Brukshundar: krÖnika

Mija och Alva – hjältar i det tysta

Varje år prisas ”årets hundar”, som på ena eller andra sättet har utfört en modig, dådkraftig eller annan nyttohandling för sin förare/ägare. Det må vara att ha räddat familjen ur ett brinnande hus medelst skall, eller att ha avvärjt en attack från en presumtiv rånare, avslöjat försök till narkotikasmuggling eller liknande.

En hund som dag efter dag arbetar till exempel inom åldringsvården och vars förare ser resultat i form av dämpade ångerkänslor hos en människa, minskad medicinering, ökat kontaktsökande och mycket mer, får sällan rubriker som ”årets hund”. Men i det tysta utför vårdhunden och dess förare en samhällsnyttig hjälteinsats.

Mija Bergstedt och labradoren Alva är ett diplomerat vårdhundsekipage och just nu verksamma på pensionärsboendet Eklunda i Gävleborgs län.

Det hela började egentligen på en helt vanlig träning för apporterande fågelhundar av typen retriever. Jag träffade Mija Bergstedt med labben Alva (Bävermarkens Alvan) för något år sedan och kunde då konstatera att Alva var ett krutpaket som levererade hem de apporter som matte ville ha in. Inget konstigt egentligen för en retriever.

Efter hand började vi snacka och andra gemensamma minnen från tjänstehundsverksamhet, bruksverksamhet och samtalet kom så småningom in på annan typ av nyttohundar. Mija kunde, med inte så lite stolthet i rösten, konstatera att ”Alva och jag är ett diplomerat vårdhundsekipage”.

Jag måste ha sett ut som en fiollåda i ansiktet för det vårdekipage jag hade i bakhuvudet var till exempel en så kallad sanitetshund under första världskriget. Eller en sökhund/tjänstehund som letade upp försvunna personer. Kanske en speciellt utbildad barnsökande hund. Rehabhundar hade jag en något flummig bild av, något som man skulle klappa på och som kunde hämta grejor åt sin förare. Vårdhunden var ett nytt begrepp, men eftersom Mija är en mycket entusiastisk människa så fick jag klart för mig att detta skulle jag ta reda på mer om.

Ett förflutet inom försvaret
Mija Bergstedt är en kvinna på 40+ som har barn, hus, jobbar heltid som utbildningsledare på Folkuniversitetet och har utbildat Alva, en sexårig gul labradortik till vårdhund. Hon har ett förflutet inom försvaret som hundtjänstinstruktör och har utbildat militärhundförare på F15, sysslat med vakthundar samt utbildat tjänstehundar till både flygvapnet och hemvärnet.

Hon har varit medlem i Svenska Brukshundklubben (SBK) i 20 år och är SBK-instruktör sedan 15 år tillbaka. Hon har tävlat i både lydnad och spår upp till elitklass. Har egen verksamhet med hundpensionat, kurser och enskild träning för problemhundar. Mija är även aktiv inom retrieververksamheten i form av praktisk jakt med Alva och i dess provform med öppenklass som nuvarande nivå.

Hundägandet innehåller dessutom en labradortik på sju månader vid namnet Mega (Viltvårdarens Omega) och en petit brabancon, Maja (Leondreams Pocahontas) 2 år. Den sistnämnda är också säkert ett ämne till en vårdhund med de behagliga måtten, 5 cm lång och 4 cm hög. Nä, skämt åsido. Maja ser ut som en fingerborg jämfört med labbarna, men det är en mycket behaglig hund med en storlek som gör den mycket hanterbar i olika situationer.

Man undrar bara hur man orkar kombinera allt från att vara mamma, husägare, ha egen verksamhet, jobba heltid, hålla olika typer av kurser, kursverksam djurägare till att på helt frivillig basis utbilda sig till vårdhundsekipage med allt vad det innebär i kostnad och tid. Hur kan dessutom en hund som Alva, som är ett riktigt krutpaket i sin jakthundsverksamhet, kunna vara en mjuk hund i vården och finna sig i allt?

