Brukshundar: krönika

Paret Järverud förebilder och läromästare

243 certifikat, 55 certifikatspoäng och endast 16 brutna tävlingar. En förebild som människa och lärare, en hundförare av rang. Alltid nyfiken på hund, alltid påläst och kunnig, men framför allt en otroligt duktig förmedlare av kunskap.
Att dessutom ha support i form av en fru som inte bara har ”åkt med” på resan utan definitivt har bidragit och uppmuntrat hundutvecklingen har givit ytterligare framgångar. Så mycket som detta par har gjort för hundvärlden kan knappast beskrivas, även om många människor har försökt att göra dem rättvisa. Men några har också försökt att ta avstånd från paret och framhålla sina egna rön som nyuppfinningar av hjulet.

Vem talar vi om? Sven, förstås! På 70-talet var det han och inget annat som gällde. Var det någon stackars okunnig själ som frågade vem jag pratade om, så kunde jag från min upplysta nivå konstatera att det var Sven Järverud och Gunvor af Klinteberg-Järverud. Så klart.

Mitt första möte med Sven var just i mitten av 70-talet. Jag minns med en hel del förvirring (efter att ha varit världsmästare på SBKs skollitteratur det vill säga LTs tre delar om uppfostran, psykologi, inlärning, ärftlighet, uppfödning, sjukdomar och specialdressyr) Svens diskussioner om bägare som rinner över eller som är mer eller mindre fyllda. Varje bägare innebar en hunds beteende och Svens lysande retorik följdes upp av ett än mer lysande praktiskt handlag vid efterföljande demonstrationer. Deltagarna lämnade lektionerna som nyfrälsta själar och med tindrande ögon.

Lärare på Hundskolan
När så jag lyckades komma med på lärarkursen på Hundskolan (HS) 1979 så träffade jag, till min glädje, både Sven och Gunvor. Detta var en turbulent tid för HS vilket bland annat yttrade sig i att kursen började sin utbildning i Försvarets Hundskola och avslutade densamma i Statens Hundskola, ett namn som då inte gav några större förhoppningar inför framtiden.

Till lärarkursen hade gruppen fått tolv ämnen att förbereda. Varje ämne hade ett omfång jämförbart med en bättre avhandling. Allt handlade naturligtvis om hur hund och människa kunde utvecklas för att nå bästa resultatet vare sig det gällde dressyr, fältarbeten eller förarutbildning.

Jag förberedde mig således under cirka tre månader med att upprätta ”min avhandling” i alla tolv ämnena. Det hela slutade i att jag, efter hand som kursen pågick, insåg att jag inte hade fattat ett dugg om dressyr och utbildning. Mina ansträngningar förpassades till ett ställe kallat runda arkivet och jag började se en ny värld öppna sig för mig, en värld där jag också började inse att man aldrig når målet eftersom målet i sig hela tiden är förän derligt.

Men ändå, Sven och Gunvor byggde upp en förståelse hos deltagarna om att allt kunde uträttas om man stannade upp, planlade före övningen och använde hundens och människans naturliga beteenden. Vilken upplevelse för en kunskapstörstande elev!

Många minnen sveper fram vid en återblick. Sven, alltid med sina sandaler på fötterna oavsett om det var sol eller regnade småspik. Alltid en uppkavlad skjorta oavsett om det var tidiga kyliga mornar eller svalkande sen eftermiddag. Alltid lika entusiastisk oavsett om timman var sen och diskussionerna ändlösa.

Praktiska övningar med Könrad
Sven hade med sig den då något åldrige Jacko, en schäfer som han med framgång tävlade i sök och drag med. Samt Konrad, eller rättare sagt Könrad. En rottweiler som var något av ett socialt problembarn, men som i Svens händer kunde uträtta underverk på sökhundsbanan.

Vi var ute på en av våra otaliga praktiska övningar när Sven vände sig om och sa till mig: ”Ralf, hämta Könrad så ska jag visa”. Sagt och gjort, jag snodde runt och sprang iväg mot B-stallet där hunden vistades. Stegen blev långsammare i takt med att jag allt tydligare hörde Könrad låta som en hel kennel. Han var just då ensam i stallet och det slog mig att det var några av oss som kommit för nära hundens uppkopplingsplats och fått känna på hans käft, trots Svens varnande ord.

Att vända tillbaka utan hund var inte att tänka på. Så jag öppnade dörren till stallet och försökte mig på ett klämmigt: ”Hej pojken, va’ du är duktig”. Svaret blev ett avgrundsvrål och en präktig duns i boxdörren. I desperation drog jag fram ”hundförarens bästa hjälpmedel” ur fickan – det vill säga en näve Frolic.

Jag ställde mig åt sidan, knuffade upp boxdörren och Könrad for ut som en raket, rakt in i motsatta väggen. Samtidigt passade jag på att köra upp en näve godis i nosen på honom. Och under tiden som han glufsade i sig måltiden passade jag på att med något skakiga händer koppla Könrad.

Det var åtskilliga i gruppen som undrade hur jag lyckades få med mig Könrad utan en skråma. Mitt svar blev naturligtvis något blygsamt: ”Äsch, man måste ta dom på rätt sätt”.

