lydnadshundar: EM i lydnad, Kroatien 2007

Bildsvep från EM i lydnad

I förra numret av Hundsport (7-8 2007) skrev vi om lydnads-Em i Kroatien den 8-10 juni. Tyvärr hade vi ingen möjlighet att få fram bilder i tid till tryckstart. Här presenterar vi därför några bilder i efterhand.

Svenska landslaget gör tummen upp. Landslagsledarna Catharina Detlefsen bär skylten och Sylvia Axell fanan.

Päivi Lamminen och Cabaroo Flaming Flamenco, Europamästare. Christa Enqvist och Tending Vigor, Elsa Niemi och Tending Bluey i finska landslaget.

Annelise Ytreberg med Tigern, Kjellaug Selsaus med Loppa, Öystein Ödegaard med Leo i norska landslaget.

Färre lydnadsprov

Årets lydnadshund är en stor utmaning. Inte bara för de som tävlar, utan även för undertecknad som jagar efter resultat. Tävlingarna på SKKs utställningar blir bara färre. Sedan Västeråstävlingen i april är det bara Gotland som har haft lydnadsprov. I övrigt har man ställt in på grund av för få anmälningar.
Vissa utställningsarrangörer utlyser inte något lydnadsprov, förmodligen för att de inte har vare sig utrymme eller funktionärer. Vi kan iallafall hoppas att det är anledningen, för naturligtvis är de lika intresserade av lydnad som vi andra…

Prisutdelning i Västerås lördagen den 21 juli.

Jag har ännu inte fått några resultat från Gotland, men eftersom jag blivit lovad det så väntar jag lugnt vid min brevlåda.

Västerås ligger närmare min hemort, så dit åkte jag den 21 juli för att själv övervaka proven och få med mig resultat hem. Tävlingarna pågick under söndagen den 22 juli också, så jag bad Carola Machl att hon skulle skicka resultaten till mig. Tack snälla Carola för hjälpen.Carola och Jetta tog för övrigt sitt 60:e förstapris i elitlydnad under lördagen tävling.

Störning från skyn
Lördagen hade samlat ett startfält med tio deltagare. Det var några färre på söndagen, då sju ekipage kom till start. Dömde på lördagen gjorde Kent Eriksson och på söndagen var det Göran Hawée som hade fått uppdraget att granska ekipagen. Tävlingsledare båda dagarna var Jussi Grev.

Solen stekte från en blå himmel, där de enda molnen var fallskärmshoppare som sakta dalade neråt. Heidi Billkvams Bolibompa tyckte att det var skumt med små gubbar i luften under platsliggningen och kunde inte förmå sig till att ligga kvar. Men det var inget som hon tänkte på när det var dags att åter träda in på planen och göra resten av momenten.

När ekipaget tävlade på EM i Kroatien tidigare i år fastnade metallapporten i Heidis byxben. Bolibompa trodde att matte hade tagit den och släppte greppet varpå apporten trillade i golvet. Därför är Heidi numera väldigt noga med klädseln när hon tävlar, inget onödigt tyg på benen som kan gillra en fälla för metallapporten.

Heidi Billkvam och Bolibompa.

Annorlunda kastteknik
Jag fick en pratstund med Lena Andersson som tävlade med sin nya hund Kronvallarens Frisco och som planerar att kvala två hundar till SM.

Lena som också var med i landslaget i Kroatien hade vid det här laget hämtat sig efter den långa resan. Under SM, som de deltog i på hemvägen, var Lena ordentligt trött medan hennes hund Lotus inte varit särskild berörd.

Jag frågade om bedömningen under EM kontra den svenska SM-bedömningen. Lena svarade diplomatiskt att visst var den hård i Zagreb, men hon hade ingen kritik att framföra vare sig mot den eller den svenska domarinsatsen.

Så kan jag inte låta bli att kommentera Lenas sätt att kasta apportbocken. Det är egentligen mot naturlagarna att kasta som hon gör. Men Lena påpekar att eftersom hon är vänsterhänt har hon inget val, om hon inte vill knocka hunden.

Lydnadsfolk läser lydnadskrönikan
Det känns verkligen roligt och enormt uppmuntrande när folk kommer och säger att de har behållning av det jag skriver och att de skulle tycka att det vore roligt att läsa om just deras tävling. Som till exempel Nynäshamns BK som arrangerade Skärgårdscupen för första gången i år.

Det ges möjlighet att tävla två dagar i rad och vinnarna i de olika klasserna möts i en daglig cupfinal. Lördagens vinnare möter sen söndagens vinnare och det koras en Skärgårdscupsegrare genom att ekipagen tävlar i momenten linförighet eller fritt följ (beroende på klass), inkallning och hopp. Inga koefficienter på momenten, utan betygen räknas rätt av och bästa medel vinner.