För hunden är nog svaret att den måste ha en mycket hög ”motor” och kunna balansera de egenskaperna på ett rätt sätt i de olika situationerna. Att kunna sitta lugnt och vara passiv, när människor med stela fingrar försöker att smeka pälsen på ett sätt som kanske mer blir som ett försök att peta ut ögonen på hunden. Eller där människan får ett ångerstutbrott och när rösten blir gäll och armar och ben far runt okontrollerat. Det är en nödvändig förmåga hos en vårdhund. För Mijas del vet jag inte var energin kommer ifrån.

Länets första vårdhundsekipage
Mija och Alva var ett av de 13 ekipage som genomförde den första utbildningen till diplomerad vårdhund och dessutom Gävleborgs läns första vårdhundsekipage. Ekipaget är dessutom diplomerat för alla nuvarande typer av vårdverksamhet, där man skiljer på enskild terapi DAT, Djuraktiverat assisterad terapi (individuellt), och gruppterapi DAA, Djuraktiverad aktivitet (i grupp). Förutom att ha ett verksamhetsområde i länet så får ekipaget tills vidare täcka upp norrut i Sverige.

Just nu genomför Mija och Alva sin första tid på bland annat pensionärsboendet Eklunda strax söder om Bergvik i Stråtjära och ”syster Alva”, som hunden döpts till i pressen, förses med tjänstetecken av Mija samt, för att hitta stabiliteten hos en labbe, så ger Mija Alva ett mjukisben i munnen som då kanaliserar ut hundens nedärvda beteende och energi i att bära på något när hunden går in på boendet.

Mija poängterar att Alva alltid ska vara kopplad i arbetet och försedd med sitt illgröna tjänstetecken. Det ska inte finnas någon tvekan om att här går en tjänstehund med en speciell uppgift inom vården.

Minskad medicinering
Vi följer med Mija och Alva in och Mija hälsar på några boenden. Vi fortsätter in i ett litet pentry där Tyra och Astrid sitter och lyssnar på musik. Tyra är lite ledsen i dag och känner sig ensam, men när Mija börjar prata med henne så lyser hon upp och börjar komma ihåg saker som sedan länge har varit förborgade inne i huvudet. Tyra kommer ihåg att hon blev jätteskrämd av en hund som knuffade omkull henne i sandlådan när hon var två-tre år, men sedan hon träffade Alva, så blev det något helt annat.

Under tiden sitter Alva lugnt vid sidan av Tyra, positionerad av Mija så att Tyra kan nå hunden med en hand och känna den fuktiga nosen i näven. Ensamheten försvinner och hundens påverkan på Tyra är mycket märkbar. Hon har något att tänka på och prata om till nästa gång. Hennes vanliga behov av medicinering minskar och harmoni utstrålar från paret.

Mija går bort till Astrid och tar där fram ett spel som Astrid kan engagera hunden i. Spelet går ut på att gömma godis i ett bräde med massa hål och täcka hålen med träbitar. Alva löser uppgiften elegant med sin näsa och får godiset som belöning. Baktanken är naturligtvis att Astrid ska få jobba med sina händer och sin kropp.

Stimulerar tankar och handlingar
Mija informerar oss om att ”det är lite otäckt hur stor makt man som utomstående/ vårdpersonal kan ha på vårdkrävande människor”.

–Man talar hela tiden om vad de ska göra, hur de ska göra och när de ska göra något. Ingen ger egentligen den vårdbehövande något val eller alternativ. Jag och Alva försöker att fråga varje människa: ”Vad tycker du att vi ska göra?” Om vi tar en promenad så frågar jag: ”Vilken färg på kopplet tycker du att Alva ska ha?”.

Mija halar fram sin ryggsäck med en mängd olika grejer i som alla har det gemensamt att de kan stimulera en människas tankar och handlingar.

Bosse, 84 år, följer med runt. Han, Alva och Mija tar en promenad i en fantastisk trädgård, ”Sinnenas trädgård”, som donerades av Magnus Lagerhorn år 2007 till gagn för de boende. Vi stannar upp vid en parkbänk, där Bosse demonstrerar sin eminenta förmåga att handskas med hund. Han är van sedan tidigare, men det var ett antal år sedan han hade egen hund. Bosse som en gång var kompis med Snoddas, går hela tiden och gnolar på en gammal låt och Mija hjälper till. Vilken låt? Flottarkärlek, så klart.

