Svårt att engagera länsklubbsmedlemmarna…

NÄR DETTA LÄSES ska samtliga länsklubbars årsmöten vara avklarade. Nya ledamöter har tillträtt på avgåendes poster och fjolårets verksamhet har lagts till handlingarna. Men vad mer då?

Årsmötena är klubbarnas högsta beslutande organ. Medlemmarnas möjlighet att påverka verksamhet och väg. Trots det är propositionerna i regel få och motionerna ännu färre. Medlemmarna sviker mötet och valberedningen sliter ont för att fylla sin lista.

Hur skall detta tolkas? Är det en verksamhet i kris eller ett friskhetstecken?

Hundsport har talat med några av de klubbar som i skrivande stund har sina möten avklarade.

Hälsan tiger still

–Jag tror att hälsan tiger still, säger Jahn Stääv ordförande i Södermanlands KK sedan många år.

Ungefär en procent av klubbens cirka 3.500 medlemmar deltog på årsmötet den 6 mars vilket var ungefär lika många som det brukar vara, enligt Jahn.

Hälften av de deltagande var gamla trotjänare, medlemmar som deltar varje på varje årsmöte, oavsett hur aktiva de är resten av verksamhetsåret. Övriga deltagare var av den mer ”otrogna” sorten. Medlemmar som för närvarande på något vis är aktiva i klubben.

–En gång hundälskare alltid hundälskare, men graden av intresse och engagemang går i cykler. Under vissa perioder av sitt liv har man mer tid att fördjupa sig. Andra tider får det gå på sparlåga, säger Jahn.

Inte lika nöjd

Fem dagar tidigare hade Uppsala läns Kennelklubb sitt årsmöte och även där hade man 35 namn i röstlängden. Avgående ordförande Catharina Wenngren var emellertid inte lika nöjd med uppslutningen som Jahn.

–Vi har ungefär 4.000 medlemmar och inga lokalklubbar då vi geografiskt är ett ganska litet län. Majoriteten av medlemmarna bor således i Uppsala eller i stadens närhet, säger hon.

Hon berättar att man under årens lopp har testat alla tänkbara medel för att locka medlemmarna till mötet utan att lyckas nämnvärt. Man har bjudit in intressanta föreläsare och något år kombinerades årsmötet med korandet av Upplandsmästaren. Men det tyckte deltagarna blev alldeles för stressigt.

Man har även diskuterat att helt enkelt locka med god mat och samkväm, men då krävs förhandsanmälan vilket ansågs rimma illa med tanken att årsmötet skall vara lättillgängligt för alla medlemmar.

Championatdiplom funkar bäst

Det som hittills fungerat bäst är att man under årsmötet delar ut championatdiplom till de medlemmar vars hundar erövrat championat under året. Dessa brukar komma till mötet. Och så trotjänarna förstås.

–Problemet för länsklubbarna är väl att verksamheten är lite allmängiltig och svår att engagera sig i om man inte råkar ha ett brinnande intresse för föreningsarbete. I rasklubbarna är det enklare. De allra flesta är ju intresserade av allt som har med den egna rasen att göra. Min erfarenhet är att där är det i regel bättre uppslutning till årsmötena, säger Catharina.

Men hon är ändå nöjd med hur klubben har fungerat och utvecklats under hennes 17 år i styrelsen. Utställningen i Österbybruk är ett guldkorn och tack vare närheten till SLU har man kunnat erbjuda medlemmarna många intressanta föreläsningar.

Hon är även stolt över klubbens utbildningskommitté som nyligen har dragit igång ett stort projekt riktat till ungdomar i länet.

–Om jag får önska något skulle det vara mer aktiva medlemmar. Det är svårt att skapa något vettigt när man inte vet vad folk vill ha, avslutar Catharina.

Veterinär som dragplåster

Därmed gör vi ett rejält lappkast bakåt i kalendern. Först ut bland alla länsklubbar att ha årsmöte i år var Norra Norrbottens Kennelklubb, den 11 februari.

Klubben tävlar med gotlänningarna om titeln ”Minst i Sverige” då den i runda slängar har 1.000 medlemmar. Geografisk är den däremot störst. Klubben har visserligen huvudverksamheten och kansliet i Gällivare, mitt i länet. Men det betyder ändå att många får resa uppemot 25 mil för att exempelvis bevista årsmötet.

I år hade klubben bjudit in en nyligen inflyttad veterinär att föreläsa som draghjälp. Det hade önskvärd effekt. Närmare 40 medlemmar deltog på årsmötet. Utan dragplåster brukar det bli omkring 25.

Lena Helin är sedan tre år tillbaka ordförande i NNKK. Hon är inflyttad sörlänning och älskar sin klubb:

–Folk häruppe är fantastiska. Vissa kan åka 25 mil för att delta i en valpkurs.

Hon berättar att klubben under senare tid har dragit igång verksamhet även på andra orter i länet. Bland annat uppfödarutbildning i Jokkmokk och juniorhandling i Pajala. I april planerar klubben sin första utställning i Kiruna, en inofficiell för valpar.

Positiv utveckling

–Utvecklingen för klubben är väldigt positiv. Sedan två år tillbaka skickar vi ut ett medlemsblad två gånger per år och det har mottagits väldigt väl. Folk känner sig delaktiga och då vill de engagera sig, säger Lena.

Hon tror att det är viktigt att se möjligheter istället för hinder. Och att det är inspirerande att ibland tvingas klura ut okonventionella lösningar för att få verksamheten att fungera.

–Vi har inte råd att vara fyrkantiga eller kräsna, vi är för få. Som bonus ger det en stark gemenskap, säger hon.

Men får hon önska sig något står ändå fler aktiva medlemmar högt på listan. Som det är nu tvingas klubben anlita och betala andra föreningar för att klara av evenemang som exempelvis Gällivareutställningen.

Om NNKKs egna medlemmar istället skötte parkering, sålde kataloger, fika och så vidare skulle klubben till och med tjäna pengar. Och pengar behövs verkligen i en liten klubb som NNKK. Det är därför som mera pengar toppar Lenas önskelista.