Brukshundar: krönika

Små, men alltid lika naggande goda!
Brukshundar i ordets rätta bemärkelse

Solvejg Jensens dvärgschnauzer, Mariesen’s Mini Morris – ” Biffen” har trots ryggbesvär lyckats väl vid tävlingar. vilket inte minst visade sig i ett Distriktsmästerskap 2006, där ekipaget kom på andraplats plats i spårhundsgruppen. Solvejg har insett att man själv måste kunna något om massage, för att hålla sin hund i så bra form som möjligt.

Så gjorde en liten ras sitt intåg i Solvejgs liv, vilket resulterade i hennes första dvärgschnauzer Boss – som bokstavligt och bildligt verkligen var en chef som ville bestämma allt. Solvejg hade dock en annan uppfattning än ”chefen” och fick till en del bra resultat i lydnadsklasserna.

Helt obesett införskaffades sedan dvärgschnauzern Glen, Rieskans Another Magic, som inte bara blev lydnadschampion 1992 utan även klarade av korningen.

Väljer individ före ras
Var och en som vet hur hundträning går till vet också vilka problem man som hundförare ställs inför, när man försöker aktivera en hund som kanske inte alltid är den enklaste rasen att aktivera, vad gäller bruksarbete. Normalt sett är det så att de som vet hur brukset går till, också väljer den ras och typ av hund som bäst passar in i den gren man vill tävla i.

Solvejg har många gånger fått frågan om varför hon envisas med att träna med raser som egentligen inte hör hemma i brukshundsgrenarna. Varje gång blir svaret att ”för mig finns det inga konstiga raser” och ”jag har dom hundar jag gillar”. Och resultaten har som synes blivit rätt så bra.

Det har dock inte varit en dans på rosor för Solvejg och hennes hundar genom åren. Bara att ställa upp i spårhundsgruppen, som är ett verkligt getingbo, är att sticka ut hakan rejält.

Den numera 7-åriga dvärgschnauzern Biffen, Mariesen’s Mini Morris, införskaffades på samma sätt som Glen och började sin karriär som spårhund. Bara att vara 0,25 poäng från uppflyttning i lägre spår i Vadstena skulle säkert knäcka vem som helst, utan Solvejg. Hon insåg att här fanns kapacitet och gick vidare trots att det inte alltid var till publikens odelade förtjusning.

Gången därpå gick det bättre och på en tävling i Alingsås vanns högre klassen i spårhundsgruppen. Framgångarna fortsatte och det fanns folk som fullt och fast trodde på Solvejg. Som Eva i Tassebo, vilken ställde upp som ”sponsor” för ekipaget.

Fortfarande fanns det dock en del, inklusive domare, som Solvejg upplevde som negativa till hennes tävlande och som uppenbart undrade vad en dvärgschnauzer skulle kunna uträtta i elitklass. Men som så många gånger tidigare sporrade bara detta henne.

Massage är också träning…
Det började dock ta emot och gå tungt för ekipaget. Träningen strulade en hel del, inte minst krypet och tunga apporten. Förklaringen kom när Solvejg tog med sig Biffen till en massör – som kunde konstatera att här förelåg en ryggskada.

Man satte in laser och massage på Biffen. Företaget ”Hund i harmoni” lyckades inte bara ordna biffen så att säga, utan även få Solvejg att inse att man själv måste kunna något om massage för att hålla sin hund i så bra form som möjligt.

Allt började nu fungera igen och Solvejg kunde se fram mot en makalös säsong. Trots att hon som förare till en liten ras hade att utföra moment som för många kan ses som oövervinnliga, så klarades de flesta svårigheter av på ett utmärkt sätt.

Och resultatet infann sig i att form av två brukscertifikat, där ett cert vanns på 586,5 poäng och ett på 600,5 poäng av 650 möjliga.

Bruksmomenten kan te sig gigantiska för en liten hundkropp och bara att kommendera sin hund i krypets 12 långa meter innebär för en liten hund kanske bortåt 20 ”fiktiva” meter.

Mycket stark jobbat. Det var därtill inte långt borta att vi skulle ha fått sett ekipaget i SM, men ryggbesvären har delvis satt stopp för detta. Biffens resultat har dock räckt väl till vilket bland annat visade sig i ett DM, där ekipaget kom på 2a plats i spårhundsgruppen år 2006.

Tre udda raser
Och det är inte bara Biffen som har varit i elden för Solvejg. Även 4-årige Arbetsmyrans Aktive Alf, en pumi, har Solvejg lyckats föra fram till certifikat vid dennes första elitspårtävling. Alf har även deltagit med framgång i lydnadsklasserna.

Och inte bara dvärgschnauzer och pumi står ”på menyn”, utan även affenpinschern Terje, Laroussu´s Power, har nått framgångar på lydnadsplanen.

En vän av ordning kan som sagt undra varför Solvejg envisas med att tävla och träna med raser som normalt inte hör hemma i SBKs tävlingsrevir.

Svaret är att hon vill arbeta med sin hund oavsett vilken ras som hamnar hemma hos henna. Det är inte läge att införskaffa de ”turbohundar” som verkar byggda för en viss tävlingsgren. Snarare att försöka förstå och läsa den individ som finns inom hemmets väggar.

Allt mer specialicerat
Dagens bruks tenderar allt mer att ta fram hundar av olika ”specialinriktade” raser till de olika fältarbetena i bruksgrenarna – och bruksdomarna verkar allt mer anamma detta. Den en gång så allsidiga schäfern finns visserligen kvar som en fantastisk allroundhund, men numera så har rasen svårare att hävda sig i de grenar som varit dess traditionella grogrund.

Kanske vore det på tiden att ta rätt på vilken hund som är den ultimata brukshunden, det vill säga den ras som sammantaget är bäst i alla grenar: skydds-, spår-, sök- och rapport. Säkert skulle schäfern få en hel del konkurrens från malinois, tervueren, border collie och kelpie, för att nu bara nämna några.

Det är hur som helst befriande att konstatera att det finns fler raser som med framgång kan hävda sig i elitkonkurrensen.

Vad som dock kan bekymra mig är att det jag själv upplevde med min dvärgschnauzer Wigsands Z-Gilda på 80-talet – då vi lyckades relativt väl med ett brukschampionat följt av ett deltagande i SM för sökhundar – var att man som förare då och då kände att det var med ett överseende leende som övriga deltagare åsåg vår framfart. Detta trots att de fick stryk en del gånger.

Jag trodde att den tendensen hade försvunnit ur Svenska Brukshundklubben för länge sedan. Men efter mitt samtal med Solvejg inser jag att utvecklingen på denna punkt inte har gått framåt särskilt mycket. Trist.

Det är dock glädjande att det finns människor i vår organisation som hellre vill hålla på med att ”lära sig hund” än att till varje pris optimera i olika mästerskap.

Den människa som dock alltid ställde upp för Solvejg var framlidne Tage ”Tomten” Nyholm, som under sin tid kunde betecknas som ”mr Spår”. Tage satte alltid hunden i främsta rummet och Solvejg minns att då hon och Biffen kom upp till honom första gånger var det hunden som stod i centrum.

Biffen var inte direkt överlycklig över att ha främmande personer i bilen, men Tage hoppade frankt in med kommentaren: ”Tänk vad kul du och jag skall ha i helgen”. Och Biffen svalde naturligtvis ”Tomtens” vänliga uppmärksamheten med hull och hår…