Brukshundar: krönika

Mock trial HAR KOMMIT FÖR ATT STANNA

Mockingbird betyder härmfågel enligt ett lexikon från 1988. Och i retrieverkretsar finns det en inofficiell provform som heter mock trial, där översättningen härmfågel inte alls är så dum. För det är precis vad det är frågan om – att härma ett skeende i jaktsituationer.

Läkarna Bengt Bernas och Monica Lindström undervisar på Sundsta Säteri.

Jag har tidigare skrivit om working test och A-prov. Det förstnämnda är en inofficiell provform som innebär att hundarna provas på fasta stationer med ett poängsystem för varje station och där apporterna är så kallade dummies. A-provet är helt enkelt en jakt där de apporterande hundarna bedöms, en i taget.

Mock trial ligger någonstans mitt emellan där man kan använda dummies, men där utförandet skiljer sig från workingtestet och tenderar att vara en förberedelse till A-provet. Apporterande ekipage tillsammans med jägare, funktionärer och domare kan praktisera inte bara den jaktliga likheten, utan även träna in hur placeringen av linjen skall se ut vid trampjakt och uppställningen vid klappjakt.

Skillnaden mellan trampjakt och klappjakt är att i det förstnämnda så rör sig linjen med alla inblandade framåt under det att ”jakten” pågår och vid klappjakt så ställs apportörer upp i fasta positioner så att de får en bra överblick över jakten.

Vetgiriga och entusiastiska kursdeltagare
Den 21 april samlades således 13 laddade, vetgiriga och entusiastiska deltagare från mestadels Svenska spaniel- och retrieverklubbens Östra avdelning (SSRK/Ö), under ledning av klubbens utbildningsansvarige Lotta Treiberg tillsammans med lärarna Monica Lindström och Bengt Bernas, för att ta sig igenom mock trialens alla hemligheter och få ta del av lärarnas kunskap.

Platsen var Sundsta Säteri någon mil söder om Norrtälje som kunde erbjuda härliga marker och dessutom lektionssalar, mat och en realistisk miljö, där några av oss har fått möjligheten att vara med som apportörer vid riktig jakt.

Monica och Bengt tog god tid på sig för att förklara och hade till sin hjälp en speciell kortlek som visade jägarna, domarna, funktionärer och inte minst de deltagande ekipagen. Bengt spelade upp olika scenarier och några av oss fick svara på vilken hund som skulle skickas och från vilken placering. Och då den ”skickade hunden” inte fann sin apport spelade man vidare i vad som skulle hända därefter. En nyttig lektion.

Två, tre eller fyra domare
Vi fick klart för oss att normalt så bedöms ett prov av två, tre eller fyra domare. Är det två domare så bedömer de var och en för sig, men är det fyra domare så strävar de efter att bedöma parvis. Varje domare eller domarpar får fram ekipagen till bedömning parvis och i den ordning som lottningen utfallit. Lägst startnummer börjar.

Domarna är placerade med sina skyttar på varje flank vid trampjakten. När ekipagen kallas fram till respektive domare skall hundarna kopplas loss och förarna invänta direktiv från domaren om vilken apport som skall hämtas in. Förarna får varken prata eller ta i sin hund för att påminna om att hunden skall vara kvar vid sidan. Om situationen uppstår att en hund missar en apport får nästa hund försöka. De övriga ekipagen som inte finns ute hos någon domare går kopplade i mitten av linjen tillsammans med en steward vars funktion är att hålla ordning på de tävlande och eventuell publik, samt se till att de tävlande är beredda att gå ut till ”sin” domare.

Varje hund skall bedömas av båda domarna i grundomgången såvitt inte ekipaget gör något som diskvalificerar dem från vidare tävlande. Detta kan till exempel vara att hunden visar skotträdsla, gnäller eller skäller högljutt, går ur hand eller att föraren bestraffar hunden under provet.

Bengt Bernas instruerar funktionsgänget.

Två grundomgångar
Klarar man sig undan ovanstående har man som förare möjlighet att i två grundomgångar, med två apporter i den första omgången för ena domaren och en apport i den andra omgången för andra domaren, visa att man är en duglig och följsam apportör och kan således kvalificera sig till en tredje omgång.

För de ekipage som inte lyckats så bra kan resan vara slut i och med de två första grundomgångarna. Man får vackert gå tillbaka till mitten, ta av sig nummerlappen och sedan inte få någon mer apport den dagen.

Bistert förstås, men man får bara en chans och det är kanske inte alltid som skickligheten avgör. Lite tur ska nog till, även om turen många gånger följer den skicklige.

Det hela kan se ut som följer:
S; E 4; Domare 2; E 3; S; Provledare; Steward; E 5, 6, 7; S; E 2; Domare 1; E 1; S.

Förklaring: S = Skytt, E = Ekipage med startnummer. E 5, 6 och 7 är de hundar som väntar på att få komma fram till domaren för bedömning. Flera markörer och stewarder kan förekomma.

Vid uppställning inför klappjakt blir man placerad i linje med lägst startnummer till höger och därefter i nummerföljd. Domaren har alltid det ekipage som står i tur att skicka till höger om sig.

Från teori till praktik
Vi vandrade ut från teoribordet till grönskan för att praktisera. En del av oss ställde upp som ekipage medan andra fick uppgiften att vara steward och funktionärer.

Det började, som sig bör, en aning rörigt, men efter hand som dagen gick så såg det allt bättre ut. Positionerna började flyta och det var inte utan att ekipagen började ta sin uppgift riktigt på allvar. Efter en del stopp med ”samordningskonferenser” i det gröna så började vi tro på att det hela skulle kunna gå att få till i framtiden.

Hur som helst så är provformen något som tilltalar en vän av apportörer och jag är övertygad om att mock trials har kommit för att stanna.