Vi sätter oss i kaféet för att summera och avrunda, då Alf dyker upp. Mija talar om för oss att Alf ville till en början inte kommunicera med någon människa över huvud taget. Men när Alva och Mija rörde sig runt i huset så såg Mija att det fanns en svag glimt av intresse i Alfs ögon. Hon sade ”Hej, Alf” varje gång de sågs och till slut kom ett litet gensvar. Hunden hade skapat den kontaktlänk som människan inte förmådde. Personalen var helt begeistrad och kontakten utvidgades successivt.

Alf står nu och tittar på oss utan att göra något särskilt. Mija tar med sig Alva bort till Alf, drar fram en stol till honom och placerar Alva strategiskt så att Alf kommer åt att klappa hunden. Mija kan föra ett litet samtal med Alf och under tiden kommer Alf åt att smeka Alva på huvudet. Tänk så mycket ett par mjuka förstående hundögon kan åstadkomma.

”Den tysta experten”
Vi summerar vår vistelse på Eklunda och Mija konstaterar att Alva har skött sig utmärkt även denna gång. Mija poängterar att hunden är till för de boende och ingen personal får någonsin ta kontakt med Alva för att på så sätt överföra Alvas intresse till andra än de boende.

Mija menade att hundars stimulerande inverkan på gamla och sjuka är väl dokumenterad. ”Den tysta experten” är en annan benämning på detta komplement inom den terapeutiska vården.

I England och USA ligger man långt framme med att ta in hundar som terapeutiska ”hjälpmedel” i vården. I Sverige är vårdhundarna på inmarsch. Gävleborg har hittills varit en vit fläck i det här avseendet, men inte nu längre.

Vi kan konstatera att Alvas närvaro på Eklunda är som en soluppgång för de boende. Det som fascinerade mig var Alvas balans som jakthund och vårdhund. Mentalt tror jag att det sliter oändligt mycket mer på Alva att gå som vårdhund än i olika jaktsituationer.

Vinsten för vården kanske inte syns med en gång. Men jag är övertygad om att vårdhundsverksamheten ger fantastiska ”vinster” i form av minskad depression hos människor, minskad medicinering med efterföljande biverkningar, minskad ångest som drabbar människor med olika minnesförluster, ökad livskvalitet med valmöjligheter hos människor.

Mija hade bestämt sig för att jobba med vården långt innan utbildningen kom på tal. Hon menade att hon nästan grät varje gång hon lämnade ett åldringsboende, därför att de boende många gånger hade det olyckligt.

Tillförandet av hunden i vården hade skapat inte bara stundens lycka, utan även ett samtalsämne som släktingar på besök kunde prata om och som kunde diskuteras på boendet mellan åldringar och personal. Helt enkelt något att se fram mot och som tog bort en hel del av pekpinnarna som till exempel: ”Nu ska du böja och sträcka armen 100 gånger, så blir det bra”. Varför då, undrar man? Att 100 gånger smeka en päls eller hundhuvud ger en oändligt högre motivation hos människan.

Hunden har blivit en ”stimulator” för människor med olika handikapp och i olika åldrar. Det jobbiga för Alva är naturligtvis att hon hela tiden måste ”bjuda på sig själv” i alla lägen. Hunden måste ha en stor motor och vara lyhörd för det som händer runt omkring.

Regelbundna kontroller
En vårdhund kontrolleras av Vårdhundskolan vartannat år, för att utröna att lämpligheten finns kvar. Detta kommer framledes att ske med hjälp av olika kvalificerade instruktörer på Vårdhundskolan. Även instruktörer från utomstående organisationer kan komma att engageras i framtiden i takt med att antalet diplomerade ekipage ökar.

Mija berättar även om ett besök i Norrköping vid en lågstadieskola för barn med särskilt behov. Lärarna på skolan blev fascinerade över hur barnen kunde koncentrera sig på hunden och hur de bibehöll sitt fokus.

Sist men inte minst, Alva. En inte allt för stor kropp med mjuk gulskimrande päls, mörka ögon och ett alltid vänligt bemötande mot varje mänsklig individ. Tänk dig själv som hundägare när du kommer hem efter en helvetisk dag och möts av en glatt viftande hundsvans. Sådant kallas för vardagsterapi och ger varje människa en möjlighet till ett helande av själen.

Alva blev den ”vanliga” labben igen när hon kom utanför huset och Mija drog av henne tjänstetecknet. Ett förvandlingsnummer av hög klass.