lydnadshundar: krÖnika

Lydighedsprøve i Danmark är tidskrävande

Tack vare goda omständigheter så befann jag mig i Danmark den 5 september just när Beagleklubben arrangerade lydighetsprov i klass I-IIIoch elit. Jag måste säga att jag är lite förvånad över mig själv, att jag faktiskt vågade ta steget för det bor verkligen inte någon äventyrare i mig. Men på söndagsmorgonen knappade jag in resmålet i Tom-Tom och startade min resa från Köpenhamn, där jag befann mig tack vare att min man, Nalle Jansson, dömde danska mästerskapen i agility.

Platsliggning i klass I.

Det kändes ovanligt pirrigt. Jag brukar inte ha problem med tävlingsnerverna, men eftersom det släppte när jag hittat fram till Hårlev så skyller jag på att jag var nervös inför resan.

Elitklassen, min klass alltså, skulle inte starta förrän klockan 14, men jag ville ta en titt på danska klass I-III som inte liknar våra svenska klasser. Elitklassen bedöms efter FCIs internationella regler, men det danska lydnadschampionatet delas ut i klass III, så det är inte så aktuellt för danskarna att tävla i elit. Och det finns en sak till som gör att man inte gärna lämnar klass III, och det är att i elit får man inte ge godis.

Det är alltså helt okej att ge hunden ”godbidder” på en av domaren angiven plats, och på just den här tävlingen så var den utanför plastbandet bakom domartältet. Det fanns gott om tid att pyssla om hunden eftersom domaren, som också var tävlingsledare, gick in till sekreteraren i tältet och avgav sina kommentarer, vilka knackades ner på en Remington.

Man använde sig inte av öppen bedömning men domaren pratade gärna och länge med både den tävlande och sekreteraren och alla hundar testades i tillgänglighet. I Sverige använder vi ju tandvisningen som tillgänglighetsprov, men här stod domaren på behörigt avstånd medan föraren själv drog upp hundens läppar och blottade varenda tand i munnen.

Annorlunda bedömningskriterier
Lydnadsmomenten utförs inte riktigt som hos oss, men är i stort sett desamma, och bedömningskriterierna är annorlunda. Jag fick inte riktigt kläm på dem faktiskt. Men det var tidskrävande, tyckte jag, att man kopplar upp hunden mellan varje moment och går ut från planen och tar fram burken med godis och stoppar i vovven.

Jag fick inte se någon hund som verkade förväntansfull på en extern belöning, det såg mera ut som att det inte smakade mer än sisådär gott. Och eftersom det var gott om tid så han man prata med publiken och kanske få lite tips eller gratulationer beroende på hur det hade gått inne på planen.

Var nerverna i svaj så kunde man kolla med publiken vilket som var nästa moment, glömde man det så var domaren tillmötesgående och förklarade ingående hur det gick till. Domaren var även behjälplig med att hålla i hunden vid inkallningen, fast alla hundar valde inte den rätta vägen till föraren, eller i vart fall inte den rakaste.

Vittringsprov och fjärrdirigering finns med i alla klasser och rutan och apporteringsdirigering introduceras i klass III, fast med den skillnaden att det bara är två apporter och man går fram till konen och parkerar hunden. Många hundar hade lite svårt att slita sig därifrån, och även om föraren eldade upp sig så hände ingenting med hundens minne.

Hela tolv beaglar var med och tävlade, och ett stort antal pudlar och collie, och några av dem, tror att det var sex, blev lydnadschampion den här dagen.

Gemytligt utan stress
Tävlingen var gemytlig. I mitt tycke lite trögflytande, men danskarna tar det lugnt och stressar inte upp sig. Pris- utdelningen var planerad till klockan fyra och många hade varit på plats sedan nio, men alla väntade snällt på sin tävlingsbok och sitt protokoll. Arrangören gick runt och bjöd på snacks medan vi väntade och trots att klockan hann bli halv fem innan den omständliga prisutdelningen började så var alla glada och förväntansfulla.

Anmälningsavgiften för elitklass är 320 danska kronor. Jag vet inte om det kostar lika mycket i de andra klasserna, men det vill till att man är redo för tävling så att man inte kastar pengarna i sjön.

Mitt resultat för dagen blev vinst i elitklass, men eftersom jag inte är medlem i DSS så blev jag i stort sett ”priceless”. DSS är de danska specialklubbarnas sammanslutning och där är inte border collie med, så vi fick rosett och diplom från DKK men missade ett fint vandringspris.

Men vad är väl en bal på slottet? Jag fick uppleva ett danskt lydighetsprov och det var väldigt berikande och jag blev vän med domaren Marianne Jensen dömer nordiska mästerskapen 2010 på Stockholm Hundmässa i december.