lydnadshundar: krÖnika

Hur håller vi liv i Årets lydnadshund?

Jag tycke att jag fick en ljus idé och bar med mig datorn ut på vallen för att passa på att skriva medan fåren betar.
Men det är lite svårt att tänka lydnad när fåren går och mumsar på klövervallen, och allt är precis så där lugnt och skönt som man kan önska sig av en sensommardag. Hundarna övervakar flocken och håller ihop tackorna så att ingen ger sig iväg, och själv är man fri att göra annat.

Bilder: Lydnadstävlingarna på SKKs utställningar blir allt färre och färre, men i Ransäter tävlades det. Till vänster ovan ses lördagens vinnare och nedan söndagens lydnadsprispall. Foto från Ransäter: Per Undén

Så nu ska jag försöka bearbeta mina funderingar om bland annat Årets lydnadshund. Dels har det, och det blev jag varnad för, varit svårt att få in resultat från arrangerande klubbar. De tycker väl att de gjort sitt när de rott arrangemanget i hamn och allt är över, vilket jag kan förstå. I vissa fall får jag lov att tåla mig tills SKK har fått in listorna från arrangerande klubb, eller SBK, och skickar kopior till mig.

Så som det ser ut i dag kan jag inte delge er något komplett resultat från Ransäter och därmed heller ingen uppdatering av Årets lydnadshund. Jag vet att resultaten finns på Hunddata, men de är inte kompletta för mina behov.

Dels så finns det ingen uppgift om hur många som startade, vilket gör det omöjligt att räkna ut ställningen för lydnadshunden. Vidare så innehåller listorna bara namn på hundarna som var med – och jag måste tyvärr erkänna att jag inte känner igen alla och kan namnge deras förare.

Jag har listat ut att Lillemor Edström och Krollie vann båda dagarna och därmed har de ett stadigt grepp om ledningen.

Men det var Ransätertävlingen det. Från Gotland har jag inte hört något. Kanske var det för dem, som de flesta andra klubbar, så att ingen eller alldeles för få hade anmält sig. Eller det allra värsta scenariot; man arrangerar inte lydnadsprov i samband med sin utställning.

Bilder: Lydnadstävlingarna på SKKs utställningar blir allt färre och färre, men i Ransäter tävlades det. Till vänster ovan ses lördagens vinnare och nedan söndagens lydnadsprispall. Foto från Ransäter: Per Undén

Så vad gör vi nu åt detta så att vi kan hålla liv i tävlingen om Årets lydnadshund?

Jag har en idé om att räkna in resultat från officiella lydnadsprov som arrangeras av lokala kennelklubbar, inte bara de prov som utlyses i samband med utställning. Jag har pratat med några aktiva som säger sig vara villiga att rapportera in sina resultat om deras tävlingar kan komma att räknas. Då gäller det bara att fördela tävlingarna jämnt över landet, fast jag misstänker att det finns fler tävlingstillfällen i den södra halvan av Sverige.

Så långt tycker jag att idén fungerar. Men sedan kommer en fundering över hur tävlingarna ska utlysas. Det borde ju finnas en kalender som gör det möjligt att överskåda tävlingstillfällena, eller hur? Jamen det finns ju, invänder ni, den kommer ju med Brukshunden varje år. Alldeles riktigt, men där hittar man inga tävlingar som SKK arrangerar.

Jag har skickat frågan vidare till SBKs tävlingssektor, huruvida andra tävlingar än SBKs kan beredas utrymme. Men jag har ännu inte hört något ifrån dem, snart får jag väl börja fundera på om jag har någon kontakt med omvärlden överhuvudtaget.

Alla ansökningar om att få arrangera lydnadsprov skickas till SBK som är huvudman för lydnaden sedan årsskiftet.Och jag har hört sägas att lokala KK måste ha bokat domare ett år i förväg. Om det verkligen är så har jag inte fått verifierat, den frågan ställdes tillsammans med den om tillgång till tävlingskalendern. Svar kommer nog vad det lider.

Kanske kan man övertala Hundsports redaktion att publicera någon sort kalender över lydnadsproven. Självklart kommer de eventuella prov som äger rum i samband med länsklubbsutställning att räknas och den stora finalen äger rum på Stora Stockholm i december, som traditionen bjuder.

Ni som är aktiva i en kennelklubbs tävlingskommitté får gärna hör av er till mig och glädja mig med att ni vill vara med och därmed få litet större startfält i elitklass.

En målmedveten familjetrio på appellplanen

På Märsta-Sigtuna BK norr om Stockholm träffade jag en lydnadstränande trio med mycket ljus framtidstro. Trion består av mamma Eva Jansson och döttrarna Annelie och Anette och deras hundar Mimer (aussie), Elvis (pudel) och Jocke (westie).

Mamma Eva med Mimer samt döttrarna Annelie med Elvis och Anette med Jocke.

Färskast på lydnadsplanen är Annelie och Elvis som nyligen börjat tävla, och som på två starter tagit två första pris i lydnadsklass I. Anette har varit med lite längre och har nu gjort comeback med sin lilla westie Jocke. Tidigare hade hon golden, men för några år sedan slutade hon tävla och födde barn med allt vad det innebär.

