lydnadshundar: krÖnika

Dobermann — sprallig och pigg lydnadsras

Under 2006 startade drygt 19.000 ekipage på lydnadsprov runt om i landet. Alla som tävlar har inte samma mål eller förutsättningar. Två duktiga tävlande är Madde Dahlgren från Södertälje och Bettan Bergström från Örebro. De har valt en hundras – dobermann — som kanske inte är förstahandsvalet för den som tänker sig lättåtkomliga framgångar.

Madde Dahlgren

Vad var främsta anledningen till ditt val av ras?
Madde: Utstrålningen hos en snygg, självsäker dobermann har alltid fascinerat mig. Det var min pappas favoritras och det har nog smittat av sig en del.

Jag gillar att rasen är sprallig, självsäker och har en glad attityd till livet. Den är dessutom vänlig, lättlärd och gillar allt med fart, precis som jag. Den är otroligt allround och passar till allt.

Länge trodde jag att det var en för svår hund för mig, de gamla myterna om rasen är svåra att ta död på…

Men för tio år sedan träffade jag på flera riktigt trevliga dobbisar och insåg att detta var min ras. Sen tog det ytterligare nåt år innan min första dobbis anlände. Men hon blev inte gammal, bara ett år då hon omkom tragiskt i en olycka. Men vi hann tävla lydnadsklass I och intresset för tävling och träning var väckt.

I dag brinner jag för rasen och målet med min avel är att fortsätta att förbättra arbetsbarheten hos rasen. För att kunna göra det på bästa sätt tror jag att det är viktigt och en stor fördel att man tränar och tävlar sina egna hundar.
Bettan: Det är en pigg och lekfull ras, som gillar att jobba.

Hur mycket tid lägger du på hundträning?
Madde: Ganska varierande, men i snitt cirka 1,5 timme om dagen. Jag älskar att träna ensam eller i grupp eller bara med någon träningskompis. I dag har jag två hundar som är igång och som jag tränar för tävling, så att inte någon ska hinna tröttna.
Bettan: Det varierar, allt ifrån tio minuter om dagen hemma i köket och heldagar i skogen eller på någon brukshundklubb.

Vad tycker du är viktigast när du tävlar, att slå många konkurrenter och kanske vinna, eller att nå egna uppsatta mål?
Madde: Att nå egna uppsatta mål. Jag har lärt mig att hantera min nervositet och min prestationsångest på tävling, genom att sätta upp egna mål inför varje tävling oavsett placering. Det blir som ett kvitto på om jag ligger rätt i träningen. Jag behöver ofta ha en tävling att sikta mot för att träna strukturerat.

Men visst är det superskoj att vinna och jag är en tävlingsmänniska, det har jag insett genom åren.
Bettan: Att nå egna uppsatta mål.

Stöter du på människor som har åsikter om dobermann, som inte stämmer överens med din egen uppfattning?
Madde: Självklart så lever en del gamla fördomar om rasen kvar. Ofta tycker jag att även hundfolk missförstår dobbisarnas energi.

En dobermann är inte en vallhund, inte heller en retriever och är ofta mer yvig och utåtriktad, speciellt som ung. Rådet som många får är att försöka dämpa hunden med ett tydligare så kallat ledarskap. Det leder ofta till konflikter och oönskade beteenden, där lite överskottsenergi kan få ”pysa” ut. En dobermann älskar att jobba och om den istället får lära sig att kanalisera sin energi på olika typer av uppgifter har man en hund som aldrig tröttnar och man slipper en hel massa utåtriktade icke önskvärda beteenden.
Bettan: Jo visst gör jag det, men tyvärr är det nog något alla hundägare, oavsett ras, råkar ut för.

Vad har du för mål och drömmar?
Madde: Målet är att fortsätta utvecklas och att lära mig mer om hundar och träning. Tävla SM är ett mål, framförallt i bruks. Ett lydnadschampionat är också ett mål.
Att vinna SM är mer en dröm.
Bettan: Mitt mål är att jag och Ziz tävlar elitklass i bruks och lydnad. En dröm är att någon gång få hamna på SM-kvallistan.

Vad är det som sporrar dig att träna och tävla?
Madde: Tävling sporrar träning och vice verca. Jag älskar att träna och fundera och klura på olika problemlösningar. Sedan är det fantastiskt när man får ett bra samspel med sin hund på tävling. Jag älskar också att gå kurs för duktiga instruktörer och ta del av deras syn på saker och ting. Det är alltid inspirerande och utvecklande samt ger nya infallsvinklar i den egna träningen. Sen är det naturligtvis kul att träffa likasinnade att vrida och vända olika problem tillsammans med.
Bettan: Både jag och min hund blir glada av att göra saker tillsammans. Feel good-känslan jag får då momenten ”ramlar på plats” under inlärning är så himla häftig och när det även sitter på tävling – wow… Det är skithäftigt, helt enkelt.

Vad tycker du är största utmaningen med att tävla lydnad?
Madde: Från början var själva momentinlärningen upp till elit den största utmaningen. Nu är det mer långsiktig belöningsträning och hur man får en hund att gå lika bra på tävling som på träning. Vill man som jag gärna tävla ofta, så är det den största utmaningen. Mina hundar är dessutom väldigt olika och reagerar olika på utebliven belöning på tävling. En blir långsam och tveksam och en går upp i frustration och stress.

Det tog lång tid för mig att verkligen börja planera och jobba med den biten långsiktigt. Där har jag mycket att tacka Kenth och Niina Svartberg för. De fick sista pusselbiten att falla på plats.
Bettan: Precisionen i momenten och att det finns så mycket detaljer att jobba med.

