Brukshundar: krÖnika

På "gränsen" när kompisen börjar bli för gammal…

Så var det då dags igen. Hösten har kommit och ännu ett år är snart till ända. Men för jakt- och brukshundarna är det fortfarande fullt ös. De apporterande jakthundarna är igång med hämtning av änder och annan sjöfågel ända fram tills att isarna börjar lägga sig – och till och med något senare än så. Ett tungt jobb både för hund och förare, för vem vill att ens kompis skall utsättas för större fara än vad som är nödvändigt? Det är lätt gjort att överskatta hundens kapacitet när den sänds ut på vatten som delvis är i fryst form.

Även om det i dag finns bra västar, som både skyddar och värmer hundar, så är det alltid en risk med ”bad” i kallt vatten. Det kan därför vara förnuftigt att se till att det finns möjlighet att ha en båt i närheten, för att eventuellt hjälpa till att få upp en hund som har fastnat i isen.

På gränsen till vintermörkret är våra hundar som bäst och det är nu som all träning från senvintern och våren i början av året verkligen börjar ge resultat. Det mesta går på rutin och hundarna är tillfreds med att få utföra den uppgift som de är avlade för.

Hur länge orkar den?
Det som då och då kommer in i hundägarens tankar är förmågan att avgöra när hunden har hunnit så långt in på ålderns höst att den inte kan vara med ”på jobbet” längre.

En reträtt med ”pension” är ett värdigt avslut efter lång och trogen tjänst, men det är inte alla förunnat att kunna ge sin kompis detta. Jag vet själv att jag ordar stort och brett om att det ”är dags” när hunden inte klarar av att hoppa in i bilen. Men det är nog mer fråga om att börja förbereda sig mentalt för det oundvikliga.

Min jaktlabbe Triple hade ”gått i pension” sedan några år tillbaka och sakernas tillstånd verkade mer eller mindre stagnerat vid detta faktum. Att hunden fortfarande var med – och dessutom hade rätt så kul – var det ingen tvekan om, även om kroppen, med all rätt, började göra sig påmind med diverse skavanker. Det som gör situationen riktigt svår, men ändå helt fantastisk, är att vi bägge kunde varandra utan och innan efter många års samspel. Det behövdes inte många ord för att vi skulle förstå vad som skulle uträttas under promenaden.

De tre andra jaktlabbarna fick göra grovjobbet medan Triple i lugn och ro kunde avvakta sin tur. Att skutta iväg i sin alldeles egen takt (som inte var speciellt hög) var helt tillräckligt för att lycklig komma tillbaka och lämna av sin apport.

Men tecknen fanns där hela tiden. En knöl i ljumsken som funnits i många år hade nu tagit fart och blivit något mellan en tennisboll och en juniorhandboll. Knölen växte så pass att jag började fundera om den skulle hindra hundens gång och förmåga att förrätta sitt värv.

Till slut kommer dagen…
Astrid Lindgren talade en gång om för en ung psykolog från Ericastiftelsen, som hade reagerat kraftigt på Astrids berättelse Bröderna Lejonhjärta och beskrivningen av bråd död, för de unga. Psykologen menade att han aldrig skulle kunna läsa slutet på berättelsen för något barn, eftersom den beskrev det ohyggliga att få dö två gånger.

Astrid svarade honom ”du förstår, att ju fler gånger du dör desto vanare blir du”. Bättre kan det nog inte beskrivas. Barn har också en helt annan förmåga att uppleva saker än vuxna. En förmåga som dock Astrid var begåvad med.

När således den slutliga dagen kommer, så önskar åtminstone jag att jag skulle kunna uppleva den som bröderna Lejonhjärta gör. Att ur det som är tvunget kunna finna något som är bra.

Jag vänjer mig aldrig vid den stund som innebär att jag måste lämna min kompis. Även om pälsen har förlorat sin glans och lystern i ögonen är borta och kroppen inte längre orkar med, så ser jag bara den ungdomliga hunden framför mig.

Beslutet var svårt, men det bästa var nog att vi, på vår veterinärs anmodan, lät alla våra hundar finnas runt Triple den stunden. Han fick en lugn stund och somnade slutligen in. Ingen av de tre övriga hundarna gick efteråt omkring och letade efter Triple. För dem var det helt säkert fullt naturligt, detta att han nu var borta, det som för oss var det en stor sorg.

Man kanske någon gång under en hunds levnad, ska tänka på de bra stunderna och förstå att den fyrbenta vän som man tränar och kämpar så mycket med, en dag kommer att försvinna. Hunden har inte valt mig, utan det var jag som valt min hund – något som Triple fick stå ut med, men som också resulterade i mycket glädje blandat med svett.

När jag skriver detta har hösten och förvintern gjort sitt intåg och det är inte så långt kvar på jaktsäsongen där all tidigare träning har gett resultat.

Se framåt och gläds åt alla fina stunder med din hund. Det värsta som kan inträffa är att du sätter resultatet och dina egna ambitioner före din egen och dess förmåga. Ha gärna ambitioner – men var realistisk så att du ger dig själv och din hund rätt förutsättningar att nå rätt mål.

Det är inget självändamål att nå en fantastisk titel om man inte efteråt kan säga att både jag och min hund har trivs ihop hela vägen. Jag vet, eftersom jag själv kan förlora tålamodet och försöka hitta genvägar som inte alltid lämpar sig, och inte alltid är de bästa. Det är först efteråt, när man tittar på ”facit”, som man kan bedöma om jobbet och samvaron med hund varit bra eller ej.

För hundens skull hoppas jag att du med stor tillförsikt kan se fram mot en kommande säsong med fantastiska resultat både på och utanför tävlingsbanan. Ta en välbehövlig paus inför julen. Unna både dig själv och din hund en stunds lugn och ro – och framför allt en behaglig samvaro tillsammans.