VAD SOM STÅR helt klart är att greyhounden för cirka 2.500 år sedan snabbt konkurrerade ut salukin i de tävlingsformer som man då praktiserade.
Men visst kan salukin jaga vilt (eller fejkat vilt) än i våra dagar. Det har visat sig inte minst på våra hundkappbanor där allt fler exemplar faktiskt tävlar på riktigt duktigt på racingbanor som annars huvudsakligen används av specialavlade greyhounds.
Fördubbling i hundkapp
Huvudbanan för hundkapplöpning i Sverige måste Åkers Kanal Greyhound Park anses vara. Där kunde man i fjol konstatera en fördubbling av startande salukis och i år räknar man med ett ännu högre antal hundar. Men som tidigare kommer det även i år att vara whippet som är det största komplementet till greyhounds. Men så har det varit i många, många år och salukis och afghaner har närmast betraktats som kuriosa i dessa sammanhang.
Det har främst varit på hundkappbanorna utanför de tre stora banorna i Åkersberga, Borås och Landskrona som salukis dykt upp i racingsammanhang. Men i fjol blev det alltså ändring på det. Och det kan vara värt att nämna att SM-tävlingarna för salukis på rundbana 2009 arrangerades i samband med de stora SM-tävlingarna för greyhounds och whippet i Landskrona. Det är stort för den grupp av salukifolk som är intresserade av racing. För den här tävlingsveckan i slutet av juli är den största händelsen i hundkapp-Sverige och drar årligen till sig entusiaster från hela landet.
Men salukin har varit med i rundbanetävlingar i många år. Intresset har dock gått upp och ner genom åren och det är främst nu som man riktigt rotat sig. Mycket beror på att unga, nya salukiägare visat intresse. Som nämnts, i år räknar man med ett rekorddeltagande vid racingbanorna. Och även i år har man korat sin SM-vinnare i samband med de stora SM-tävlingarna som gick av stapeln på Västerås Hundkappbana i slutet av juli (se fotnot).
Hoppas slippa delad ras
Nu får man bara hoppas att inte samma delning sker av tävlingshundar kontra utställningshundar, vilket blev fallet när det gäller greyhounds i början av 1960-talet.
Som kuriosa när det gäller tävlingsgreyhounds kan nämnas att man faktiskt ställde ut några stycken på Stora Stockholm i december. Flower Power fick rött band och gick vidare som etta och Why Maw Hepp fick också rött band och gick till finalrundan. Båda hundarna är dokumenterat duktiga kapplöpningshundar.
Men de som i dag tävlar med sina salukis på rundbana oroar sig för framtiden på utställningsarenan. Man tycker att man får allt svårare att hävda sig, men då måste man notera att av de cirka 900 salukis som finns i landet tävlar bara ett 50-tal på rundbana.
Ren skönhetsupplevelse
För något år sedan stod jag uppe i domartornet på Åkers Kanal och tittade på träning. Då körde man några salukis och det var en ren skönhetsupplevelse att se den graciösa och smidiga salukin ta sig runt banan. Visst, det går långsammare för salukin än för greyhounden, men rent skönhetsmässigt är salukin överlägsen i sitt rörelsemönster.
Rent tävlingsmässigt är dagens saluki också mer stabil. Utövarna tränar mer och kan mer om sporten. Det innebär att de hundar som tävlar verkligen vet vad det handlar om. Numera är det sällan som en hund vänder eller slutar jaga. Hundarna har också blivit mer jämbördiga vilket inte bara gör sporten mer spännande för publiken utan också för utövarna.
Fler salukis i lure-coursing
Det man kallar lure-coursing har varit populärt i vinthundskretsar i flera år. Och det är fler salukis som tävlar i den tävlingsformen än i racing. Men lure-coursing och hundkapp har mycket lite gemensamt och lure-coursing och riktig coursing har absolut ingenting gemensamt.
Att tro att man kan ta en hund, av vilken typ det vara må, som är duktig på lure-coursing och stoppa in den i en startbox på en kapplöpningsbana och vänta sig stora framgångar kommer bara att leda till besvikna hundägare. De två sporterna har helt olika förutsättningar. Däremot inte sagt att man inte kan tävla i båda disciplinerna. Och lure-coursing kan på sikt vara en inkörsport för att prova på hundkapp på rundbana, vilken är den ultimata testen för att se om en vinthund kan galoppera på riktigt.
Vilken typ av sport man än väljer så är det viktigaste för en vinthund att få göra det man älskar mest. Nämligen att springa.
Sporten behöver alla raser
Den mest avgörande anledningen till att det numera inte bara finns greyhounds på våra kapplöpningsbanor är att sportens totoavtal med Svenska Spel upphörde för fem år sedan. Då försvann också personer med mer pengar än vinthundar i tankarna snabbt sin kos. Sporten på hundkappbanorna behöver helt enkelt i dag samtliga vinthundsraser på sina anläggningar för att överleva.
Så även i år kommer antalet salukis, whippet och afghaner att öka på racingbanorna.
|
.jpg)
.jpg)
