lydnadshundar: krÖnika

Har ni varit med om det nå´n gång…?

Iacema´s Elvis Presley har hittat rutan!

Har man bestämt sig för att ta ett lydnadsprovsdiplom i varje klass på vägen upp mot elitsatsningen så vill man gärna hålla fast vid beslutet. Kosta vad det kosta vill. Eller så nöjer man sig med ett förstapris innan man går vidare.

”Våra” Annelie och Pheija erövrade sina tre förstapris i klass I på tre tävlingar, inga dröjsmål i det läget. Men av förklarliga skäl så ska ju nästa klass erbjuda nya svårigheter, konstigt vore det väl annars.

Ekipagets två första tävlingar i tvåan ledde inte till något första pris, beroende på att Pheija inte är någon anhängare av platsliggning i grupp. Som så många andra hundar har hon uppfattningen att momentet, där man ligger på rad med ett gäng andra hundar, inte kräver så mycket koncentration utan kan ge tid till eftertanke och en stunds pillande i naveln. Eller luktande på en doftfläck, verklig eller inbillad, istället för att ha kontroll över hundkroppen.

Har man en hund som går upp från sin plats, för att göra upp med den otroligt hotande eller inbjudande hunden som ligger fyra hundar bort, så har man som förare kanske större motivation att ändra sin hunds beteende, än om hunden bara ser tankspridd ut.

Men betyget är ändå noll, och det kräver att man har 10or på resten av momenten i klass II för att få ett förstapris.

Efter två förstapris i klass II, tävling 3 och 4, med några poängs avdrag på platsliggningen, så gick ekipaget ut på sitt femte prov i klass II. Det var hela 17 hundar med i den aktuella klassen den här dagen på Märsta-Sigtuna BKs tävling i Allhelgonahelgen, ett ganska stort startfält och den omtänksamma tävlingsledaren hade fördelat momentet på tre platsliggningsgrupper. Det känns lite tryggt med mindre grupper i de lägre klasserna.

Tävling i alla sorters väder
I många herrans år har MSBK haft lydnadsprov den här helgen i november och man har upplevt alla sorters väder. Men det vanligaste har nog varit snö, mer eller mindre. Någon i tävlingssektorn som har ordning på statistiken har kopplat förekomsten av snöoväder till min ringa gestalt, varför jag inte längre anlitas att döma den här helgen. Klubben måste ju göra vad den kan för att inte ge negativa intryck på de tävlande.

Men naturligtvis var jag där för att kolla in Annelie och Pheija, dels har jag utlovat att ni ska få följa ekipaget och dels är det alltid roligt att se när de tävlar. Som bonus fick jag se en hel del andra duktiga ekipage, mer om dem strax.

Det snöade inte den här helgen och regnet och blåsten som förpestat vår hundträningstillvaro i några dagar hade upphört. Morgonen grydde med några minusgrader och sedan sken solen hela dagen och himlen var underbart blå. Några hundar tyckte att det var onödigt kallt om magen för att ligga plats i kylan, och Pheija hon låg och spanade på sina medtävlare och vred sin lilla kropp för att kunna se bättre. När matte Annelie kom tillbaka från gömstället reste sig hunden och mötte sin förare, ivrig att delge henne att det minsann varit en intressant stund där i gruppen. I eftertankens kranka blekhet så insåg Annelie att det var hög tid att Pheija fick en uppgift att ta itu med under momentet, nämligen att ha koll på att kroppsdelarna hålls kvar i rätt position under alla minuterna i platsliggningen.

Många är de förare som överlämnat momentets tävlingsmässiga utförande åt högre makter och koncentrerat sig på att hoppas och hålla andan tills momentet är slut. Det sistnämnda tänket framkallar mycket svåra symptom av ej årstidsbunden kräksjuka, och är absolut inget att rekommendera. Jag tror inte att det finns någon som inte förstår vad jag menar.

Annelie upplevde det som ”inte helt lätt” att gå in och köra resten av momenten efter att ha fått noll på platsen. Fast jag tycker att de var jättebra, 9,5 på fritt följ, 7 på apportering och 10 på resterande moment. En liten bitter smak av surt i halsen var nog en nyttig medicin för att få Annelie att lägga mer krut på platsliggning i grupp. I dagsläget vet jag inte om ekipaget kommer att satsa på ett tredje förstapris i klass II eller om de helt enkelt släpper målet att ta LPII och gå vidare. Men jag kan lova att ni kommer att få ta del av den spännande fortsättningen.

Bild Text: Pheija apporterar.

Känd från tv
Sedan jag blev domare, och föralldel även blivit äldre, så har jag en aning svårare att placera ett ansikte i rätt sammanhang. Ibland verkar ett ansikte så himla bekant att man är rädd att man känner igen personen för att han/hon jobbar på Systemet eller på Posten eller på något annat frekvent ställe. Kronofogden, kanske.

Jag såg en kvinna som tävlade i klass II med en jätteduktig labradorhane. Det var ju kallt som jag berättat om tidigare och förståndiga människor hade mössa på huvudet. Något var så himla bekant över hennes ansikte att jag kände att jag borde säga hej.

