En bra tävling i detta vällovliga syfte är Derbyt på Åkerskanal. En tävling där man har kämpat om att vinna evig ära och ryktbarhet i över 50 år. Nu blev väl årets upplaga långt ifrån någon av de bästa tillställningarna genom åren.
Därmed inte sagt att årets främsta greyhound är någon form av bottennapp. Tvärtom!
Men man måste se till den verkliga bilden. Helheten. Och till den hör att årets upplaga bara samlade 15 hundar.
Storfavorit vann Derbyt
Nå hur var då de här 15 hundarna som kom till start i Derbyt? Bra. Man får ha i åtanke att sedan totospelet på greyhounds lades ner 2005 så har antalet födda kapphundar minskat drastiskt och kvaliteten blir därefter.
Därför var det inte förvånande att de fyra mest betrodda var kullsyskon, efter australiske Hallucinate och undan Christina Glimskogs Air Song. En tik som var duktig på tävlingsbanan, men som kommer att gå till historien främst som mamma.
De främsta ur den här framgångskullen är No More Legend, Jack, Curry Kanon och tiken O’Såfina. De fyra har vunnit nästan hälften av de lopp som de har startat i, vilket får sägas vara speciellt. Speciellt är också att kullen kommer ur en frusen spermaparning. Något som i det här fallet blev en fullträff.
Och det var inte tal om att någon annan än en av de här fyra skulle vinna årets Derby. Nu blev Curry Kanon sent struken på grund av skada, men de tre som var kvar i loppet var också kvar som favoriter.
Störst förtroende hade No More Legend som tidigare under året har vunnit prestigeloppet Svenskt avelslopp i Alingsås. No More Legend var aldrig riktigt hotad under de tre lopp som fordrades för att vinna derbytiteln. Det är en hund som pålitligt gör sitt jobb och går bra från alla positioner.
No More Legend gav sin ägare Lars Wicander hans andra derbyseger. The Rebel King vann för Lars, delägd med brodern Mats, samma titel redan i mitten av 1970-talet i ett lopp som många minns som kantat av en del incidenter. Men en seger är en seger.
Om man nu ska jämföra dagens finalfält med de som deltog när The Rebel King vann så anser jag att två, kanske tre hade platsat i årets fält. Detta trots alla år som har gått och trots banunderlag, träningsmetoder och mycket av det ”hokus pokus” som en del i dag sätter tilltro till.
Tvåa efter No More Legend var kullsyster O’Såfina, som är en duktig tik som står distans bra. Lite mer överraskande var Playa Marina kom trea, också hon en tik.
SM-veckan i Borås
Derbyt är som nämnts en stor tävling inom svensk hundkapp men får ofta stå efter Svenska mästerskapet som sportens årliga toppevenemang. SM är en tävling som varje år skiftar bana medan Derbyt alltid går på Åkerskanal, som har tagit över sedan Skarpnäcksbanan lades ner. I år var det Sjuhäradsbygdens Hundkappsällskap som arrangerade SM på Borås Greyhound Park.
Om Derbyt på Åkerskanal hade svårt att få till det med hundar under sin tävlingsvecka så var tvärtom för SM veckan i Borås. Där kunde man köra tre tävlingsdagar med gott om hundar. Vilket torde bevisa vilket värde hundägarna sätter på att vara med och tävla vid just detta tillfälle.
En annan värdemätare på SMs betydelse var det stora antal som campade kring banan. Vilket visar att det inte bara är själva tävlandet som räknas utan även den sociala samvaron när man sammanstrålar från olika delar av landet.
Nu kan man inte jämföra denna samvaro med forna tiders, då en del tävlingar som bland annat veckan på Cimbria hundkapp utanför Simrishamn och sommarveckan i Sundsvall, som drog till sig i stort sett alla glada sommarfirare som var intresserade av hundkapp.
SM är lite av examen för svensk hundkapp. Det är här de bästa möts för att kora vinnare i fyra klasser för greyhounds, medeldistans i öppenklass och för tikar, sprint och veteraner samt två klasser för whippetar. Även salukis deltog.
Men trots flera klasser är det den öppna klassen över medeldistans (550 meter) som är SM-veckans huvudnummer. En tävling där hanhundar brukar dominera. Stor favorit var Lars Wicanders derbyvinnare No More Legend. En hund som kom till start med en mängd ettor i resultatraden. Han inledde också SM med två vinster.
Var egentligen bara hotad en gång i kvalomgången av kullbrodern, Yvonne Pettersens, Curry Kanon. Men andraplatser har tyvärr blivit en ful ovana för duktige Curry Kanon. Curry Kanon var för övrigt den enda hund som fram till finalen tidsmässigt hotade No More Legend.
Men tider är en sak, det direkta löpningsförloppen en helt annan. Något storfavoriten till SM-titeln, No More Legend, fick erfara. Han var inte lyckligt lottad i startbox fem och när han sedan inte var lika rapp ut som vanligt kunde Midas från box tre lyfta ut honom i första kurvan. Här förvaltade Jack från box ett sin chans och gick loss runt den första svängen och vann komfortabelt före Curry Kanon, som blev tvåa.
