Brukshundar: krönika

Sommar, sommar, sommar…

…återhämtningens tid inför höstens alla tävlingar och dess stora begivenhet, svenska mästerskapet för brukshundar.

Husse kastar dummies åt Bramble…, eller Triple…, eller hur var det nu igen…? (Foto: Ilona H-Falkeland)

Allt blir pånyttfött när sommaren kliver in. Det är massor med förväntan och förhoppningar som skall infrias. Inte minst att hunden skall tränas till kommande stordåd och allt det man drömt om skall sättas i verket just denna sommar.

Vi åkte som vanligt upp till vårt andningshål i Norrland dit inga telefoner når och inget storstadsbrus når fram. Nu skulle det tränas. Det började med att vårt nylagda tak på sommarladan hade brakat ihop under tyngden av all snö som infann sig denna vinter. Trots en byggnation enligt gammalt recept från svunna tider, hade takåsarna inte orkat med.

Takvirket hade monterats i form av lockläktprincipen för att därefter tjäras, och hade en doft som satte sig fast i kläder och all omgivning i veckor. Detta var tyvärr inte tillräckligt för att avvisa den snö som kom i etapper och som borde ha glidit av vid töväder. Allt samlades tills den grova takåsen gav vika.

Dagarna med upprensning av virke samt rensning av spik och skruv, var inte den start som jag hade tänkt mig som uppvärmning inför all träning. Men sen då. Efter att ha sorterat virke i drygt en vecka så skulle båten i sjön. Vår båt är en gammal hederlig roddbåt med betoning på gammal. Vi insåg snabbt att båten var i desperat behov av tjära med inslag av linolja och terpentin. Och även om jag började få viss motvilja mot Carl Antons låt om tjärdoft var det bara att bita ihop och sätta igång med den detaljen. Träning i vatten kan även bedrivas från land och träning skulle det bli.

Rätt träning – med fel hund
Eftersom vi har apporterande retrievers så var det bara att börja med att langa ut dummies. En vik fick duga och hundarna sattes undan för att inte kunna tjuvkika när utlägget gjordes. Tillbaka till hundarna togs esset fram, det vill säga Bramble, den hund som hade framtiden för sig och som skulle trimmas upp till kommande elitvinster.

Jag sände ut hunden i vattnet rakt över viken cirka 80 meter till den punkt där jag uppskattade att de fyra apporterna hade hamnat. Efter en del små korrigeringar kom hunden rätt och den första apporten var på väg tillbaka. Mönstret upprepades ytterligare en gång för att förstärka jobbet, men vid tredje försöket tog det stopp.

Hunden fick inte tag i sin dummy och jag tyckte nog inte att han tog mina signaler på pipan på rätt sätt. Efter ytterligare en stund tog jag, en aning irriterad, tillbaka hunden utan dummy och inriktade mig på att gå runt viken för att genomföra ett närsök efter dummyn.

Min gamla hund, Triple, hade under hela träningen, lugnt suttit kvar och iakttagit allt som skett. När jag tog med mig min numera inte alltför lovande yngre hund runt viken, var jag så upptagen med att utforma taktiken att jag inte riktigt observerade vad som hände bakom min rygg.

Väl framme vid min tänkta startposition sände jag ut Bramble för närsök i vattnet. Efter cirka 20 sekunder insåg jag att hunden inte alls tänkte hålla sig i området och trots mina allt mer intensiva och ilskna visselsignaler så simmade hunden mot en ö 50 meter bort, gick upp på ön och försvann in i grönskan.

Nu kommenderar jag inte längre, jag vrålar och börjar samtidigt plocka av mig skor och kläder, trots en intensiv mygg­sommar, för att tala om för Bramble vad som gäller när jag blåser i pipan. Eftersom jag står i decimeterhögt vatten så ser jag mig om för att lägga skor och kläder någonstans. Jag stirrar rakt in i ansiktet på – Bramble som sitter bakom mig.

Jag tittar ut mot ön och tillbaka på Bramble och undrar vad jag drack till frukost. Ute på ön skuttar min snart tolvårige labbe, Triple, runt och har kanonkul. Hunden är välmeriterad genom åren från otaliga jaktprov, men har på senare tid kommit in i det lyckliga tillståndet att han inte hör något längre.

Han hade tagit chansen vid den ursprungliga startplatsen, att följa med mig och Bramble runt viken och hade antagligen, med ålderns rätt, omärkligt tagit Brambles plats när jag utan att kontrollera vilken hund som fanns vid sidan sände ut honom för apportering. Triple tog glatt för sig av allt, från pinnar till de luftbubblor som uppkommer i vattnet när en hundkäft försöker hugga i sig vatten.

Jag vet inte hur man ber en hund om ursäkt och hur man gottgör alla bestialiska utrop och udda kommandon man ger en hund som lugnt sitter bakom sin förare, under tiden som denna vilt gestikulerar åt ett helt annat håll till en hund som är nära nog döv och som simmar och springer runt av hjärtans lust utan att bekymra sig det minsta.