Väl hemma i stugvärmen, så tömde jag kameran i datorn, vilken tur att man inte behöver vänta en vecka på att få hämta bilderna i fotoaffären. Då såg jag vem det var. Det blonda hårsvallet som doldes i en blå stickad luva den här dagen har man ju sett på tv hur många gånger som helst. Ulrika Ek som är verksamhetschef på hundstallet har vi alla kunnat se på TV4, men att hon är så bra på att träna hund det behöver spridas ut. Det var så trevligt att se samspelet mellan hund och matte, och roligt att få veta, efter lite googlande, att hunden har påbrå från stora tävlingssammanhang.

Kommer ni ihåg reportaget om ”de tre Janssons”(HS 10/07)? Bra, för den här dagen var Annelie och Anette med och tävlade med; pudeln Elvis och westien Jocke. Mamma Eva, som jag också skrev om flyr novembervädret för en varmare tillvaro i Spanien så här års, var inte med, men döttrarna visar att de klarar både kyla och tävlingsnerver. Lilla vita Jocke hade, enligt utsago; ”gått omkring” på platsliggningen och fick en nolla i momentet, men var lysande under resten av tävlingen. Och Elvis ”Kingen”; gick fantastiskt bra, lite ivrig att gå till rutan och en släng av bacillskräck när han skulle plocka upp apportbocken, men för övrigt…ett väldigt engagerat och koncentrerat utförande.

”Det är bara tv!”

Dels är jag hänvisad till min del av Sverige, som för övrigt borde ligga tillräckligt centralt för att erbjuda mängder av kurser, och dels har jag nog haft för kort tid på mig. Nu när mörkret har lagts sig över oss är det inte högsäsong för kurser precis, så jag inväntar våren innan jag tar upp ämnet igen.

Det som intresserar mig mest är vad som lockar hundägare att börja träna, och hur och var de får sin första kontakt med tävlingsträning.

Nog om detta så länge, nu måste jag skriva av mig min upprördhet över ett annat sätt att träna hund. En katalog från ett stort svenskt postorderföretag landade i min brevlåda häromveckan, jag läste den inte meddetsamma, men när jag äntligen öppnade och bläddrade igenom den så upptäckte jag att företaget slagit sig in på lydnadsträning.

Kul att man köpa annat än för små baddräkter, tänkte jag och tog på mig läsglasögonen för att kunna se bättre. Produkten skulle befria hunden från alla möjliga oönskade beteenden och ge ägaren en vovve som lydde alla kommandon.

Det skulle inte dröja mer än några minuter förrän man såg förändringen, om man använde sig av systemet (ja, det stod så!) som är bevisat framgångsrikt.

”Kitet”, eller systemet om hellre vill kalla det för det, innehåller två dvd:er, tre specialkoppel av olika längd och ett specialhalsband, alltihop för bara 499 kronor. Några av er har kanske sett annonsen eller sett på TV-shop att det även där går att köpa den här produkten. Men ni som aldrig har hört talas om vare sig ”The Dogfather” eller ”Perfect dog” – låt er inte luras att det är så här man tränar hund.

Jag kollade på ”guruns” hemsida och letade efter bilder på specialhalsbandet ifråga. Bilderna som finns är inte så tydliga, men har man en gång sett ett stackel så känner man igen det, även om det är klätt med gummi i en käck blå färg.

Man kan köpa andra produkter som till exempel håller hunden hemma i trädgården och inte springer ut på gatan och blir påkörd. Allt med teknikens hjälp. Men jag inbillar mig att Hundsports läsare kan titta på sådana här produkter utan att frestas till inköp, annars hade jag inte skrivit ut vad denna uppfinningsrika man kallar sig, och som förresten påstås vara världsberömd i annonsen.

Jag tycker det är tillräckligt svårt att få kursdeltagare att förstå att Cesar Millan inte pratar hundar utan att det ”bara är tv”. Producenten har ju kilovis med film att redigera och några problem med att klippa ihop några överväldigande filmsnuttar finns nog inte.

Som barn upplevde jag det som en stor tröst, ”att det bara var tv” när jag såg sorgliga filmer där djur och barn dog eller hade det dåligt. Nu undrar jag om man egentligen vill förstå att det som man säljer via media inte är på riktigt. Jag undrar också om det inte är så att man i allmänhet har förlorat känslan för allt levande och riktigt, och gärna tror att det finns genvägar till relationen mellan hund och människa. Men inga genvägar via tekniska attiraljer kan mäta sig med känslan av den wow-upplevelse man får när man första gången ser att hunden förstår ens signaler. Eller hur?

Nordiska mästerskapen i lydnad kommer ni att få läsa om i nummer 1-2 2009, liksom lydnadsproven på Hund2008. Känns lite avlägset att berätta det nu, för mig är det bara i början av november när jag skriver, och för er är det början av december när ni läser.

Det är ju jättelång tid till dess och före det har ni haft en helt underbar julhelg och naturligtvis en helt lugn nyårsafton. Alltså vill jag önska er, mina kära läsare, en otroligt god jul och ett gott nytt år.