Mamma Eva är gammal i gården (ursäkta uttrycket) och har tävlat och dömt både bruks och lydnad i många år. Nu tävlar hon klass II och satsar på LP.

Vi sätter oss en stund på verandan utanför klubbstugan och jag ber dem berätta lite om sig själva och sina hundar och hur mycket tid de lägger på träning.
Eva:

–Jag försöker träna lite varje dag, ibland hela lydnadsprogrammet och ibland bara ett moment. Med Mimer har jag tränat från och till sedan han var cirka ett år.
Mitt mål är ett lydnadschampionat.
Annelie:

–Jag tränar minst en till två gånger i veckan. Kan även ta lite korta träningspass när Elvis och jag går våra promenader, men då kör vi oftast bara enstaka moment.

Elvis är min andra hund, innan honom hade jag en collie som jag gick lite kurser med. Men sen kom det ett par barn emellan, så hon blev snabbt pensionerad.
Anette:

–Jag försöker träna så många gånger jag kan. Till exempel när jag står och lagar mat och Jocke pockar på uppmärksamhet kan jag skära upp en korv och träna apport, fjärr eller target.

–På morgonpromenaden efter att han har gjort ifrån sig händer det att jag har en liten pigg rackare som plötsligt går vid min sida och går jättefint fot. Då är det lätt att med glädje träna dels det, kanske en inkallning, nedläggande eller ställande.

–Och om han tappar intresset för mig och hittar en god doftfläck kan man ju alltid passa på att springa och gömma sig. Då blir det ju ett litet spår eller sök efter ”mamma”.

–Man får gratis störningsträning av cyklar och bilar eller andra hundar och människor som går förbi. Bra tillfällen att belöna om han har fokus på mig. Det är även bra för mig att försöka ha fokus på oss när det kommer andra människor som undrar vad vi håller på med egentligen. Och som tittar storögt när jag hoppar upp med ett glädjetjut för att hunden har gjort något bra.

–Jag har ju också en syrra att träna med så vi kan ropa till varandra, titta på varandra eller klicka det som är bra, ibland kan vi åka till en annan klubb för att träna.
Hur kommer det sig att du valde just din ras?
Eva:

–Jag har alltid haft schäfer, men vågade inte satsa på att köpa en till. Australian shepherd tyckte jag verkade vara en liknande ras i sättet, men med färre fel på höfter och kynne. Och så är han så ullig, gullig och söt.
Annelie:

–Det var många och långa funderingar innan jag fastnade för pudel. En av anledningarna var att de inte hårar, (collie har rätt mycket päls). Sen har man hört att pudlar ska vara väldigt smarta, så det kändes som det kunde vara ett ämne och jobba med. Han har även en väldigt behändig storlek.
Anette:

–En stor hund i liten förpackning, tänkte jag. Och det är han verkligen. Han hänger gärna med på allt, hästtävlingar, crossträningar och så är han med mig på jobbet på dagarna där det ju rör på sig hela dagarna med folk som kommer och går.
Vad har ni för mål med ert tävlande?
Eva svarar snabbt att det är ett lydnadschampionat som hägrar för henne och Mimer.
Annelie tänker efter en stund och svarar sedan:

–Ett av mina mål är att vi ska stå överst på prispallen, i vilken klass det blir det får vi se. Men jag vill absolut se hur långt vi kan gå, och det skulle vara fint att bli SLCh.
Anette:

–Mina mål med Jocke är att se hur långt det går att komma med en liten envis terrier i lydnad och att ha så roligt som det bara går. Man får ju så bra kontakt med hunden om man gör något roligt tillsammans. Och jag blir verkligen glad när han kommer och vill göra något med mig. När han tittar på mig med sin mörka små pliriga ögon och säger: "Mamma, snälla mamma kan vi inte göra någonting?"
Vilket är ert bästa minne från hundtävlandet?
Eva:

–När vi fick ett ck på stora Stockholm och när han han blev bästa unghund på rasspecialen. Och inte minst när vi vann en lydnadstävling och fick stå högst upp på pallen och bli fotograferade.
Annelie:

–Det är nog den senaste tävlingen som vi genomförde. Vi hade haft ett långt och skönt sommarlov så mina förväntningar var inte så höga. Men då slår han till och blir tvåa med 178,5 poäng, endast en poäng från delad vinst. Det var en fantastisk känsla. Jag hoppas att han och jag ska ha lika roligt många fler gånger.
Anette:

–Det roligaste minnet är definitivt när vi var och tävlade och fick en 10:a på helheten, och ett första pris trots att han missuppfattade mig på ned läggande och gjorde ett perfekt ställande istället. Eller när en annan domare önskade att man kunde ge charmpoäng. Då känner man att man är på rätt spår.
Vi avslutar pratstunden, jag önskar dem lycka till i framtiden och ekipagen sprider ut sig på appellplanen för att fortsätta träningen. Det ser verkligen både lovande och trevligt ut.