Från tacksam tävlande till gnällspik

Häromdagen tjuvlyssnade på en diskussion om elitlydnadstävlingar mellan två personer. Inte särskilt artigt, men mina öron växte snabbt till parobolstorlek och tog lätt in hela samtalet.

DEN SOM TOG upp ämnet var fullt och fast övertygad om att det arrangerades färre lydnadsprov i elitklass nuförtiden och att det berodde på att ingen tävlingsledare med förståndet i behåll ville utsätta sig för de petiga och kritiska tävlande som tydligen alltid uppenbarar sig. Nu är det inte ens så att det arrangeras färre prov, i alla fall inte enligt statistiken.

Men jag undrar vad den här åsikten kan ha för upprinnelse. När förvandlas man från tacksam tävlande till gnällspik?

Är det när man har tränat sin hund för att den ska kunna klara ett elitprov, med alla svårigheter som det innebär, och gärna vill bli prövad under rättvisa förhållanden? Eller är det när man blir granskad av någon som inte är mottaglig för kritik.

Vi har nog alla någon gång hört resonemanget:
”Det är ju en elithund, den ska väl klara allt?”

I klass I och II är det ofta oerfarna tävlande som inte gärna klagar på upplägget eller ens vågar fråga domaren om vad det betyder när det står till exempel: op. ss, slarv, dk och så vidare i protokollet. Eller när det står att hunden ”sågar” under fotgåendet, den hunden skulle jag vilja ha nu när veden ska in.

De som fortsätter att tävla efter klass II kommer förmodligen att bli mer kritiska när de utsätts för tävlingsförhållanden som inte är regelmässiga. Tränar man sin hund för att kunna prestera på tävling så är det oerhört viktigt att resultatet inte påverkas av missar i planeringen.

Kanske borde man som arrangör bita ihop och istället ta åt sig av kritiken för att i framtiden kunna arrangera bra lydnadsprov.

Jag tror att man avfärdas som missnöjd gnällspik alldeles för lätt om man kommer med åsikter. För att illustrera detta så kan jag berätta hur många episoder som helst där jag själv varit inblandad — som tävlande, som tävlingsledare och som domare. Även som publik har jag sett en hel del, men då är man ju inte särskilt inblandad…

Man kan även utsättas för osportsliga medtävlare, som till exempel ”vet” att deras hund inte kan ligga kvar på platsliggningen men tävlar ändå.

Och för egen del så kan jag meddela att jag inte ser ut som om jag vunnit på lotto när jag utgjuter mitt missnöje. Jag kan troligtvis inte förställa mig tillräckligt mycket så att jag ser glad ut, när jag påpekar att tävlingsledaren irrade runt på planen som en yr höna under momentet apporteringsdirigering. Det är lite för mycket begärt, även om det är en elithund, att prövas under förhållanden som inte är regelmässiga och inte ens påminner om momentet som vi tränat.

Det går ju alltid att konsultera erfarna tävlande på klubben inför en tävling, och för tävlingsledarnas skull så bör varje klubb lägga ner mycket tid på information och träning.

Slutligen en uppmaning till alla som tävlar — utbilda er till tävlingsledare, ställ upp som skrivare åt domaren och, sist men inte minst, delta i arbetet inför varje regelrevidering.
Nu vet ni vad jag tycker, vad tycker ni?

Lydnadstävlingen på Lilla Stockholm Bra prestationer trots dåliga förhållanden

Eländigt, sa domaren Ragnar Moberg, när de fyra deltagande ekipagen genomfört sina program. Och då avsåg han inte tävlingsprestationerna. Ekipagen tävlade under milt sagt dåliga förhållanden och gjorde mycket bra ifrån sig trots störningar och halt underlag.

LYDNADSRINGEN VAR PLACERAD mitt i A-hallen på Älvsjömässan, vilket var ett utmärkt val om man tänker på att den senare under dagen skulle utnyttjas som finalring. Men som lydnadsplan fungerar det inte utan matta på det hala underlag som betonggolv innebär och med störande utställningsringar runt omkring.

Vill man ha många deltagare måste man förbereda provet så att hundarna kan prestera bra. I det här fallet är det omöjligt med halkrisken både för förare, och hundar. De rutinerade hundarna väljer att slå ner på tempot och de mer ovana vovvarna gör nya mindre trevliga erfarenheter.

Arrangören menar att det är för dyrt med matta, men det är ju faktiskt så att i källaren till en viss fastighet i Rinkeby ligger många meter grönt tyg som det inte borde vara svårt att få tillgång till.

Sedan tillkommer ju förstås kostnad för dubbelhäftande tejp och sveda och värk i form av skurgumsknän vid utläggningen. Men visst är det värt det när den extra ansträngningen kan bidra till att vi kan få se Sveriges bästa lydnadshundar göra upp om CACIOBet.

Till årets tävling var det endast sex hundar anmälda, varav fyra kom till start. Vid ringside satt landslagsledningen med förhoppningen att få se nya stjärnor tändas. Nu var ju förhållandena inte ultimata, med rullande metallapport, skrällande högtalare med mera, men jag tror ändå att både Catharina och Sylvia uppskattade insatserna från de tävlande.

Som ni ser i resultatlistan så vann Carola Machl och Jetta, som har som tradition att vika påskhelgen åt Lilla Stockholm. Tvåa kom nyblivna mamman Eva Glimmerdahl och Rocco, som presterade mycket bra trots ovanan att tävla inomhus.

Tapprast var nog ändå Tage Hjelm, som trots smärtor i ryggen behöll humöret och tillsammans med sin Kajsa kom på tredje plats.

Mårten Hahnes Freja blev förvirrad under platsliggningen, av ett barn som passerade förbi ringen, och bestämde sig slutligen för att gå och leta rätt på husse. Var han nu hade tagit vägen.