lydnadshundar: krÖnika

Dags att återknyta bekantskapen med Annelie och Pheija

Annelie och Pheija. Foto: Anna Jansson.

NÄR ANNELIE TRÄNAR sin vovve är det belöningar som gäller och Pheija är verkligen motiverad att jobba för att få mattes vante eller en köttbulle. Vanten är nog lite vassare, och vem behöver en vante? Det är ju vår snart, så Annelie offrar den före detta handvärmaren som numera bara liknar en stickad ”sak”.

För att få tillgång till vanten kan Pheija plocka upp och hålla i apportbocken, utan att tugga. Fotgåendet är utmärkt, kanske med vissa stänk av tappad koncentration. Nedläggande och ställande fungerar, liksom inkallningen. Och hoppet är så himla bra, med återhopp som inte ens behövs i klass I.

Platsliggningen utför Pheija med stor koncentration, men det momentet vet ni ju alla att det är beroende av att alla deltagarna vet vad de ska göra. Mer än en hund har fått problem med momentet på grund av att alla inte gett sina hundar de rätta förutsättningarna för att klara av ett så pass svårt moment.

Ofta överlämnar man ansvaret på högre makter att se till att hunden ligger kvar på samma ställe under åtminstone några minuter.

Roligt tillsammans
Fortfarande har de jätteroligt tillsammans och Annelie låter hunden prova och därmed jobba sig fram till den eftertraktade belöningen.

Jag avslutade den förra artikeln med någon sorts framtidsvision om att det som valpen lärt sig kanske inte skulle stanna i minnet. Men Pheija är fortfarande lika positiv och tar fram sina inlärda beteenden när matte ber henne utföra något.

Snart får vi veta hur det fungerar under tävlingsmässiga förhållanden, för när som helst under senvintern eller våren är det dags. Annelie har dock signalerat att hon inte hanterar sina tävlingsnerver helt tillfredsställande, så hon är medveten om att hon har lite att jobba med där.

Men jag vet att hon har bra träningskamrater som kan leva sig in i hur det känns när nerverna kollapsar vid inträdet på appellplanen. Eller rent av när man parkerar vid klubbstugan på tävlingsdagen, kanske till och med flera veckor i förväg.

Ja, ni vet kanske själva ungefär hur det känns att gå omkring med spagettiben och en flugsvärm i huvudet, som gör att man inte kan uppfatta vad som händer runt omkring.

Nu ska jag inte försöka ge min version av framtiden. Jag är övertygad om att när dagen för debuten kommer, då har Annelie nerverna under kontroll. Sedan kan ju vad som helst hända när man tävlar med en ung hund, men Pheija kommer ändå att vara mattes älskling.