lydnadshundar: krÖnika
I huvudet på en lydnadsdomare
Jag är inte säker på om någon egentligen vill veta vad, hur
eller om en domare tänker.
Alla domare kanske inte tänker lika som jag eller ser samma saker som jag ser. Därför utgår jag helt och hållet från mina egna funderingar kring det här med att göra saker bra på tävling.
När jag har utfört min domargärning brukar jag anmäla att jag står till förfogande för att utreda eventuella frågetecken i protokollet. Jag har en del synpunkter som jag gärna skulle vilja dela med mig av och som jag inbillar mig skulle vara till stor nytta för många som tävlar.
 |
 |
| Håll positionen i ”dumrutan”. |
 |
Men det är ytterst sällan som någon dröjer sig kvar efter prisutdelningen för att fråga varför jag bara gett en sjua
eller om jag sett i syner. När prisutdelningen är över så försvinner alla lika fort som om brandlarmet gått eller som om det skulle vara lapplisor på parkeringen. Kvar är bara kökspersonalen, tävlingsledningen - och jag, som undrar om de tävlande går hem och sticker nålar i en voodoo-docka som bär mitt namn.
Mer ring än fyrkant.
Kommentarer är värdefulla
för minnet
När man dömer så har man en skrivare till sin hjälp så att man kan både
titta och föra anteckningar samtidigt. Därmed har man en bra möjlighet att ge utförliga kommentarer och förklara alla eventuella betygsneddrag.
”Skriv smått”, brukar jag säga till mina skrivare, ”så att allt kommer med”.
Som ni förstår så får de tävlande ganska bra utgångsläge att själva förstå och kanske inte behöver mina långa muntliga utläggningar för att klargöra min bedömning. Men ändå så kan man få se samma ekipage göra samma misstag igen och igen…
Så den som inte är så intresserad kan sluta läsa här. Ni andra kanske kan få en intressant stund, och jag kan äntligen få ur mig allt som jag bär på.
Till att börja med så tycker jag att det är väldigt roligt att döma lydnad. Det spelar ingen roll vilken klass det är. Och för att ingen ska hinna tänka tanken så kan jag meddela att alla raser är lika
roliga att se. Det som eventuellt kan få mig att längta bort är sura och missnöjda förare. Och då pratar jag inte om människor som är koncentrerade och kanske ger intryck av att vara på dåligt humör, nej jag tänker på dem som riktar sitt missnöje mot vovven.
Det är inte så intressant att få ta del av hundens låga värde mitt under pågående prov, när hunden hellre nosar på gräset än följer sin inåtvända förare. Men nu är det inte tävlingspsykologi som jag tänker gå in på, utan lite mer tävlingstekniska spörsmål.
Fritt följ, långtråkigt eller…?
Vi börjar med fotgåendet som är roligt att titta på, och intressant. Det är faktiskt min uppriktiga mening när jag
säger att fritt följ (eller linförighet) är ett av mina favoritmoment, till skillnad från många andra som tycker att det är en lång plåga.
Den mest plågade brukar vara föraren och ofta kan man känna medlidande med ekipaget som inte har lyckats hitta rätt i samarbetet. Förarens tappra försök att dölja eventuella brister med kompenserande fotarbete vid vändningar och halter hjälper inte och är svåra att bortse från. Det är inte helt ovanligt att se ekipage som driver till vänster medan föraren ivrigt följer sin hund för att det inte ska märkas att hunden släpper positionen i sida. Eller att tempot sänks efter hand som hunden drar sig efter och föraren oroligt sneglar över axeln för att kunna se om hunden över huvud taget finns kvar på planen.
Stegförflyttningar och vändningar på stället kan vara svårt att få till på ett sätt som inte drar ner betyget. Dessa dyker ju inte upp förrän i klass III och elit, men det kan vara värdefullt att kolla vad reglerna föreskriver så att man är förberedd när det är dags. En korrekt vändning kräver att man är kvar på samma plats och inte tagit ett steg, om än aldrig så
litet, i någon riktning.