Trea blev rätt överraskande Bromstick Zazu från arrangörsklubben. Jack är ägd av Bosse och sonen Peter Norevik. Familjen vann också SM 2003, då tiktiteln med Navarra.
Gott om hundar
Det var inte bara gott om hundar som ville vara med i öppenklassen, utan även i de övriga loppen under denna SM-vecka på Borås Greyhound Park. Så var fallet i tävlingen för tikar.
Här var Jack, Curry Kanon och No More Legends kullsyster O’Såfina storfavorit. Och hon gjorde inga misstag. Var övertygande i de tre lopp som fordrades för att vinna sin titel och vann säkert för ägaren, familjen Petterson från Stockholm, före Moonami och Palya Marina.
Sprint-SM är alltid intressant. Det är alltid roligt med greyhounds som kan ”flytta” sig snabbt. Här vann också en favorit. Camilla Johanssons Elf gjorde inga misstag och Elf tog sin 14e seger på 24 starter. Kul för Camilla, då pappa till Elf är hennes Kerberos Pearl som också har vunnit sprint-SM, men som på grund av skada fick ge upp en lovande karriär alldeles för tidigt.
Elf var också tvåa i avelsloppet. Tvåa efter Elf i sprintloppet var Pennys Trix före Crimdon Cobsa.
Veteranernas uppgörelse i SM är alltid imponerande. Att se att vi i Sverige, till skillnad från internationell hundkapp, kan mönstra hundar i gott skick i relativt hög ålder.
Till start kom sex pigga hundar som tillsammans räknade till över 30 år. Moss var favorit i veteranfinalen och han vann säkert före Cherokee och Bay Anchovy. De sex hundar som deltog i veteranfinalen hade tillsamman gjort 239 tävlingslopp. Imponerande!
Whippet var som vanligt med i SM veckan. Nu uppdelade i en öppenklass och en klass för tikar.
Standarden på whippet som tävlar på rundbana är i dag bra. Den öppna klassen vanns av unghunden DJ Vargtass före CA-Glavio. I tikklassen vann Hembra.
Europaderbyt och Masters
I och med att SM-veckan, Avelsloppet och Derbyt är de främsta tävlingarna inom sporten för året avklarade. Av pressläggningsskäl kan jag bara kort summera resten av säsongen, även om hösten också innehåller en del prestigelopp.
Man tävlade bland annat om Europaderbyt, som i år gick av stapeln i Finland. Det blev hemmaseger med No More Legend som tvåa.
En tävling som går på Åkers sista veckan i september är Masters. Ett inbjudninglopp där de bästa hundarna tävlar om bra prispengar. Vi tog oss en titt på detta lopp som kanske mönstrade det bästa startfältet för året. Här vann SM-vinnaren Jack en hårsmån före broder No More Legend. Jack överraskade alla med att komma bakifrån och vinna.
Den finske vinnaren av Europaderbyt, Notos, var chanslös som fyra trots ett bra lopp. Trea var Bromstick Zazu som har gjort en bra säsong.
Årets kapphundar
Trots att inte hela hundkappsäsongen är avklarad när detta skrivs törs jag nominera No More Legend som årets hund. I kraft av många segrar. Med kullbroder Jack tätt bakom. O’Såfina blir årets tik och årets kull är tveklöst Christina Glimskogs undan hennes tik Air Song och efter Hallucinate.
När det gäller rookies måste jag nämna Gustav Nyströms Risto. Gustav har haft många hundar under åren men Risto kan bli den bästa. Risto vann i fullt startfält på Åkers på tiden 31,90 sekunder (550 meter). Den bästa tiden på banan på många år. Jag såg Risto på Åkers i ett lopp över 320 meter, som inte är hans bästa distans, men han vann övertygande. Må han bara få vara hel och frisk.
Det är svårt att bedöma klassen på de greyhounds som tävlar i dag jämfört med tidigare år. Speciellt svårt är det när antalet födda kullar minskar år från år. Då är det lätt att en lyckad avelskombination dominerar lite extra.
Bondi Babe lämnade en kull för några år sedan som verkligen rumsterade runt i prislistorna och i år var det Air Songs kull som mer eller mindre sopade rent. Men att det har varit ett mindre antal hundar som har tävlat de senaste åren förringar naturligtvis inte deras prestationer.
Det är svårt att jämför hundar i nutid med hundar från tidigare år. Eller rättare sagt – det går nästan inte att jämföra. Hur bevisa det? Men för Åkerskanal del kan man konstatera att banrekorden har stått sig länge (Marungi Storm 320 meter från 2001 och Cinnamon 550 meter 2002). Det går inte bara att säga att längden på dessa rekord härrör sig till banunderlaget. Men man kan inte säga att det var bättre förr, bara förr.
På sätt och vis är det bra att det inte föds upp så många kapphundar just nu. Det måste finnas köpare. Så enkelt är det. Att man sedan lyckas bra med det material som man använder är ett plus för uppfödarna. |