Lena Andersson, med vänsterhänt och något "avig" kastteknik, tävlar med sin nya hund Kronvallarens Frisco.

Cupen innefattar även en lagtävling, fyra ekipage i minst tre olika klasser. De tre bästa resultaten räknas och bästa medelbetyg vinner.
Tävlingen gick alltså över två dagar med hela 200 startande i samtliga klasser. Vädret som är så viktigt och intressant för oss nordbor var uruselt – regn, regn och på det ännu mera regn… Bäst av alla deltagarna var Tage Hjelm och Fia-Friends Kajsa-Kavat.

Tack, Carin Berggren i Nynäshamns BK för informationen. Jag har även blivit lovad en rapport från Finlands lydnadsmästerskap. Något att se framemot.

Onödig information?

Jag har samlat på mig lite ”statistik” från årets Lydnads-SM i Skåne. Jag skriver statistik inom citationstecken därför att det är såklart ingen riktig statistik som man kan behandla och använda i olika syften.
Bara ett tillfälle för mig att kolla om jag kan räkna (och det kan jag knappt) och för att se om jag vet något om Sveriges geografi.
Den sistnämnda verkar ha förändrats sedan jag gick i skolan. Kanhända var jag lite frånvarande ibland.

Men, så vitt jag kan utläsa av resultatlistan från kvalet, så bor alla deltagare utom fyra söder om Gävle. En bor i Valbo. Men det är ju nästan i Gävle, i alla fall strax sydväst om.

Först tänkte jag dra gränsen i höjd med Bålsta som är landets centrum, i alla fall för mig, och då hade vi fått några fler ”norrlänningar” på SM-listan, men ändå inte så många. Av 61 tävlande bor alltså 57 söder om Dalälven, så nu vet ni det.

Tjejer och tikar toppar
Av de norrländska hundarna är två border collie, en kelpie och en är blandras. Av förarna är endast en man. Apropå män, så är endast 14 personer i startfältet maskulinum.

Det är ont om karlar i toppen alltså. Även bland fyrbeningarna så är tjejerna fler. Fast den uppgiften är inte helt pålitlig för jag har utgått från hundarnas officiella namn, och det är inte alltid de ger en säker ledtråd. I vilket fall så ser det ut som om färre än hälften är hanar.

Så var det ju det där med rastillhörighet som är ett intressant diskussionsämne. Av 61 startande är 38 border collie. Fast av dessa är det två som inte kan visa papper på att de är det, border collie alltså. Så de halkar in under rubriken blandrashundar där vi således kan räkna till fem individer.

Jakthundar finns det sex stycken och de går uteslutande på fågeljakt. Kanske är även ”softy” en jakthund, men enligt FCI så är det rätt och slätt en terrier. Och en pudel är, enligt samma källa, en sällskapshund. Resten av hundarna är av vallhundstyp. Utom hovawarten som är en moloss, även om just den här hoffen smyger omkring som en bc i resultatlistan.

Så för de som är inställda på att majoriteten av hundarna är border collie kan jag berätta att 36 av 61 hundar är bordercollie.

Här tänkte jag briljera med att presentera hur många procent som var bc i startfältet, men det gör jag inte. Dels för att jag inte hängde med riktigt på matten i skolan – och förresten så kan ni göra nånting själv.

På den tiden…
Häromdagen fick jag en påminnelse om hur det var förr, ni vet då när allting var ”mycket bättre”. En vän till mig pratade om att förr, då fick man ”rycka upp” hundarna inför platsliggningen. Visst var det så.

Och förr i världen var så sent som i början av nittiotalet, även om det vid det laget hade börjat bli allt ovanligare att tävlingsledaren körde lite grupplydnad inför platsliggningen.

Varje tävlingsledare av rang ställde upp gruppen på en rak linje och kommenderade framåt marsch, några halter och helt om och därefter tillbaka på linjen.

Under marschen var det inte bara tillåtet att rycka i kopplet, man förväntades ta tillfället i akt och tala om för vovven att nu j-lar var det allvar. När den här företeelsen upphörde vet jag inte och många av dagens tävlande har förmodligen aldrig hört talas om att man gjorde på detta vis.

Lägga eller ”kasta”
Något som inte har upphört är att några människor kommer till korta i sin relation med sin hund och väljer olika fysiska metoder för att få hunden att förstå vem som bestämmer.

Allra mest påtagligt blir det när man står och tittar på Sveriges bästa hundar i SM-final och det bland publiken finns människor som väljer att lyfta upp och därefter kasta sin hund i backen när den inte beter sig enligt ägarens önskemål.

Detta kröner man med kommentaren att ”det är lika bra att ta i ordentligt med en gång så behöver man inte göra om det så ofta”.

Behandlar man sin hund så kommer man alltid befinna sig utanför avspärrningarna till lydnadsplanen. Och risken att någon med kamera ser vad som försiggår är väldigt stor.