Och stegförflyttningar måste genomföras med bibehållen frontriktning. Det betyder att man har kvar fronten i den riktning som man stod i när man uppmanades att göra två steg till vänster. Det fungerar alltså inte att svänga på kroppen och göra vänster om, gå två steg för att sedan göra
höger om halt. Och vice versa vid två steg till höger. Det är även viktigt att
stegen i de olika riktningarna har samma längd. Det går inte an att ta långa kliv åt ett håll och små baletthopp åt ett annat håll.
Till sist tempoväxlingar. Det måste vara lite skillnad mellan vanlig marsch, språng marsch och långsam marsch. Det ser naturligtvis intressant ut när
någon vill ge sken av springa men mest sparkar sig själv i baken, eller skrider fram som en ljusdrottning efter att
tävlingsledaren kommenderat sakta marsch. Språng marsch kan vara väldigt svårt att upprätthålla när planen man tävlar på innehåller minst tre
uppförsbackar, underlaget inte medger några krumsprång eller kroppen man är inlåst i bär på lite fler kilon än en
ordinär maratonlöpare. Nej förresten glöm det där sista, det verkar mest
vara en beskrivning av mig själv.
Dubbelkommando
Eftersom det är tävling och man är väldigt mån om att hunden ska prestera så kan det vara på sin plats med några hjälper i form av, som man tror själv,
effektiva dubbelkommandon. Dessa
visar sig oftast i form av kroppsrörelser vid inkallning, där hela kroppen deltar både vid uppmaningen till hunden att komma, och en liten hjälp att hitta rätt position vid sidan. Eller en axel som plötsligt får eget liv vid nedläggande
eller ställande under gång.
Jag tror inte att jag behöver ge prov på alla kroppsrörelser som en tävlande kan ta till, men väldigt ofta är de så övertydliga att hunden är tvungen att fortsätta följa med föraren för att inte missa några nya infall från sin människa.
”Dumrutan”
I elitklass finns ett moment som inte är uppskattat av alla tävlande. Att stå, sitt, ligg under marsch kallas för ”dumrutan” i folkmun talar väl sitt eget tydliga språk.
Nu finns det tydliga anvisningar i
regelboken att man ska gå i en fyrkant och att ekipaget ska vara parallellt med linjen vid positionerna, om man uttrycker sig lite enkelt. Ibland kan det vara svårt att hinna göra en 90-graders vinkel vid konen och vad händer då? Jo, föraren närmar sig den tänkta linjen ungefär mitt emellan konerna, och lämnar därmed sin hund i en sned position.
Jag har åstadkommit en liten skiss över händelseförloppet för att ni snabbt ska kunna förstå vad jag menar. Eftersom domaren flyttar sig för att kunna se hunden i de olika ställningarna så blir det ju enkelt att lägga märke till hundens eventuella sneda positioner.
Handtecken
Så var det det där med handtecken. Glöm inte att meddela domaren att du använder handtecken i ett moment, förutsatt att det är tillåtet med annat än muntligt kommando. Om du har glömt att meddela att du använder handen när du exempelvis ställer hunden på inkallningen så riskerar du neddrag för att hunden ställer sig på eget initiativ, och det neddraget är minst sagt rejält.
Ha också i åtanke att handtecken har en tendens att bli utdragna. Om man återigen tar stå som exempel (eller stanna om man använder det) så kan man räkna efter hur lång armviftning man hinner med under tiden som man säger kommandot. Vanligt är att föraren har armen i vädret tillräckligt länge för att vinka in kyparen eller en taxi.
Ha roligt
Slutligen en liten detalj som jag hänger upp mig på och som gör mig ledsen och en smula upprörd. Det är förare som skäller på sina hundar och använder tillmälen som hunden absolut inte kan ha gjort sig förtjänt av. Vi gör ju det här för att ha roligt tillsammans med våra hundar och det minsta vovven kan begära är väl att vi är lite glada och tacksamma för att de vill följa med oss.
Nu går det sakta men säkert upp för mig varför man inte stannar kvar efter tävlingen för att prata om protokollen, vem som helst kan med rätta misstänka att den diskussionen kommer att
vara en stund in på natten.
Text och foto: Anna Jansson |