lydnadshundar: krÖnika

Hur får vi större publik till lydnaden – om vi nu vill ha det?

Jag mejlade ut ett gäng frågor till människor som jag vet är hund­intresserade och som kunde tänkas ha en åsikt om lydnad och tävlingar. Jag bad om tillåtelse att citera svaren i min krönika och så gott som alla medgav att det var okej.
”Lika lättillgängligt som orientering” uttryckte sig en av de ­personer som jag hade ställt frågan: ”Hur ska vi få mer publik till lydnadstävlingarna?” Den som jämför orientering och lydnadsprov är Tage Hjelm och han har funderat en hel del på den här problematiken.

Henne Tuvesson med sin Kelpie Meya.

Tage menar att eftersom hundklubbarna oftast ligger utanför tätorterna så hittar inte folk dit och därmed avgörs tävlingarna utan åskådare – förutom ”de allra närmast sörjande”, klubbkamrater och sambos.

Tage har några idéer:
”Flytta vissa tävlingar närmare publiken till exempel in i tätorten. Men det räcker nog inte att bara köra tävlingen utan man måste säkert ha andra dragplåster också. Enklare servering, försäljningsstånd av olika slag. Samarbeta med ­ridklubb så att barnen får rida ponny. Om en lydnadstävling i till exempel elitklass ska göras publikvänlig bör man helst klara av de första två momenten innan själva tävlingen börjar.”

Här förmodar jag att Tage avser sitt och ligg i grupp, men att de naturligtvis ska ingå i tävlingen, bara publiken slipper titta på stillasittande eller liggande ­hundar. Han har även några idéer om regeländringar för att få bort långtråkig­heten i en del moment. Mer om regler senare i krönikan.

Speaker och fiskdamm
En till som tänkt mycket på hur man ska få folk att komma och titta är Gertie Lundberg från Ronneby:
”Kanske om det finns en plats inom kommunen som skulle funka för tävling, dit familjer och alla som är ute på promenader i ett sådant område kan ta sig. Alla klubbar ligger ju lite avsides som det måste vara och det blir en liten sluten grupp som består av enbart de tävlande. Kanske med hjälp av media, något reportage för att påminna om att vi finns och prata om hur bra våra hundar mår av aktivt arbete och att de lär sig att umgås med andra hundar och andra människor. Kanske lägga ut våra hemsidor inom kommunen där fler kan ta del av oss, det är inte lätt att komma på hur man når ut, men när det är hundar som jobbar på offentlig plats då älskar vuxna, ungdomar och barn att titta.”

Tage och Gertie är långt ifrån ensamma om att tänka: Kommer inte Muhammed till berget så får berget komma till Muhammed. Hoppas jag inte trampade på någon politisk tå nu. Men det finns även åsikter som går tvärsemot. Henne Tuvesson från Vallentuna, som tävlar med kelpietiken Meya, frågar sig: ”Vill vi verkligen ha publik?”

Ja vill vi det? Förmodligen är alla välkomna att titta när man når framgångar, men att det ska vara fullt med publik när det går åt pipsvängen är ­kanske inte önskvärt?

Ett förslag som kommer från många av dem som har svarat är att man ska ha en speaker som meddelar resultat och berättar vad som pågår därinne på planen. Det kan nog ge en hel del, inte bara för en okunnig publik utan även för noviser som startar i de lägre klasserna.

Men att domarna ska ge kritik och berätta om bedömningen, medan de otåliga tävlandena står och trampar, är kanske inte något man bör ta till i första hand. Det kan bli utdraget både för den tävlande och för arrangören.

Tänk er att man är inne planen i sju minuter för att göra sina moment, ­sedan ska domaren prata i, kanske, en minut mellan momenten, plus ett par minuter efteråt för att sammanfatta prestationen. Man kan ju se det som en fördel att få tid över mellan momenten, tid som kan användas för kel och, som det heter; uppmuntran.

Domaren som står och talar till församlingen kan nog inte hålla ett öga på ekipaget samtidigt som han/hon ­delger publiken eventuella betygsneddrag och berättar om saker som sett särskilt bra ut. Väldigt många tävlande skulle välkomna lite beröm och kredit för det som de har kämpat så hårt för att få hunden att genomföra tävlingsmässigt.