Det blev en stund av tystnad. Därefter samlade jag ihop hundarna och gick en aning moloket tillbaka till startplatsen. Övningarna fick en annan karaktär efter vår episod med bland annat en mycket bättre kontroll på var samtliga hundar fanns inför och under en övning.

Plåttak nästa år…
Nåväl, upprensningen av rasmassorna kunde slutföras och en del nya spik kunde hamras in i friskt timmer. Allt senarelades cirka ett år och eftersom allt byggmaterial måste bäras ner cirka 300 meter till stugan, så krävs det framförhållning och planering vid allt byggande och det är inte särskilt enkelt att få tag i byggmaterial heller. Men skam den som ger sig.

Nästa år blir det antagligen plåttak i stället, med garanterad halare yta för att snön skall glida av och med tillfälliga stöttor mot takåsen under vintern. Nästa år blir det dessutom säkert en mer fokuserad träning av våra retrievrars med långa härliga linjetag både på land och i vatten. Nästa år…

Intensiv träningsperiod
Att sommaren tillhör hundträningens period är oomtvistat. Träningshelger, läger och allehanda tillställningar varvas under denna intensiva period. Själv har jag varit runt på olika platser som instruktör hos SSRK i Boden, veckosluts­träningar i Hälsingland och flerdagskurs i Garpenberg i Dalarna.

Förutom den fantastiska entusiasm som deltagarna visar så finns det en dold grupp människor som det nästan aldrig talas om – funktionärerna i alla dess former. De människor som, år efter år, deltar och hjälper till med alla sorters nödvändiga sysslor.

När vi engagerade instruktörer kommer till plats och glider in på ett ”bananskal” för att suga åt oss all uppmärksamhet och kanske ibland, all ära, så har dessa funktionärer varit igång under många veckor av förberedelser för att nu lugnt avvakta i köket med kaffe och förplägnad i olika former under de hektiska träningsdagarna. Man tar ledigt och oftast utan ersättning, ställer upp under aktuell period.

Först upp på morgonen och sist i säng under det att deltagare och instruktörer kan koncentrera sig på de övningar som erbjuds under dagen, för att därefter koppla av i duschen och sedan få en stunds snack innan måltiden ställs fram. Heders åt dessa människor med förhoppning om att deras entusiasm aldrig falnar.

Workingtest för tollare
Sommaren innehåller inte bara träning i alla dess olika former. Även tävlingsverksamheten blommar och jag var själv ute på ett något annorlunda evenemang i form av domaruppdrag i ett så kallat workingtest (WT) för retrievers.

Rasen som samlat drygt 100 ekipage till WT var nova scotia duck tolling retriever (tollare). För att vara en i dessa retrieversammanhang mer ovanlig ras, så var det en imponerande mängd ekipage som hade mött upp.

Inte bara svenska ekipage hade infunnit sig utan här kunde vi domare även räkna in ekipage från Finland, Norge, Tyskland och om jag inte missförstod det hela, även från Belgien och Holland. Klassen på hundarna var god även om tollarens valspråk många gånger verkar vara ”kan själv”.

Tollaren sägs vara tjuvskyttens hund som genom sin färg och storlek liknar rävens och som genom sin rörelse i vattenbrynet (tolling) irriterar de simmande fåglarna tillräckligt för att locka fågel inom skjutavstånd för tjuvskytten. En diskret jaktform som går snabbt från det att skottet går till att hund, skytt och nedlagd fågel har försvunnit från trakten.

De ekipage som så småningom gick till finalrundan, i respektive nybörjar- och öppenklass, visade mycket bra kvaliteter och gjorde väl ifrån sig. Det som man kunde märka var att de utländska ekipagen visade generellt upp en bättre lydnad och förighet med sina hundar än vad våra inhemska ekipage kunde åstadkomma.

Det ligger nog dock i sakens natur att man inte åker en så lång sträcka utan att vara välpreparerad även om arrangören bjöd på utställning, lydnadstävlingar och B-prov för rasen.

Årets stora tollarhändelse således och jag tror säkert att arrangören kan vara mer än belåten med uppslutningen.

Laddade batterier
Så nu är den alltså slut igen – sommaren, som vi såg fram emot och som vi väntade oss så mycket av. Blev det som du tänkt? Visst blev det. Batterierna är laddade och vi kan se fram emot en spännande bruks- och jaktsäsong med massor av bra resultat. Visst är det trist när en efterlängtad årstid börjar ta slut, men det finns alltid något kul "runt hörnet".

Hösten med klart och ”högt” väder och med bär- och svampmarker som väntar. Vintern med förhoppningsvis lagom snö för att lysa upp landskapet och kanske med en god bok framför brasan. Grytornas tid där höstens skörd bereds i köket.

Det finns alltid många trevliga stunder att se fram emot och själv skall jag försöka att avhålla mig från att somna på jaktpasset i trygg förvissning om att det när som helst kommer att passera det djur som just då inte är skjutbart, men ack så vackert där det rör sig sakta framåt i nysnön.

Se dig om och upplev allt det vackra som finns runt omkring oss och njut. Se fram mot nästa årstidsväxling men glöm inte att leva nu.