SSRKs regelverk

Vid Svenska spaniel- och retrieverklubbens (SSRK) fullmäktige år 2002 antogs ett regelverk för A-prov som i grunden är baserat på de engelska Field Trial-reglerna. Dessa har i sin tur funnits i nära nog oförändrad form sedan början av 1900-talet.

I ANVISNINGARNA FÖR de svenska domarna finns i praktiken också en anpassning till de lite mjukare bedömningsregler som tillämpas på kontinentala Field Trials.
I regelverket finns en passus som ger rasklubbar rätt att anordna ett officiellt A-prov (av mästerskapskaraktär), där huvudstyrelsen för SSRK kan besluta om att provet begränsas till att gälla den egna rasen.

A-prov
Ett A-prov är en egenskapsbedömning och samtidigt en tävling, som genomförs i samband med jakt på and- och hönsfågel. Den mest traditionella provsituationen är när hundar, förare, domare och skyttar går i drevkedja och stöter upp viltet. I England är stötta (walked up) fasaner det vanligaste viltet vid denna typ av jakt, medan det i Sverige ofta är frågan om rapphöns.

Vid svenska prov används ofta jaktspaniels som går före i drevkedjan med sina förare och stöter upp viltet. Denna jaktform kombineras ofta med drivna andfåglar där kedjan stillastående följer skyttet.

Vattenarbete är inte särskilt vanligt på engelska Field Trials, oftast på grund av att man har ont om sjöar. Men svåra apportsituationer kan förekomma, där en hund får dirigeras över ett vattendrag och styras på andra sidan. Om detta kombineras med några höga staket som hunden måste forcera på vägen ut till apport, så ställs stora krav på både lydnad och mod hos hunden samt att den är välmotiverad.

Apportsituationer i vatten kan förekomma på svenska A-prov. Men eftersom normalt 12 hundar prövas tillsammans, får inte en enstaka apport ta för lång tid. Om en extremt komplicerad apport behöver tas in tidigt i ett prov, får oftast en så kallad picking up-hund, som inte deltar i tävlingen, utföra jobbet.

B- och C-prov
För engelsmännen är Field Trials det enda användbara sättet att utvärdera en hunds jaktliga egenskaper. Våra B- och C-prov (med kallvilt eller dummys) motsvarar närmast engelska working tests och ses av engelsmännen mer som ett träningsprov eller uppvisningstävlingar.

En uppfattning som man ofta får höra är att man inte säkert kan bedöma en hunds mun (apportgrepp) innan man har sett den apportera en skadeskjuten fågel. En sådan apportsituation kan knappast återskapas på konstruerade jaktprov.

Att skada en fågel för att sedan sända hunden ut för att apportera den skadade fågeln är inte etiskt försvarbart. Detta kan således endast hända vid jakt och då helst vid så få tillfällen som möjligt.

En skadad fågel (så kallad runner) har högsta prioritet att få in eftersom viltet inte skall förorsakas onödigt lidande. Till detta kommer att en hunds förmåga till naturlig stadga, såväl vid sittande som gående, samt att vara tyst endast kan bedömas under den intensiva skottlossning som förekommer vid jakt och där mycket vilt fälls i hundens närhet.

B-proven med kallvilt erbjuder dock sina ägare en unik möjlighet till att pröva ett stort antal hundar under jaktliga förhållanden. Tveklöst är dock att ett A-prov med kvalificeringklass (kkl) och elitklass (ekl) ger en viktig kompletterande information om en hund för den uppfödare som har en stark jaktlig inriktning.

Förutsättningarna för att genomföra A-prov i Sverige är något begränsade jämfört med länderna på kontinenten och i England där fågeljakten dominerar stort. Det har dock visat sig att det går att genomföra ett ganska stort antal prov i Sverige, även om möjligheterna att arrangera elitklassprov bäst kan ske i södra- och mellansverige. Kvalificeringsprov kan däremot sannolikt arrangeras överallt i Sverige där det finns änder eller hönsfågel.

För att rasklubbar skall kunna erbjuda ett årligt officiellt A-prov för enbart sin ras krävs någon form av mästerskapsstatus, enligt gällande provregler. För att det ska kunna bli en årlig tradition måste till exempel flatägare som tillika är jakträttsinnehavare till lämpliga marker, eller som har goda kontakter med jakträttsinnehavare till lämpliga marker, hjälpa respektive rasklubbs styrelse och SSRKs huvudstyrelse.
Finns viljan så finns förutsättningarna.