En som får ståpäls av högtalare och stor publik är Mija Jansson från Solna. Hon berättar om när hon tävlade med sin kelpie:

”Sluta be om största möjliga tystnad… Den häftigaste lydnadstävlingen som jag och Råttan gjort var när vi tog vår uppflyttning från lydnadsklass I. Det var i Kumla och det var en ’kvällstävling’ efter agilitytävlingarna. Allt från agilityn stod kvar, tälten runt planen, sekretariatet, till och med högtalarna. Och de ­användes. Det var kul och spännande och det gick att följa tävlingarna för publik och deltagare. Direkt som jag var klar hörde jag resultatet i högtalaren; 180,5 poäng och ledning. Senare gick ett ekipage om… Det var faktiskt spännande. Och publiken stannade kvar.”

Var har du fått hjälp med att träna din hund?
Har det varit svårt att hitta en kurs? Ingen av de jag frågat har haft svårt att hitta kurser eller träningskamrater. Nu är det just ingen av de tillfrågade som är särskilt nya i hundsvängen, så deras erfarenheter kanske inte speglar situationen i dag. Flera stycken har nått framgångar med hjälp av familjen, bra kamrater och en hel del egna idéer.

Men snacket går i leden nuförtiden att det inte är så enkelt att få tillgång till lydnadskurs på den lokala brukshundklubben. Åtminstone inte om man siktar högre än ett LP i klass I. Klubbarna kan inte ordna kurser eftersom man säger sig sakna instruktörer, och de tävlingssugna får söka andra alternativ.

Jag frågade Anne-Marie Folkesson, som är utbildningschef på SBK: Hur ska ni ändra på den här negativa trenden?

–Planerna är att våra blivande tävlingslärare ska utbilda tävlings­instruktörer. Inom ramen för tävlings­lärarutbildningen startar de en instruktörsutbildning. Projektarbetena i både lärarutbildningen och instruktörsutbildningen bygger på att man ska utbilda tävlingsekipage, så vi hoppas att det sammanlagt ska bidra till en utveckling av tävlingsverksamheten.

En del klubbar som faktiskt har lydnadskurser håller ett humant för att inte säga lågt pris, medan en kurs hos en privat lydnadsinstruktör kan bli ganska kostsam. På min fråga om klubbarna är för billiga på utbildning svarar Anne-Marie:

–Svårt att svara på om klubbarna är för billiga. Många ute i landet tror jag är det. Men det är en balansgång och ­frågan är vad hundägarna har för behov och är motiverade till. Dyra utbildningar kräver ett kvalitativt innehåll och det handlar ju också om att kursdeltagarna ska vara målmedvetna och verkligen vilja komma någon vart, så att de är beredda att betala.

Kanske kan vi se ljuset i tunneln och hoppas att lokalklubbarna kommer att kunna svara upp till kraven från medlemmarna och även andra som behöver gå kurs. Ungefär hälften av de som jag har intervjuat håller kurs i mån av tid, med eller utan SBK-utbildning.

Rent generellt kan jag känna att de tillfrågade är positiva till tävlingslydnad och hur den genomförs i dagsläget. Några vill fylla ut tävlingsdagen med ponnyridning, fiskdamm, loppis med mera. Men i stort sett har alla utbyte av att tävla, om det inte vore för den där idiotiska magen som nästan alltid, för alla, krånglar på tävlingsdagen.

En inte helt ovanlig anledning till ­svajande tävlingsnerver är domaren och i viss mån publiken, ja i stort sett alla som tänker någonting. En annan sak som har tillkommit under senare år, och som enligt någon tar udden av det hela, är SKKs hunddata. Där publiceras allt som man egentligen tänkt sig att mörka med. Jag menar, åker man 19 mil för att tävla utan att alla hemma på klubben ska veta om det, så är det inget plus att de kan se vad man har gjort långt ­hemifrån, bara genom att koppla upp sig mot SKKs databas. En viss frist kan man få om de har mycket att göra på kansliet, då kan det ta några veckor innan ens bottenresultat hånler mot en från skärmen.

Avliva en myt, hur lätt är det?
Men åter till domaren, som har avgörandet i sin hand. Inte nog med det, ­domaren har även att tillgå ett rött och ett gult kort, som kan göra tvål av hela din självkänsla och tillika tävlingskarriär.

När jag satt och läste svaren, från alla de som varit snälla nog att ta sig tid och svara på mina frågor, insåg jag att det måste göras något för att avliva myten om de förhatliga korten. Domarens möjlighet att markera sitt missnöje över ­ekipagets framträdande genom att visa ett gult kort, och därefter kanske till och med ett rött dito, finns bara i elitklass. Men redan i klass I matas man med vad som komma skall: Det är ingen idé att tävla lydnad, man får inte uppmuntra eller berömma hunden, bara vara allvarlig och stram. Att avliva en myt är inte lätt, det vet jag om, men med hjälp av svar från 51 domare från alla delar av Sverige så ska jag göra ett försök.

