så liten så ser jag inte om han är med mig eller inte, det kan bli pinsamt. Salmiak kan nolla ett moment, vilket som helst, och få en tia på momentet efter. Regnar det är det ingen idé att åka alls. Hittills har det blivit 12 starter i klass I med fyra 1a pris och närmare 20 starter i klass II innan de hade erövrat LPII.

–Det blev för mycket tävlande, han tröttnade. Vi har tagit en paus och kört agility emellan, så nu är han på gång igen, säger Christel. Svårast anser hon vara balansen mellan glädje i momenten och risken att han börjar skälla.

–Han kan utföra momentet kanon, sedan sätter han igång och skäller uppfodrande och då sjunker så klart betyget radikalt. Salmiak har vid en tävling fått ihop 179 poäng. Då kom alla fram och gratulerade.

–Men går det dåligt får de som tycker att taxar ska vara i gryt vatten på sin kvarn. Förhoppningen är att komma upp i elitklass.

–Hans mormor och mormorsmor lyckades med det, så kanske finns en del samarbete i hans generna. Man får vara påhittig, envis och ha mycket humor. Men så länge Salmiak vill jobba så tränar och tävlar vi, säger Christel.

SUZANNE DEPKEN & SLCh Amabiles Diskant, ”DOLLY”, dvärgschnauzer, 8 år.

På Stora Stockholm i december 2005 slog de till och tog sitt efterlängtade lydnadschampionat.

–Det var nog min största framgång med Dolly. Inomhus, med de tävlingsförhållandena som lång väntan och mycket störning, lyckades vi skrapa ihop 272 poäng, berättar Suzanne. Suzanne har alltid haft terrier och varit intresserad av lydnadssporten sedan den kom. När det var dags för hundköp för åtta år sedan ville hon ha en pigg hund som inte sticker efter vilt, som man kan träna och som ryms i en cykelkorg. I dvärgschnauzer hittade hon allt.

–Lydnad är roligt. Jag får så mycket tillbaka då jag ser att mina hundar tycker att det är kul. Man ska jobba med sina hundar, oavsett ras, då kan man slippa många problembeteenden.

Dolly älskar att träna och skäller uppfodrande när hon vill. Men väl på lydnadsplanen är hon knäpptyst. Hennes bästa moment är inkallning med ställande och läggande samt fjärren. Däremot har rutan varit ett jätteproblem.

–Hon har inte förstått att det är en ruta. Det momentet har vi nollat massor av gånger. Hopp+apport brukar resultera i ett skall från Dolly och givetvis poängneddrag.

–Men det köper jag. Hon tycker ju att det är så kul. Att få Dolly att hålla hela program har aldrig varit ett problem. Hon har mycket energi och hög motivation och är snabb. Hon gillar både att kampa med leksaker och godis. Och föremålsintresset har de jobbat upp.

–Rasen i sig har dåligt intresse för föremål, både att jaga efter och gripa och de kanske inte är så föriga. Men det går att jobba upp. Många använder dem tyvärr bara som sällskap och det är tråkigt. Man behöver inte tävla, men väl aktivera dem. Bara lära dem apportera, stanna och komma när man ropar gör att man får en bättre samhörighet. Andra svårigheter för Dolly på lydnads­planen har varit blött väder, då lägger hon sig inte.

–På vissa tävlingar är gräsmattan oklippt och Dolly får svårt att ta sig fram eller att se koner och apporter. Att träna fritt följ ensam är svårt, då hon är så liten. Jag är beroende av andras ögon som kan tala om när hon går rätt. Domarna har många gånger varit positiva och tyckt att Dolly har varit fantastisk.

–Presterar man bra med en hund som i lydnadssammanhang är ovanlig, får man mycket beröm och kanske några charmpoäng ibland. Ingen förväntar sig något. Fast ibland har medtävlande tittat på Dolly som det varit något katten släpat in, berättar Suzanne.

Dolly har hunnit bli åtta år och tränas mest i sök nu. Suzannes yngre hund, av samma ras, har precis kommit upp i elitklass.

–Det är roligt, vi får se hur långt vi kan komma. Nu har jag ju skapat ett behov hos mina hundar att få träna, så de skulle protestera om jag lägger av.