lydnadshundar: krÖnika

Folkracet är över – nu är det enbart formel 1 som gäller…

När lydnadstävlingarna introducerades i Sverige blev detta en öppning för alla som ville tävla med sina hundar, men som samtidigt av en eller annan anledning inte platsade i de traditionella bruksgrenarna. Helt plötsligt fanns här en tävlingsgren som faktiskt var öppen för alla raser. Från den allra minsta hundrasen, till den allra största, oberoende av hårlag och genetisk bakgrund.

Lydnadsmomenten skulle (i alla fall teoretiskt sett) kunna utföras lika bra av alla hundraser. Det framgår också klart och tydligt av reglerna att domaren förväntas ta hänsyn till hundens förutsättningar.

En domare torde med andra ord vara väl insatt i dom olika rasernas mentalitet/användningsområde och ta hänsyn till dessa i bedömningen av utförandet av momenten.

Tanken bakom detta resonemang må vara hur klok som helst, men tyvärr fungerar det sällan i praktiken. Domare är inte annat än människor och dömer därefter.

Det säger sig självt att den bästa hunden vinner.

Från att ha varit en trevlig ”alla kan”-sport har tävlingslydnaden blivit ett formel 1 race, bestående av nästan ett endaste bilmärke… nej, vänta lite, hundras ska det givetvis vara.

Felet (om man nu kan tänkas kalla utveckling för ett fel) är kombinationen av reglernas utformning och att det faktiskt finns en hundras som lämpar sig alldeles utomordentligt för uppgiften. Ja, till den milda grad att denna hundras så totalt dominerar lydnadsringen att det knappast finns plats för någonting annat. I alla fall inte om man ska tro kvallistorna till SM i lydnad som övervägande består av border collie.

Även de senaste fem årens SM-vinnare har uteslutande varit border collie. Till och med när man tittar på de tre bäst placerade hundarna är bilden densamma. 2002 och 2004 hamnade visserligen australian shepherd, respektive kelpie på bronsplatserna, men båda raserna har sitt ursprung i just border collien.

Kvallistan 2007
Av de 60 hundar som har lyckats kvala in år 2007, är 24 stycken inte border collie. Åtta av dessa 24 är dock kelpie/australian shepherd, som till stor del delar border colliens genetiska bakgrund och arbetssätt. Räknar man bort även dessa återstår enbart 16 hundar (av 60 möjliga) som är av icke-border-collie-typ. Inte ens schäfern, som en gång ansågs vara rasen framför alla då det gäller att vara anpassningsbar och lättlärd, har lyckats få in fler än tre individer på kvallistan. Och listorna för Hundsports Lydnadshund talar exakt samma språk.

Förutsättning nr 1 för att lyckas inom lydnadssporten är numera, på gott och ont, en border collie. Nu är tanken inte att klanka på en hundras. Border collien är en trevlig hund som givetvis lämpar sig utmärkt. Inte enbart för vallning, utan även för lydnadsarbete.

Det är en ras som, med rätt förare, har förmågan att utföra momenten exakt och utan fördröjning. En ras som är oerhört snabblärd och lättarbetad. Den är oftast mån om att vara föraren till lags och benägen att arbeta i alla lägen. Den är samtidigt duktig på att hålla ögonkontakt med sin förare. Plus att den besitter en snabbhet på lydnadsplanen som är långt utöver det andra raser (oberoende av förarens duktighet) vanligtvis har förmågan att prestera.

Är det reglerna som gjort att just border collien gynnats?
Med tanke på utformningen och utvecklingen av momenten i lydnadsklass elit, och att särskild vikt läggs vid snabbheten att utföra momentet, kan man nog säga att så definitivt är fallet.

Visst kan några enstaka individer av andra raser vara med ända fram till (och inklusive) elitklass, men där någonstans är det tyvärr slut. Den som har ambitioner att lyckas inom lydnadstävlandet kan numera inte längre välja fritt bland alla hundratals raser.

Översta toppen är ohjälpligt reserverad för endast en rastyp. Reglerna för vår elitkass är FCI-anpassad och bestäms av alla FCI-anslutna länder i samarbete. Förändringen mot border collie är med andra ord ingen lokal företeelse i Sverige, utan gäller alla länder som är FCI-anslutna.

Resultatet har blivit en likformad topp där skillnaden mellan ekipagen är hårfin. Och där ekipagen knappt kan skiljas åt annat än genom färg och utformning av förarnas tävlingskläder. Ja, ibland inte ens det.

Tråkigt?
Definitivt tråkigt för åskådarna, och måhända även för dom som försöker sig på att tävla med andra raser. Men kanske tråkigast för lydnadssporten som sådan.

Kanske är det rent av dags att införa kvotering, likt den som tillämpas av vissa politiska partier. Eller dela upp tävlandet i elitklass och SM i två grupper, hundar av border collie-typ och alla andra? För så som läget är nu är folkracet oåterkalleligt över – en gång för alla.