Sedan regeländringen infördes och domarna fick tillgång till dessa inplastade lappar hade endast sex av de tillfrågade använt korten. Tre stycken var röda och delades ut för att hunden ­lämnade föraren och inte kunde övertalas att komma tillbaka. Av dessa tre kort hade två använts av en och samma domare under en tävling, inget drömläge precis. Men det står ju klart och tydligt i reglerna att hunden inte får lämna föraren, och om hunden lämnar sin människa och dessutom vägrar att återvända så är ju kortets användande ­befogat.

Eller? Sex av domarna hade valt att förvarna muntligen om att ett gult kort kunde dyka upp om inte föraren valde att ändra sitt beteende, vare sig det var för mycket glädje eller rent av det omvända. Enligt mitt eget och många andra domares sätt att se på saken så är det vanligare att man känner negativa vibbar mellan förare och hund, än att man ­reagerar på uppmuntran.

En som använt sig av ett gult kort en gång och baserat det på överdriven uppmuntran är Staffan Nordin, välkänd för de flesta av oss som en person med stor kunskap om regler.

–Jag gick helt enkelt på reglernas definition av överdriven uppmuntran, där man ger exempel på lek. I det här fallet var det så att hunden fick springa fram och tillbaka (lämnade föraren ett par meter, föraren klappar i händerna varvid hunden vänder, springer förbi ­föraren, nya handklappningar och så vidare). Jag skulle också hellre dela ut ett gult kort på grund av ”negativt” uppträdande, men det är ju fullt tillåtet att uppmuntra hunden (muntligt beröm, klappar) utan att få gult kort. Om systemet med gula och röda kort ska vara kvar så borde det gula kortet åtföljas av någon sorts fast poängavdrag, då skulle det bli avskräckande. En sak som inte framgår av reglerna är möjligheten att direkt ge ett rött kort (precis som i fotboll). Den möjligheten måste finnas, speciellt om det handlar om en förare som är dum mot hunden.

Summa summarum: tre röda kort och tre gula. Och även om det inte var alla domare i Sverige som svarade så tror jag att det var ett bra genomsnitt vad gäller ålder, kön och geografi. Några av dem som svarade nej på frågan ”Har du någonsin delat ut ett rött/gult kort när du dömt lydnad”, gjorde det med eftertryck så att säga, både med versaler och utropstecken.

Har efterlyst eventuell statistik från SBK, men inte fått något svar. Jag återkommer i frågan om det dyker upp något intressant. Hoppas att detta räcker för att avliva myten om att det har blivit hårdare krav på att vara bister när man tävlar lydnad.

Vem skriver reglerna?
Eller rättare sagt: vem är det som hittar på dem? Här hade inte så många koll på hur de själva kunde påverka reglernas utformning, och lämnade helt enkelt ­frågan vagt eller inte alls besvarad. Tur att ingen svarade att det bestämmer den som klagar högst eller skriver ­fyndigaste inläggen på sin blogg.

Reglerna är låsta under en femårsperiod, men under hela den tiden finns möjlighet att komma med förslag till nästa regelrevidering. Varje medlem i SBK kan via sin klubb och sitt distrikt komma med förslag, faktum är att det välkomnas. Men det kan kännas som ett långsiktigt och ganska trögt arbete, och har man precis börjat tävla när en period startar så kanske man inte tänker på att jobba för en regeländring som träder i kraft om fem år. Gudarna vet om man ens kommer att ha hunden kvar vid det laget, man kan ju ha hittat någon annan hobby. Men alla som har ett gediget hundintresse borde verkligen känna till att man visst kan vara med och påverka.

Det blir ju några vändor med remisser hit och dit, men ta hellre del i det arbetet än att muttra hemma framför datorn i er ensamhet, eller på verandan på klubben.

Inte ens de internationella reglerna är ristade i sten. Sverige har just fått igenom ett förslag som gäller mästerskapens genomförande, det kan ni läsa mer om på http://obediencia.cpc.pt/wp-content/uploads/2009/01/reuniao_fci_2008.pdf Stort och varmt tack till alla som tagit sig tid att svara på mina frågor. Jag har all anledning att återkomma till er i framtiden.