Krävde mycket av adepterna
Under lektionerna fick gruppen åtskilliga uppgifter och en mängd olika litterturförslag där man kunde följa Sven och Gunvors tankegångar. En, för mig, övermäktig uppgift blev dock att försöka förstå ”Måsars och myrlejons beteenden”, av Niko Tinbergen. Boken behövde läsas parallellt tillsammans med ett bättre lexikon, vilket inte gav något vidare sammanhang till att börja med.

Sven och Gunvor krävde således mycket av sina adepter och fick i regel som gensvar ett totalengagemang. Under de följande åren stötte jag ihop med paret vid många tillfällen, både på kurser och tävlingar i allt från ”enkel” appellklass till SM. Svens fenomenala minne för namn och ansikten gjorde att varje människa måste ha känt sig utvald vid samtal med Sven.

Normalt sett så lyckades han för det mesta vid bruksproven, även om han inte alltid slutade som vinnare. Få var de gånger han inte lyckades fullfölja en tävling. Men även om det sistnämnda inträffade så fanns det alltid plats för en gratulation från honom till vinnaren.

För oss åhörare var allting som paret Järverud kom med nytt. Men aldrig hörde jag att de pratade om sina rön som om de var deras egna idéer. Alla källor redovisades öppet, men tolkningen av de olika källmaterialen förvånade säkert åtskilliga åhörare.

När sedan tolkningen redovisades praktiskt, så fanns det måhända någon enstaka tvivlare av ”den gamla skolan”, men den stora gruppen var helt lyriska. Man upplevde ett kunskapslyft som var enormt.

Valputveckling, mentaltester, sökhundsteori, tjänstehundsutbildning – ja, nära nog alla kategorier hundtyper togs fram och redovisades på ett sätt som utvecklade verksamheten och hund-Sverige. Sven blev den ständige profeten och föregångaren, men som vanligt så blir ingen profet i sitt eget hus.

Vinstrik avel i kennel Fandango
”Bakom varje framgångsrik man står en kvinna som talar om att han har fel”, lyder en gammal engelsk devis. Och även om jag inte tror att Gunvor talade om för Sven att han hade fel, så hade Gunvor med sig stor kunskap om djur från sin uppväxt och som bland annat omsattes i kennel Fandango. Med sitt gedigna kunnande och vinstrika avel tillförde hon en mängd kunskap (som säkert aldrig fått den uppmärksamhet den förtjänar). När uppfödare efter sin första valpkull talar om ”sin avelslinje” kunde Gunvor genom praktiskt resultat visa upp hur avelslinjer för en brukshund skulle se ut.

Att räkna upp Svens och Gunvors meriter och all litteratur som de åstadkommit är att slå in öppna dörrar. Alla som håller på med hund vet vad de har utfört. Att skapa, genomföra och utveckla mentaltester som vi alla fick ta del av på HS och i all den utbildning som de bedrev, var enastående aha-upplevelse. Vi fick lära oss hur man bedömmer och framför allt använder sig av hundens egenskaper och beteenden. Och hela tiden fanns det tid för samtal med Sven där han förklarade hur det hela fungerade.

Något bekymrad var nog Sven över alla de specialinriktade hundraser som genom extrem snabbhet och precision gav domare möjlighet att premiera utförandet med mycket höga betyg, kanske till och med alldeles för höga. Hans åsikt var, såvitt jag förstod, att en brukshund skall aldrig behöva utformas efter en speciell gren. En brukshund skall vara en lämpligt arbetande hund. ”Glöm inte”, menade han, ”att MUH-testet skapades för att ge uppfödarna ett hjälpmedel att bedriva uppfödning av brukshundar, men att andra raser borde kunna beskrivas efter ett för rasen lämpligt facit”.

Vem för arvet vidare?
Själv tänker jag i dag, efter att ha läst och recenserat en mängd hundlitteratur genom åren, att till skillnad från många andra författare, så skulle Sven och Gunvor aldrig förhäva eller framhålla sig på bekostnad av andra forskare, författare och hundkunniga människor.

Att ange källan till alla de påståenden som lades fram under undervisningar var självklart, men däremot skilde sig Svens tolkningar och tillämpningar avsevärt från en mängd andra i branschen.

Det har nästan blivit kutym för en del författare av hundlitteratur att finna sina egna uttryck för samma sak som finns beskriven av tidigare författare. Att göra sig ett namn verkar viktigare än att föra fram sitt budskap. Och om då inte budskapet går att härleda bakåt och jämföras med tidigare litteratur, så har man gjort sig ett namn.

Vem som ska ta över står skrivet i stjärnorna, men bland alla hundälskande entusiaster finns säkert några som har förmågan att föra Järveruds arv vidare.

Sven och Gunvor har precis som många andra av oss kommit till livets höst. Tänk om man hade kunnat önska sig tillbaka till tider då paret bedrev upplysande verksamhet. Och tänk om man hade kunnat sitta som en fluga på väggen och insupa kunskap som bollas runt i huset då paret Järverud diskuterar dagens övningar.

Men tiden går och det enda som jag och många med mig kan göra är att framföra vårt stora tack till paret Järverud, för allt de bidragit med till hundvärlden och för att de har fört hundkunnandet framåt.